Ostrobothnia Film Fest visar varför vi måste välja nordiskt

Efter det bisarra utspelet kring Grönland i början av året är det flera i mina kretsar som aktivt söker sig bort från amerikanska tjänster och varor. Det handlar dock inte bara om att börja dricka Jaffa istället för Fanta, snarare verkar kulturen spela en central roll i att markera att man är anti-USA. Jag kommer att tänka på ett Instagram-inlägg där en bekant “söker alternativ till Netflix och Disney+” i hopp om att få tips på nya, icke-amerikanska strömningstjänster. 

Jag kallar mig själv för “filmälskare”, och har själv ännu inte tagit steget för att avsluta mina prenumerationer på de stora amerikanska strömningstjänsterna. När jag sätter mig ner i salen på Bio Ritz för att lyssna på paneldiskussionen “Future perspectives” under Ostrobothnia Film Fest 2026, inser jag snabbt att mitt förhållande till film främst handlar om konsumtion. Inte om förståelse för branschen bakom.

Ekonomisk press och kampen om resurser genomsyrar samtalet. Kjartan Thor Thordarson från isländska Sagafilm, och Pete Paavolainen från ITV Studios Finland samt SVT:s projektledare i Umeå Thomas Lind, beskriver en bransch präglad av osäkerhet och nedskärningar med en självironi som får publiken att skratta trots det underliggande allvaret. Lind nämner bland annat hur SVT bara några dagar tidigare fått beskedet om sparkrav på 355 miljoner kronor, något som i praktiken innebär att populära program antingen måste läggas ner eller produceras till lägre kostnad.

Den något deprimerande diskussionen avslutas med en fråga från moderator Simon Staffans om varför de tre paneldeltagarna valt att stanna inom medieindustrin, trots alla utmaningar. Frågan får ett, kanske oundvikligen, ännu mer deprimerande svar av Thordarson:

– Det frågar jag mig själv varje dag.

Thordarson har ett leende på läpparna och det hörs några skratt från publiken igen. Sedan utvecklar han sitt svar vidare, vilket för tillbaka hoppet till salen. 

– Människor i den här industrin gör det inte för pengarna. De gör det för något helt annat; att skapa och lägga ihop något tillsammans med begåvade människor. Att skapa magi.

Samma fråga ställs till SVT:s Lind, vars svar återspeglar hans roll i samtalet från ett public service-perspektiv. 

– Sanningen är att jag började arbeta med det här för att jag innerligen tror på att rörliga bilder kan förändra människor, ge nya perspektiv och till slut förändra världen. 

När de tre panelisterna förklarar varför de fortsätter arbeta inom en utmanande bransch, så blir betydelsen av deras arbete tydlig för publiken och kanske även för talarna själva. Samtidigt får det mig att reflektera över min egen roll i det hela.

Bland alla utmaningar som film- och tv-industrin i Norden står inför talar panelisterna bland annat om att tävla med jättar som YouTube om tittarnas svårfångade uppmärksamhet. Det slår mig hur jag själv är en del av problemet, som en “filmälskare” som sällan konsumerar varken inhemska eller nordiska produktioner. Efter alla trailers som visats på filmduken under dagen är det bevisligen inte brist på utbud eller kvalitet. Jag låter bekvämligheten i att välja det som Netflix rekommenderat styra mina val.

Några timmar senare sätter jag mig åter i samma sal, denna gång för att lyssna på skådespelaren Sannah Nedergård och stuntmannenOtto Nyholm som berättar om sina upplevelser framför filmkameran. 

Jämfört med den tidigare paneldiskussionen som fokuserat på produktionsbolagen och den större helheten kring resursutmaningarna i branschen, så handlar detta samtal snarare om det praktiska arbetet som görs bakom kulisserna. Som åskådare är det lätt att relatera till de två skådespelarna, som bägge två är uppväxta i österbottniska byar.

Vi får höra om deras väg in i branschen, där Nedergård återger hur hon som trettonåring fick höra av en studiehandledare att det var “för sent att börja med teater”. Otto berättar om hur film varit ett “safe space” i hans liv, samtidigt som extremsport varit ett stort intresse. Kombinationen av dessa två ledde sedan till ett yrke som stuntman. 

Publiken drar efter andan när de ser en video på Nyholm som slår volt över en bil i rörelse. Det känns också ofattbart att få höra om den enorma mängden tid som Nedergård lagt in i att träna längdåkning inför sin roll som Maria Laukka i serien Det kalla spelet. För en person som står utanför branschen lämnar dagens diskussioner ett tydligt spår.

Efter att ha hört dessa samtal, med perspektiv från både produktionsbolag och de som arbetar framför kameran, står det klart för mig att mina val spelar roll. Det handlar inte endast om en politisk markering eller att säga nej till de amerikanska produktionerna jag sparat på “titta senare” i Letterboxd. Jag tror att det snarare är frågan om att öppna ögonen och säga ja till de otroliga, tidskrävande projekten som krävt år av pitchar, planering, resurser och förberedelser i vårt eget land. 

Att välja nordiska alternativ, som ibland till och med finns tillgängliga gratis på Yle Arenan, är att ge utrymme åt berättelser som krävt år av träning. Berättelser formade av slit, kroppar som tagit stryk och en envis vilja att fortsätta skapa, trots knappa resurser.