Från kreativ producent till filmkonsulent

Jag träffar Oskar Forstén på produktionsbolaget Polygrafs kontor i Tölö. Några dagar innan har han sålt sin andel i bolaget som han och Arthur Franck grundade för 16 år sedan. Senast jag träffade Arthur och Oskar var på dokumentärfilmfestivalen DOK Leipzig i Tyskland 2010, där de medverkade med sin korta dokumentärfilm Ruuhka (2009). De var då i början av sin karriär som dokumentärfilmsduo och det har blivit många filmer sedan dess. Men nu är Oskar på väg till okänd mark, då han inleder januari med jobbet som AVEKs nya filmkonsulent med ansvar för kort- och dokumentärfilm. Det är också orsaken till att han sålt sin andel i Polygraf – han kan inte göra stödbeslut för ett bolag som han själv äger. 

Inne på kontoret presenterar Oskar några av Polygrafs anställda. Bland annat den nya producenten Sandra Enkvist, som kommer att ta över många av Oskars produktioner när han slutar. En av dem är dokumentärfilmsprojektet Showtime in Helsinki som vann bästa pitch på Finnish Film Affair 2023. 

Polygraf fokuserar på dokumentärfilm, och har hunnit med flera korta och långa dokumentärfilmer under perioden som Oskar fungerat som producent och delägare. Men nu är tiden inne för honom att gå vidare. 

– Det känns väldigt tudelat, vemodigt. Det här är ett bolag som jag har byggt upp från grunden så det är såklart svårt att lämna det fast jag ser fram emot det nya jobbet. 

Vi går tvärs över gatan för att dricka kaffe och prata om Oskars karriär och syn på film. Jag är nyfiken på vem det är som kommer att ta över Mikko Peltonens tjänst som filmkonsulent. Det är länge sedan det satt en finlandssvensk filmskapare på posten, även om Oskar inte har profilerat sig som finlandssvensk filmskapare. Men det var ändå på 90-talet i Sökövikens högstadium i Esbo som fröet såddes. 

VHS kameran som startmotor

– Jag var ingen stillasittande tonåring utan väldigt energisk och lite upprorisk mot auktoriteter. Därför satt jag också ofta hos rektorn. Som tur var hade vi en klok rektor som förstod att hon kunde kanalisera min energi på olika projekt, då kunde jag fokusera, berättar Oskar.  

Eleverna fick testa på att göra film med VHS-kamera som en del av skolundervisningen.

– Den första filmen jag gjorde i skolan var en maffiafilm som hette The End, jag minns inte vad intrigen handlade om förutom att det var maffia, men det var nog redan där mitt intresse väcktes. 

Efter högstadiet fortsatte han på yrkesskolan Prakticum, där han fick testa på filmens alla delområden. Då bestämde Oskar sig: Han skulle bli filmregissör. Hösten 2004 bar det av till Sverige och Stockholms filmskola för att studera fiktionsfilm. 

– Jag tog ett banklån, hade en stor fest för alla mina vänner och stack iväg för att aldrig komma tillbaka. Jag skulle göra fiktion och komma tillbaka som en stor filmregissör. 

Men Oskar trivdes inte med den strikthet som fiktionsfilmens arbetsmetoder innebar. Själva inspelningssituationen kändes styv och oöverraskande. Han började ifrågasätta sig själv i rollen som fiktionsfilmsregissör. 

– Sen tog pengarna slut och jag fick ta “mjölktåget” tillbaka till Finland efter ett halvt år. 

Från filmfestival till produktionsbolag

I Finland fick han återvända till sin gamla arbetsplats, Cityfolkhögskolan, där han fick jobb som studiekoordinator för bygget av TV-studion i G18. Arthur Franck jobbade också där och de hittade varandra. Tillsammans sökte de ett stipendium från svenska folkskolans vänner som möjliggjorde en resa till filmfestivalen DOK.fest München, – under den resan bestämde de sig för att göra film ihop. 

