Finnish Weird – en arena för det udda

Finnish Weird, eller F-Weird, blev årets snackis på Finnish Film Affair i slutet av september. Pitch-tävlingen var ett nytt initiativ som ville locka nya filmskapare att testa sina vildaste fantasier utan att behöva tänka på publikstyrt innehåll, förhandsspecifikationer eller uppfyllande av formatkrav. Tävlingens premiss var att hitta det konstigaste, mest absurda och överraskande.

Finnish Film Affairs evenemangschef Alisha Hasan kommenterar initiativet så här: 

– En återkommande önskan från branschen har varit att det skulle ordnas fler pitch-tillfällen, speciellt för nya filmskapare. Och eftersom vi ofta får höra utomlands att vi finländare är så udda, tänkte jag att nu tar vi det till oss och kör på det här temat! FFA är väldigt internationellt och när jag pratade med mina utländska kollegor var intresset så pass stort att vi beslöt att öppna tävlingen internationellt. 

Bland finalisterna fanns bidrag från nio länder, bland dem Estland, Sverige, Sydafrika och Mexiko. Totalt 18 projekt pitchades inför juryn som bestod av Elina Ahlbäck från Elina Ahlbäck Literary Agency, Jason Gutierrez filmprogrammerare på Tribeca film festival, filmskaparen Samuel Boateng samt producenten Jarno Laasala från Rabbit Films.

– Nivån på bidragen var mycket högre än jag väntat mig. Fastän vi inte hade satt krav på att projekten skulle vara i något visst skede var många av bidragen väldigt långt utvecklade vilket såklart höjde ribban, berättar Hasan och tillägger att de projekt som antogs till pitchen alla hade en finansieringsplan. 

På scenen i Bio Rex pitchades allt från dokumentärer, realityserier och kortfilmsanimationer för vuxna till både långa och korta fiktionsfilmer. Gemensamt för berättelserna var deras oväntade och ofta surrealistiska karaktär, till exempel en mockumentär realityserie där icke-födande personer får uppleva känslan av att föda barn genom en förlossningssimulator, eller en serie om ett rivaliserande syskonpar som försöker driva en begravningsbyrå i Las Vegas-stil i upplevelseekonomins anda någonstans i norra Sverige. 

Bland finalisterna fanns också finlandssvenska Malin Nyqvist, som tillsammans med regissören Laura Hyppönen är medförfattare till kortfilmen Raven; en coming-of-age-historia som de i pitchen stilmässigt beskrev som en grotesk skräckkomedi med stumfilmsinfluenser från tidigt 1900-tal.

– Vi har fått enbart positiv feedback på tävlingen. Många har sagt att de känner sig hemma i ett så tillåtande koncept, berättar Alisha Hasan.

Mörker möter humor i kortfilmen Raven

Filmvision fick en pratstund med Malin Nyqvist och Laura Hyppönen, båda lika exalterade över pitchen och alla möten efteråt. 

– Det här var som gjort för oss! utbrister Laura Hyppönen och fortsätter: det är svårt att pitcha något väldigt marginellt och nischat i ett hav av mainstream, men Finnish Film Affair lyckades verkligen bygga ett varumärke och marknadsföra det här konceptet.

Laura Hyppönen, som främst skapar arthousefilm, menar att styrkan med pitchtillfället låg i hur det lockade just dem som har ett nischat intresse. Efter pitchen kom flera personer fram och pratade med manusduon samtidigt som det ramlade in e-post från folk som var ivriga att samarbeta.

Hyppönens och Nyqvists kortfilm Raven handlar om en 15-årig suicidal goth-tjej som har ett inflammerat förhållande till sin mamma. Hon stjäl mammans opiatbaserade mediciner och flyr till gravgården för att hälsa på sin döda pappa. Där tar hon en överdos och möts av Freuds och Jungs spökande själar. Gravgården förvandlas till ett rave för de döda, och Ravens mörkare sida tar en fysisk form och försöker övertala henne att döda sin mamma. 

Vad inspirerade er till den här berättelsen?

