Berättelsen om legendariska Epidem
Hemma hos Jaana och Mikael Wahlforss i Ekenäs är källaren full med minnen. Inför mitt besök har de letat fram lådor med fotografier, tidningsartiklar och brev. En stor del av bilderna är fotograferade av Mikael i Latinamerika på 1970- och 1980-talen. En del bilder är markerade med årtal, ort och namn. Bilderna visar soldater, vapen, lik och ursprungsbefolkning.
Vid köksbordet bläddrar vi tillsammans i ett fotoalbum och stannar upp vid en bild där Nicaraguas diktator Anastasio Somoza, klädd i vit t-skjorta, joggar framför en hög betongvägg. ”Det där är hans bunker”, säger Mikael med ett litet skratt. ”Det var där vi intervjuade honom, och vi var den enda utländska filmgruppen som fick en intervju med honom.”
Bredvid diktatorn finns en bild på en liten flicka som sitter på en stor cirkuselefant. ”Min dotter Irina”, nämner Mikael i förbifarten. ”Och här är mina anteckningsböcker”, säger han och räcker fram ett dussintal häften i en prydlig hög. ”Jag undvek alltid att skriva upp namn eller kontaktuppgifter för jag var rädd för att myndigheterna skulle ta mina anteckningar.”
Det har nu gått två år sedan jag började göra research för en bok om Epidem, det hittills mest legendariska filmbolaget inom dokumentärfilm i Finland. Bolagets primus motor Mikael Wahlforss var 25 år gammal då han år 1969 i en tidningsintervju sade att han vill göra filmer som visar på hur kolonialismen, rasismen och klasskampen är olika sidor av samma mynt. Med den devisen startade Mikael Epidem tillsammans med sina kurskamrater på filmskolan Pirjo Honkasalo och Matti Penttilä samt journalisterna Kai Salminen och Kurt Gripenwaldt.
Epidems sjätte medlem var Eva Janíková-Pakaslahti, en filmarbetare från Prag som flytt Sovjetinvasionen året innan. ”Epidem blev min nya familj i Finland”, berättar hon glatt för mig. Med åren vandrade tiotals nya förmågor in på Epidems kontor med sina filmidéer.
Bolagets stora genombrott skedde 1978 med den tredelade tv-serien I maktens skugga som handlade om förtryckta folk i Latinamerika. ”Epidem gör internationella dokumentärer”, löd rubriken för en artikel i Ilta-Sanomat där man förundrade sig över att detta småskaliga bolag fått utländsk finansiering och distribution för sin serie. Något motsvarande hade aldrig skett tidigare.
Epidem var aktivt i över ett halvt sekel och producerade över hundra dokumentära filmer och tv-program, tiotals animerade filmer och serier samt till och med några spelfilmer. Hittills har jag intervjuat 42 personer som jobbat för eller med Epidem under olika tider. Jag kan fortfarande inte påstå att jag vet allt om bolaget.
En del berättelser är nästan för otroliga för att vara sanna. Många överenskommelser gjordes bara muntligt och finns därmed inte dokumenterade. Människans minne har en tendens att fokusera på det man vill minnas och det som varit roligt. Jag funderar på hur jag i boken ska framhäva detta. ”Så här minns de som var med” kanske måste bli någon slags underrubrik.
Även om en del historiska detaljer förblir dunkla så har åtminstone en sak blivit tydlig: Det så kallade ekosystemet för finsk dokumentär- och kortfilm är en ytterst skör konstruktion. Det var avgörande för Epidem och hela branschen att AVEK grundades år 1987, och att YLE år 1990 startade en ny sändningsplats för dokumentärer under ledning av Jarmo Jääskeläinen.
Då Finland gick med i EU öppnades nya finansieringsmöjligheter. Allt detta och mycket mer var nödvändigt för att den inhemska dokumentärfilmen skulle uppnå den konstnärligt livskraftiga perioden under 1990-talet som numera kallas guldåldern.
Trots detta kvarstår faktumet att Epidems verksamhet sällan var någon god affär, snarare tvärtom. De ekonomiska riskerna var uppenbara. Ibland startade man projekt innan de var helt finansierade eftersom det var bråttom att dokumentera något pågående, och då kunde det gå så att man inte fick all den finansiering som man räknat med. Ibland visade det sig att den planerade filmen inte alls gick att slutföra. Även om man undvek förlust var det i praktiken sällan någon vinst som kunde bokföras, vilket resulterade i att det tog bolaget länge att betala bort gamla skulder för de produktioner som gått på förlust. Banken gav visserligen mer betalningstid men samtidigt steg räntekostnaderna.
Under processen har jag funderat mycket på filmskapandets omständigheter under olika tidsperioder. För att filmkonsten och filmkulturen i vårt land skall blomstra behövs fungerande filmbolag, något som fortfarande inte är en självklarhet.
Den nuvarande branschkrisen kan förmodligen jämföras med den kris som pågick i filmbranschen i slutet av 1960-talet då Epidem grundades. Då var televisionen det nya mediet som sprängde de stora filmbolagens ekonomiska modeller i bitar. Flera anrika filmbolag gick i konkurs och resten fick anpassa sin verksamhet.
För att det överhuvudtaget skulle finnas någon inhemsk film i Finland grundades Filmstiftelsen år 1969, enligt modell från Sverige där liknande händelseförlopp infallit aningen tidigare. Ur detta kaos föddes bolag som Epidem, där man såg nya möjligheter.
Den inhemska filmkonstens livskraft verkar vara ett resultat av en konstant kamp. När någon dörr stängs måste man öppna flera nya. Livskraftig filmkonst föds inte i ett tomrum utan ur goda omständigheter. Detta är i korthet vad berättelsen om Epidem lärt mig hittills.
