Att dekonstruera sin bakgrund

När Haliz Yosef var sju år gammal sa hen åt sin bror: “Nu talar vi inte kurdiska mera utan bara svenska”. Det är någonting hen ångrat i efterhand. Nu behandlar Haliz sin kulturella identitet, sitt språk och sina minnen i sin konst. 

Haliz är en ickebinär, kurdisk, svensk- och finsktalande bildkonstnär, som ofta använder video i sina verk. Hen blev magister från Bildkonstakademin 2022 och Haliz verk har vistats på ett flertal museer och gallerier, senast i samband med Kiasmas URB-2022 på galleri Caisa, och på galleri Titanic i Åbo. Genom sin konst vill hen dekonstruera sin bakgrund och återuppbygga ett arkiv av nya minnen. Men Haliz hade en lång väg att gå innan hen hittade sitt arbetsspråk och sitt sätt att jobba.

Från Irak till Ekenäs

Haliz familj flydde från Irak till Finland i samband med Saddam Husseins utrensning av kurder på 90-talet. De mellanlandade i Ankara i väntan på FNs beslut om placering. Pappan fick välja mellan Nya Zeeland och Finland, han valde Finland. 

– Jag har ofta tänkt på att han i den stunden gjorde ett så avgörande beslut om mitt liv. Det kunde ha sett helt annorlunda ut.

Familjen blev placerade i Ekenäs. Eftersom det svenska språket låg närmare det kurdiska blev de integrerad på svenska. Haliz började på Steinerskolan i Ekenäs, men skolan blev inte en dans på rosor i det nya landet utan Haliz upplevde utanförskap och mobbning. Det var där hen beslöt sig för att bara tala svenska. 

– Jag skämdes över mitt språk och min bakgrund och försökte att passa in bland de ljushåriga flickorna.

Under hela grundskolan försökte Haliz smälta in, men upplevde det svårt att vara som de andra flickorna och drog sig mer mot pojkarna. Haliz mamma såg att hennes barn blev mobbat och försökte byta skola, men inför mamman och barnet sa de vuxna på den andra skolan rakt ut att de inte ville ha såna som de.

– Min mamma blev rosenrasande, hon var inte van vid att bli behandlad så. Man kunde inte hantera rasism på 90-talet i Finland, det fanns inte verktyg för det. 

Till slut bytte Haliz till en finskspråkig skola, men utanförskapet fortsatte under hela grundskolan. Mobbningen gjorde att Haliz hellre flydde till sin egen fantasivärld genom att teckna eller att låta sig uppslukas av filmens värld. 

Konstskolans frihet

Intresset för teckning gjorde att Haliz valde att studera på Helsingfors konstgymnasium efter grundskolan. 

– Där kände jag mig för första gången hemma, jag fick vänner och kunde blomstra.

Det var först i tonåren som Haliz märkte att ju mer hen försökte passa in i samhället desto längre bort kom hen från sina rötter. I samband med konststudierna kunde Haliz återuppbygga sin barndomshistoria och sin kulturella identitet. Det var några år senare som Haliz kom in på Bildkonstakademin och upptäckte den rörliga bilden.

– Efter att ha försökt skapa innehållslösa men vackra “modebilder” upptäckte jag videon och insåg att med hjälp av den här tekniken kan jag uttrycka mig. Jag kan berätta någonting!

Konst med sin mamma

Den rörliga bilden blev ett slags terapeutiskt sätt för Haliz att närma sig sina barndomsminnen och framförallt sin mamma. 

– I samband med att min pappa dog gick min mamma in i ett psykotiskt tillstånd. Hon började leva i det förflutna. Jag märkte att det enda sättet att få kontakt med henne var genom hennes minnen. 

I det första verket Haliz gjorde med sin mamma tittar de på gamla fotografier och mamman minns olika händelser. Haliz upptäckte att mamman tyckte om att berätta minnen om bilderna.

– Vi hade inte en dialog, utan jag lyssnade på hennes historier och föreställde mig scenarierna.

Vännernas familjealbum gav ofta upphov till avundsjuka då hen själv saknade en sammanhängande historia. Haliz började därför pussla ihop olika delar av sin barndom genom konsten som verktyg. Det var också ett sätt för Haliz att distansera sig från sin mammas sjukdom som hela tiden förvärrades.

– Det har tagit många år för mig att hitta ett konkret sätt att konstnärligt närma mig min mamma och hitta vår relation. Först nu känns det som om vi skapar verken tillsammans. 