– Filmfestivalen gav mig den stora insikten att dokumentärfilmen inte är konventionell. Det finns utrymme för många alternativa former. Det var en fantastisk insikt. 

I München såg de bland annat Jeppe Rondes dokumentärfilm The Swenkas (2004) och upplevde den som revolutionerande. The Swenkas handlar om en grupp Zulu-män i post-apartheid Sydafrika som har en modetävling varje lördag i en källare i Johannesburg. Men den handlar också om en far-och-son relation och hur kostymen kan fungera som ett spirituellt objekt som går vidare i generationer. 

– Filmen var mindblowing. Det blev ett brytningsskede för mig. På festivalen upplevde jag den raka motsatsen av det strikta jag upplevt med att göra fiktionsfilm under filmskolan i Stockholm, det var som ett svar på mitt behov. 

De första kortfilmerna

När de kom hem gjorde de sin första dokumentärfilm, Phutura (2006), som handlar om framtiden. I filmen medverkar en amatörastrolog, en framtidsforskare, en pastor (en så kallad power preacher), en framtidsskeptiker och en robot. Filmen visades på Arcadas Egilgala eftersom Arthur Franck studerade på Arcada när de gjorde filmen.

– Jag hade sökt många gånger till TAIKs dokumentärfilmslinje men kom inte in. Under ett feedbacksamtal i slutskedet av inträdesprovet föreslog dokumentärfilmaren Kanerva Cederström att jag skulle söka mig till producentyrket. Nästa år sökte jag till olika skolor runt om i landet och kom in på Konstakademin vid Åbo yrkeshögskola, linjen för mediaproducentskap, staden jag minst ville till såklart, men så är livet! skrattar han. 

Oskar och Arthur jobbade ändå tillsammans under hela studietiden, trots olika skolor. De grundade sitt egna bolag 4KRS tuotannot år 2007, (som senare blev franckforstén och slutligen Polygraf) och gjorde den korta dokumentärfilmen Kiinnipitäminen (2007) som de till och med lyckades sälja till SVT för en struntsumma. I filmen pratar ishockeyspelande män på avbytarbänken om kärlek. En fin kontrast mellan hårt och mjukt som redan då kändes okonventionell. 

– Kinnipitäminen var en milstolpe i mitt filmskapande eftersom det var den första filmen som fick festivalspridning och öppnade upp filmvärlden för mig. 

– På festivalerna får du som filmmakare träffa din publik, du får prata med folk som du inte känner som har åsikter om din film. Du får träffa likasinnade som gör film, tala om film och bli inspirerad. Du är en del av någonting, konstaterar Oskar. 

Från regissör till producent

I början jobbade Oskar och Arthur som en regissörsduo där båda hade regissörstiteln men efter ett tag övergick Oskar till att producera på heltid. Det var inte helt lätt.

– Jag kämpade nog med mig själv när jag gick över helt till producentskap. Jag trodde, som säkert många tror fortfarande, att producentskap bara handlar om att räkna budget, men det är den minsta uppgiften. Producenten och regissören är ju grunden för själva filmskapandet.

Oskar och Arthurs första gemensamma långa dokumentärfilm var Olliver Hawk (2019). Arthur hörde om hypnotisören i ett radioprogram och blev tagen. Han ville veta vem personen var. I filmen berättar de skickligt genom arkivmaterial blandat med fiktivt material om hypnotisören Olavi Hakasalos (Olliver Hawks) liv, och om makt och myter i kalla krigets Finland. Filmens form är en lek med dokumentärfilmens gränser – en lek med sanning och fiktion. 

– Filmen var speciell för mig eftersom vi jobbade med ett stort filmteam som i en fiktionsfilm. Vi hade en rekvisitör, kostymör, sminkör och skådespelare som man inte alltid har när man jobbar med dokumentärfilm. Jag älskade det. Vi distribuerade filmen själva. Jag ringde till biografer runt om i landet och gjorde halvdåliga avtal bara för att den skulle få visas på bioduken. 