– För en tid sedan hade jag en depression, och min dåvarande sambos tonårsdotter hade också psykiska problem vilket väckte minnen från min egen ungdom. Jag blev arg över att pressen på unga inte alls har förändrats. Det här är ett universellt och fortfarande relevant tema. Under den perioden läste jag dystra sovjetiska noveller, som Nikolaj Gogol, men de var tröstande; där finns svart humor fastän berättelserna utspelar sig någonstans i livet efter detta. Det gav kreativ inspiration och istället för att vara i en passiv depression började jag skriva den här berättelsen. Och sedan bad jag Malin komma med, för Malin är roligare än jag, berättar Hyppönen. 

För Malin Nyqvist var det inte svårt att hoppa på projektet.

– När Laura började berätta om den här världen kände jag igen mig själv som tonåring! Då läste jag också Gogols Döda själar och älskade Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet (1957). Jag gillade att döden tar en fysisk form.

Fördelen med att skriva tillsammans, menar Hyppönen och Nyqvist, är att man får perspektiv på texten. 

– Det är bra att vara två manusförfattare med ett allvarligt tema, för då fastnar man inte i det depressiva. Man lyckas bättre distansera sig, ta in mera humor, bolla idéer och hitta en lättsam nivå. Ibland när man själv skriver om väldigt svåra teman, märker man inte hur djupt ner man gräver sig i det, förklarar Nyqvist. 

Laura Hyppönen vill skapa en underhållande film, som tilltalar just tonåringar, och deras mammor. 

Både Hyppönen och Nyqvist saknade i sin egen uppväxt innehåll som var för den så kallade mittemellan-åldern, då man ännu har kontakt till barndomen men puberteten börjar slå in och man går mot en vuxnare identitet. Humorn och lättsamheten fungerar som ett sätt att behandla den svåra tematiken. Det slutar trots allt gott för Raven som efter sin dåliga opiat-trip inser att döden inte alls ger ett lugn bortom alla utmaningar, utan är ett ganska kaotiskt tillstånd.

Att omfamna det annorlunda: Finnish Weird som plattform för nischad film

Även om Hyppönen och Nyqvist har ett tema som är universellt; pubertetens hormonstinna känslosvall, tonårsidentiteten i förändring och en komplicerad modersrelation, är stilgreppet inte vardagsrealism. Nyqvist lyfter fram att det kan vara en utmaning att hitta rätt forum och kontexter för att kunna presentera och pitcha mer nischade arthouse-filmprojekt med svåra teman.

– Jag är väldigt glad att Finnish Film Affair hittade på det här konceptet, jag tror att det är bra för en internationell publik. Det finns så mycket potential här och folk gör mer nischade filmer men de får aldrig synlighet. Det är lättare att göra sådana här konstiga saker när de serveras på en bricka åt publiken.

Hur mår kortfilmen som format?

– Den mår bättre än vad folk som inte gör kortfilm tror, konstaterar Nyqvist och fortsätter;
I kortfilm kan man prova idéer som konstnär. Det är en kortare process, det är lättare att komma med på festivaler, det är ett bra visitkort för ens eget skapande. 

Hyppönen inflikar att man inte gör business på kortfilmer. Det är inte ett kommersiellt format, men kortfilmen är fortfarande fruktansvärt viktig för att kunna visa vad unga eller nya filmskapare går för. 

– Det är lättare att se en bredare palett av olika stilar. Och kortfilmen är en mindre ekonomisk risk för finansiärerna. Med större filmer tar man inte samma stilmässiga risker, säger hon.

Men vad betyder begreppet “weird” för er?

– Jag tycker det är ett väldigt stärkande ord för just, vad är normalt? Vad är skalan? Det går inte att definiera normalt, jag tycker alla människor är ganska weird på sitt eget sätt, menar Malin Nyqvist.

– Om normen är att vara konformist, då är weird någon som inte anpassar sig till den givna formen. Om weird handlar om att vara utanför det inrutade så är jag det jättegärna,  summerar Laura Hyppönen. 

Läs om projekten som pitchades: https://hiff.fi/ffa/projektit/?format=F-Weird 

Finnish Film Affair ordnades i Helsingfors 25-27.9.2024