Filmskaparen och journalisten – att ge plats eller representera?
Under årets DocPoint-festival deltog jag i ett seminarium där den danska producenten och regissören Jannik Splidsboel berättade om sin dokumentär som handlade om en grupp aboriginer i Australien. Först när festivaler nekade den färdiga filmen, med motiveringen att man inte vill ta in filmer om ursprungsbefolkning som gjorts av personer som inte själv är det, slog det Splidsboel att han kanske gjort något fel. Att den här historien kanske inte var hans att berätta, hur goda hans avsikter än må ha varit. Han hade dykt upp med sin kamera trots att de som filmades först var osäkra och tittat på dem utifrån sina egna erfarenheter.
Västvärlden har långsamt vaknat till att spelfältet inte är jämnt och att människor från det vi döpt till tredje världen aldrig haft en jämlik plattform att berätta sina egna historier på. Nanook of the North, Robert Flahertys film från 1923 kallas allmänt världens första dokumentär. I den visar Flaherty inuiters liv i norra Kanada. Ända sedan dess har dokumentärskapare fångat berättelser världen över, ofta i och från andra kulturer än den egna. Men när är det fel att representera någon annans värld?
Just nu är jag mitt i processen av att göra min första egna långa dokumentär. Den utspelar sig i Helsingfors. På sätt och vis påminner processen att göra en dokumentär mycket om den journalistiska processen. Man ger sig av ut i världen utan att veta vad man kommer tillbaka med. I båda rollerna, som journalist och regissör, kan man använda verktyg från den andra rollen. Som regissör tar jag med mig etiska regler från journalistiken, som journalist tar jag med mig stilistiska knep från filmskapandet. För mig har det ändå varit viktigt att hålla de två rollerna isär, just för att de ger olika möjligheter att berätta andras berättelser. Frågan är om separationen spelar någon roll i praktiken, vare sig för dem som filmas eller för publiken.
Som journalist är jag objektiv (så långt det går), håller mig till fakta, låter andras röster höras. Det är mer rättframt. Som filmskapare är min synvinkel i fokus. Det är också det här som drog mig mot dokumentärfilm – att få använda kreativitet, att utgå från en vision; skapa helt enkelt. Saker som inte är prio ett inom journalistik, snarare kryddor då det kommer till reportage eller bild- och ljudberättande. Men i mitt huvud håller jag dem isär och ger de olika rollerna olika regler.
Som utrikesjournalist är det rentav viktigt att jag åker till platser där jag inte hör hemma och i form av nyheter eller reportage rapporterar om omvärlden hemåt. Som dokumentärfilmsregissör skulle jag inte ge mig själv lov att göra det. Då tänker jag att personer som hör hemma på en viss plats berättar bättre och framförallt måste få möjlighet till det. Kommer jag in i en främmande kultur med egna antaganden är det svårt för mig att veta om jag träffar rätt. Jag kan bära med mig fördomar jag inte är medveten om och påverka omgivningen med min blotta existens. Är det inte då bättre att någon med kunskap och erfarenheter i den kulturen tar tyglarna?
Jag gjorde nyligen en tv-dokumentär om sexuella minoriteter i Mombasa, tillsammans med min journalistkollega Liselott Lindström. Vi gjorde det som journalister, ur en journalistisk vinkel. Formatet var ändå en dokumentär. Gav jag då ett frikort åt mig själv att få dyka ner i en annan kultur och titta på den genom dokumentärens lins?
Bland journalister idealiseras ofta utrikeskorrespondenten. Reportern som åker till främmande platser, upplever äventyr, till och med krig. Ofta rapporteras det genom en vit aktör, en hjälparbetare eller “expert”. Eftersom till exempel afrikanska länder är så underrepresenterade i all annan media – filmer, populärkultur, litteratur – är inslagen vi ser i kvällsnyheterna avgörande för vilken bild vi i Finland har av Afrika. Här är genren utrikesjournalistik i ständig utveckling och tur är väl det. Korrespondenter måste tänka på sitt eget maktperspektiv till dem de rapporterar om. Men journalistrollen ger ändå någon sorts tillstånd att åka till en annan plats, berätta andras berättelser för att kunna rapportera till hemmapubliken om vad som pågår på andra platser.