Olliver Hawk fick stor uppskattning, fina recensioner, flera priser och nomineringar. Det satte även bolaget på kartan som ett uppskattat produktionsbolag. 

Att jobba som kreativ producent

Jag frågar Oskar vad som är viktigt för honom som producent. Han svarar snabbt att filmen alltid är det viktigaste, inte att massera regissörens ego. 

– Mitt jobb med en regissör är en väldigt lång dialog om allt från innehållsmässiga till praktiska saker ända fram tills filmen lanseras. När någon erbjuder en idé åt mig måste jag se en film framför mig – en film som vi kan göra tillsammans. Jag vill utveckla innehåll tillsammans med regissören, det är det som driver mitt producentskap. 

– Av en dokumentärfilmare krävs ett genuint intresse för människan och en empati för henne. Sist och slutligen handlar väl alla dokumentärfilmer om människan, till och med naturfilmer? Det är därför viktigt att filmmakaren försöker förstå varför människor gör som de gör, man behöver inte hålla med men man måste vilja förstå. 

Har du några favorit filmskapare?

– Samtidigt som Erik Gandinis tidiga dokumentärfilmer var otroligt inspirerande för en ung filmmakare, då de var formmässigt så nytänkade på den tiden, så gillade jag även den klassiska formen i Pirjo Honkasalos filmer. På äldre dar har jag blivit inspirerad av Ken Loach filmer, det realistiska greppet, looken och hans empatiska blick på människan. Mika Taanila har ett stadigt grepp som hållit i årtionden och han håller kvalitetstänket, samma kan sägas om Virpi Suutari. Juho Kuosmanen har åter öppnat mina ögon för finsk arthouse, och gjort stort intryck på mig.

– Jag gillar filmmakare som har ett igenkännbart grepp, och därför har jag också alltid gillat Miia Tervos filmer. Jag kunde fortsätta hur länge som helst då det finns massor av filmmakare som jag inspireras av för olika orsaker, men dessa var nu de första jag kom på i denna stund.

Behövs finlandssvensk film?

I förra numret av Filmvision diskuterade Tommi Seitajoki med Clas Ohlsson, Ulrika Bengts och Eva-Maria Koskinen den finlandssvenska filmens framtid. Där påstår Bengts att ingen bryr sig om den. Jag frågar Oskar om han tycker att den finlandssvenska filmen är någonting som behövs? Hans svar är ganska självklart. 

– All sorts film behövs! Jag känner ju att en film på något plan  ska återspegla regissörens syn på sin omvärld och verklighet – vare sig det är i en finlandssvensk eller finskt kontext. Jag tycker att de kulturspecifika nyanserna breddar vårt perspektiv av den finländska kulturen och är därmed mer än välkomna.

Vi börjar packa ihop efter ett långt samtal och jag frågar till slut vad Oskar själv vill få ut av jobbet som konsulent. Han funderar en stund och säger sedan att det känns fint att kunna ge tillbaka det som han själv har fått. 

– Jag vill kunna stöda och sporra erfarna filmmakare med sina projekt, men också hjälpa nya filmmakare hitta sitt fotfäste i filmbranschen – på samma sätt som jag har fått stöd i min karriär.

– Dessutom ser jag jobbet som filmkonsulent som en enastående chans att få inblick i den finländska och nordiska filmbranschens mekanismer och framtid  – och får samtidigt utvecklas som filmproducent, tillägger Oskar.

AVEK är en del av upphovsrättsorganisationen Kopiosto som stöder inhemsk, audiovisuell kultur. De fokuserar på ny kortfilm, mediakonst, animationsfilm och dokumentärfilm. En filmkonsulent är den som avgör hur pengarna fördelas mellan sökanden.