Om tomhet och konstnärligt risktagande

I dessa tider känns ansvaret extra stort när man tilldelas ett forum, en möjlighet att få sin röst hörd. Välja rätt ord. Ord som har tyngd och mening, ett budskap. Ha en åsikt. Inge hopp och framtidstro, eller rikta skarp kritik.

Jag har inget att säga. Jag är helt tom. Just nu är det så, inser jag förskräckt medan det vita dokumentet på datorskärmen stirrar tillbaka på mig. 

Jag är tom.

Kanske kan jag skriva en kolumn om denna tomhet. Kanske kunde vi kalla det relevant?

I skrivande stund håller vi på att slutföra klippet av min första långa dokumentärfilm Days of Wonder. Klippfasen har varit relativt lång, ett drygt halvt år. Hela projektet startade för tre år sedan. Det tog två år att få ihop finansieringen. Under dessa tre år har jag nästan enbart jobbat med filmen. Fråga mig inte hur jag fått det att gå ihop ekonomiskt med familj och bostadslån, för jag vet inte. Det har varit så fint och djupt meningsfullt, men omständigheterna är nästan omöjliga. Kommer jag någonsin mera att kunna göra en så här tidskrävande film? För det innebär en hel del gratis arbete, dokumentärfilmers budgetar är vad de är, helt oproportionerliga till arbetsmängden. Mitt levebröd har under denna period ibland bestått av lön, olika kortare stipendier, arbetslöshetsperioder samt någon enstaka arbetsuppgift. Jag brinner för mitt arbete, men i längden orkar jag inte så här.

Häromdagen satt jag i soffan kl. 21:39 med datorn i famnen och räknade minuter till Konstsamfundets deadline. Jag visste att jag måste ansöka om manusstöd till nästa projekt. Min dokumentärfilm har slukat all min tid, alla resurser. Det har varit ett all-in-projekt, en film som valde mig. Jag hade andra planer, men när processen med filmen plötsligt började för tre år sedan satte jag mina dåvarande projekt på is och dök in i denna värld, huvudstupa.

Som frilans måste man ansöka om alla stipendier som finns, alltid. Annars har man inte lov att klaga! Visste ni förresten att begreppet freelancer ursprungligen kommer från benämningen för legosoldat på medeltiden? Det finns inget utrymme för en frilansare i filmbranschen att ta en paus. Speciellt inte om man är regissör, det vill säga den drivande kraften. Helst ska man ha flera projekt på gång i olika faser, sägs det.

Jag satt nedsjunken i soffan. Jag hade 2 timmar och 21 minuter på mig att pressa fram en kredibel ansökan. Det obehagliga mötet i Ovala rummet hade just sänts på tv och spökade i mitt huvud. Min man var på cykeltur i Helsingforsnatten för att samla sig. Han hade fått sparken från Yles kulturredaktion efter en 27 år lång karriär som dokumentarist, som ett resultat av de politiska, imbecilla och moraliskt tvivelaktiga sparåtgärderna. Vårt barn hade äntligen somnat. Den senaste tiden hade varit surrealistiskt omöjlig. Vi hade väntat på Yles besked i veckor. Nu när man visste att det värsta hade hänt kunde man kanske tänka igen. Men det stod helt still. Jag var tom.

På något plan har en känsla av undantagstillstånd fortsatt sedan pandemin. Känner andra så? Hela livet är ju ett undantagstillstånd, men ibland är det skönt att glömma det. Det är ändå ett faktum att det är mycket vanligare att inte existera än att göra det. Din stund på jorden, skrev Vilhelm Moberg. Efter det – tomhet? Är det vår skräck för tomhet, i sista hand döden, som får oss att undvika tomheten så desperat? Det värsta som kan hända en konstnär är väl writer’s block. Men är det inte just vi konstnärer, om några, som bör föra tomhetens talan? Se den i vitögat. Kunde vi konstnärer, eller ännu bättre, kulturarbetare, vara experter på existentiell ångest? Jag anmäler mig som frivillig. Vad skulle hända om vi omfamnade tomheten, accepterade den och inte försökte fylla hela tiden?

Det finns en tröst. Vi måste komma ihåg att universum alltid föds ur ingenting. I begynnelsen var jorden öde och tom. Skapandet behöver tomhet. Vi behöver ge tid åt tomheten.

Jag vet inte hur många gånger jag och min klippare Markus Leppälä har sagt ”jag vet inte” och ”kanske” under vårt klipparbete som har varit ett intensivt samarbete. Jag minns en annan klippare jag jobbat med som en gång fräste argt att hen ”hatar ordet kanske” efter att jag tydligen uttalat det allt för många gånger som svar på hens otåliga frågor. En stund kände jag mig oproffsig, dum och feg, men sen bestämde jag mig för att stå upp för mig själv. Orden ”kanske” och ”jag vet inte” är jätteviktiga och vi måste våga känna dem och uttala dem i det konstnärliga arbetet.

Jag blev vald med i IDFAcademy förra året. Det är ett forum, ett slags skolning och networkingevenemang på världens största dokumentärfilmfestival i Amsterdam, för filmskapare som gör sin första eller andra hellånga dokumentärfilm. Öppningsdiskussionen fördes mellan regissör Sophie Fiennes och festivalens konstnärliga ledare Orwa Nyrabia. Det inspirerande samtalet handlade bland annat om hur konstfientlig vår tid är. Fiennes sa att producenter är ”scared parents”, rädda föräldrar. Hela rummet av filmskapare brast ut i skratt. Om ni, kära producenter, känner er träffade vill jag bara säga att jag förstår er. Vi lever i tuffa tider. 

Själv mötte jag en distributör på Nordisk Panorama Forum i Malmö, där jag pitchade min film, som sa: ”The market right now is brutal and unpredictable”. Men. Eftersom det ändå alltid innebär en risk att göra film, varför inte löpa linan ut helt och hållet? Vi behöver mer konstnärligt risktagande. Vi måste ge oss ut i en mörk skog och gå vilse.

Det har varit ett konstant sökande, och vi har hittat en film. Denna erfarenhet har stärkt min tillit till processen, något jag inbillade mig att jag redan gjorde, men egentligen litade jag inte. Det är den största lärdomen jag tar med mig ur detta projekt. Kontrasten är stor till pitchings-kulturen som dominerar filmfältet. Där måste du låtsas veta exakt vad du håller på med. Du måste ha svar på alla frågor på förhand och du måste vara övertygande, vilket är absurt för egentligen kan du och bör du inte veta i början av processen. Samma gäller stipendieansökningar. Alla regissörer klagar på det här men alla spelar med. Vi har väl inget val, men man får bluffsyndrom av mindre. Och sen är jag inte helt säker på om det här systemet gynnar filmkonsten.

Tillbaka till soffan. Jag klarade inte av att pressa fram den där ansökan till Konstsamfundet. Jag tror det här var första gången under mina filmskaparår som jag gav upp. Istället fyllde jag i en arbetsansökan till begravningsplatsen. Det här är inte en metafor, jag gjorde det faktiskt. Begravningsplatsen känns som en mild och barmhärtig miljö i jämförelse med nedskärningarnas och konkurrerandets kulturfält idag. Kanske jag där hittar det jag vill säga till nästa gång.