Samma tillstånd ger jag alltså inte mig själv som dokumentärskapare. Ändå kändes det rätt att göra en tv-dokumentär i Kenya, som dessutom behandlar människor som hör till sexuella- och könsminoriteter. Vad är då skillnaden? Dels var vi måna om att berätta genom en positiv vinkel, om hbtqi+-aktivister som genom dialog skapar förståelse för sexuella minoriteter hos religiösa ledare. Människorna i programmet är aktiva, inte offer. Inga vita experter kommer till tals. Budskapet är delvis informativt om en utsatt grupp, dels om en dialogmetod riktad till religiösa samfund som kan vara av intresse för aktörer också i Finland. Den viktigaste skillnaden är kanske ändå kontexten. Tv-dokumentären Under Kenyas regnbåge gjordes för Yles Ulkolinja-program, som visar utrikesreportage.
Ulkolinja-programmet ger dokumentären ett journalistisk sammanhang. Vi använde oss visserligen av filmens verktyg – musiken skapar en viss känsla, bilden, ordningen – självklara och grundläggande verktyg för alla som jobbar med film. Jag vill ändå påstå att slutresultatet är annorlunda än någon av mina tidigare dokumentärfilmer. Blicken, stilen och budskapet är annorlunda. Framförallt är orsaken annorlunda: att berätta något om världen, ge tittaren ny information. Och med dagens lins också: att ge representation till en bredare grupp människor.
Orsaken att göra film utanför en journalistisk kontext är svårare att klä i ord. För mig handlar det om att undersöka ett ämne jag funderat kring (just nu mor-dotter-relationer), att formulera tankar kring det och dela det med andra genom en film. Det handlar också om en fascination av huvudpersonerna i projektet och att jag vill veta mer om hur de ser på världen, se på den med deras ögon. En mer abstrakt orsak, alltså.
Fördelningen jag gjort mellan journalist och filmskapare kan också tänkas vara skenhelig. Ett sätt för mig att berättiga att jag som journalist kan berätta en historia jag inte skulle berätta som filmskapare. I båda fallen ser publiken en dryg timme av videomaterial, där en berättelse skildras med filmens metoder. Det gäller att lita både på publiken och på effekten filmen har. Trots att separationen mellan journalist och filmskapare är teoretisk syns den i slutresultatet om man gjort sitt jobb väl.
Kenyanska Sam Soko gjorde 2020 dokumentären Softie om fotografen och aktivisten Boniface Mwangi och hans försök att bli invald i lokalpolitiken. En utländsk dokumentärskapare hade lätt kunnat fatta intresse för Mwangi, han är karismatisk och har en intressant historia. Men ingen av oss hade kunnat göra filmen som Sam Soko. Inblicken i kenyansk politik är autentisk och Soko ser nyanser jag aldrig sett, trots kunskapen jag som journalist har om Kenya. Jag hade kunnat göra ett journalistiskt reportage om Mwangi, men min representation av honom i dokumentärsfilmformat hade omöjligt kunna mäta sig med Sokos film.
En fråga jag ibland ställer mig är vad som skulle hända om jag fick möjligheten att göra en film om en riktigt bra berättelse som utspelar sig i ett samhälle jag förstod lite om. Jag hoppas att jag då hade sinnesnärvaron att ta ett steg tillbaka, tänka och kanske ge möjligheten vidare till någon med bättre förståelse av det samhället. Ibland kan en utomståendes perspektiv vara bra, men det gäller att känna igen när det inte är det.
Den danska filmskaparen Jannik Splidsboel berättade till slut under sin DocPoint-presentation att han nyligen fick möjligheten att producera en film som återigen handlade om ursprungsfolk, denna gång på Grönland. Regissören som ville samarbeta var liksom Splidsboel en vit dansk man. Splidsboel tvekade, men beslöt sig för att ta uppdraget eftersom berättelsen var så bra. Den här gången såg han till att teamet utbildade de unga grönlänningarna som var med i dokumentären. De filmade material själva och man gav aktivt tyglarna till de medverkande.
Hade filmen vunnit på att Splidsboel backat helt och gett producentrollen vidare åt en grönlänning? Jag vet inte. Dilemmat här är ju att startlinjen är ojämlik – många samhällen har inte resurser att skapa film, eller kontaktnät till att sprida dem.
I dag är vi tvungna både inom journalistiken och filmvärlden att reflektera över representation och privilegium, och att i praktiken anpassa oss efter dessa reflektioner. Att som journalist se till att representera ett brett spektrum av människor och situationer på ett medvetet sätt. Och att som filmskapare kanske backa ibland och ge plats åt andra skapare.