Charukake Beja – Berätta en Historia

Filmen Charukake Beja 2019 var Haliz magisterarbete från Bildkonstakademin. Videon börjar med barndomsbilder av Haliz och hens bror. I bakgrunden spelas arabisk musik. En text berättar att det var ett enkelt beslut att sluta tala arabiska och kurdiska; hen ville ha vänner. Men nu har Haliz glömt sitt språk. Videon förflyttas till en gul stuga och en kvinna med sjal sitter i en gunga. Det är Haliz mamma. Haliz frågar sin mamma hur hon tänker sig att livet i Nya Zeeland skulle ha varit. De skojar om att de skulle ha haft en fårfarm. Mamman säger att hon har det bra här i Finland.

När de talar kommer det emellanåt in svenska ord här och där som fyller ut dialogen. Språket blir en blandning av kurdiska, arabiska och svenska men känns ledigt och naturligt. 

– Mamma hade just kommit hem från psykiatriska sjukhuset, hon mådde bra. Jag ville fånga ett genuint samtal mellan en mamma och en dotter. Jag ville också söndra stereotypen av en muslimsk familj och istället visa nåt som är mänskligt, nåt som alla kan relatera till. Det är ingen skillnad varifrån vi kommer, vi vill alla bli accepterade av våra föräldrar. 

Videon är filmad med en mobiltelefon, det var ett sätt för Haliz att komma närmare sin mamma utan att ha en stor kamera i rummet att förhålla sig till. Det finns mycket humor och värme i dialogen, men också ett intimt möte mellan en mor och ett barn. “Jag vill att du skall bli stark i framtiden som din mamma”, säger mamman. “Jag vill bli som du”, svarar Haliz. 

– Min mamma har en förmåga att underhålla och berätta historier så att alla stannar upp och lyssnar, det ville jag förmedla i videon. 

Att se sin familjemedlem förändras

Tre år senare, 2022, ställde Haliz ut videoinstallationen Shelter på Galleri Titanic i Åbo. Under den tiden hade hennes mammas psykiska tillstånd förvärrats och deras relation förändrats. 

– Jag bevittnade min mammas personlighetsförändring och ibland kändes det som om jag var tillsammans med ett spöke som med jämna mellanrum svävade iväg. I Shelter ville jag porträttera det tillståndet.

Shelter är filmad i Ekenäs och kontrasterar naturmiljöer, mammans hem och en torgmarknad i stan. Som i Charukake Beja innehåller videon en dialog mellan mor och dotter, men modern verkar mera frånvarande. Mamman och dottern sitter bredvid varandra i tystnad. I filmen seglar texten “I am slowly becoming a friend to silence too” förbi. 

Jag ville visa att det finns en sorts dialog också i tystnaden. Min mammas sjukdom finns hela tiden närvarande också i mitt medvetande, som någonting som stör tystnaden. Med naturbilderna i kontrast till ljudet från torgmarknaden ville jag fånga den känslan.

Haliz hade svårt att acceptera att hen inte kunde fixa sin mammas sjukdom. Men efter arbetet med Shelter insåg Haliz att hen inte kunde bota sin mamma, bara acceptera hennes sjukdom. Det har gjort att de fått en helt ny relation, en mer accepterande. 

– Nu kan vi sitta sida vid sida också i tystnad. 

– Jag har i många omgångar tänkt på det etiska, både med min mammas sjukdom och det att jag behandlar min kulturella identitet. Det är så länge sedan jag bott i Irak att jag inte vet om det tillhör mig mera. Men jag kommer aldrig att glömma rådet konstnären Heta Kuchka gav mig. Hon sa att: “Du har vuxit upp i ett samhälle som förminskat din röst, nu är det din egen förminskande röst som talar till dig”. Jag går tillbaka till de orden om jag känner mig osäker. 

När Haliz mamma såg filmen Charukake Beja på Biografen Orion i Helsingfors var det första gången hon var på bio. Innan dess upplevde Haliz inte att hennes mamma riktigt förstod vad hen jobbar med, det blev konkret först då verket visades i en biosalong. 

– Det var härligt att se hur min mamma upplevde publikens reaktion, det var som att hon fick bekräftelse på sina känslor, nu har hon lättare att förstå min konst. 

Efter det har de hittat ett gemensamt sätt att jobba på som ger någonting åt dem båda.

Inte bara invandrare

Det som alltid har varit en konflikt hos Haliz, när hen jobbat med det personliga, är en rädsla att enbart bli sedd ur ett geopolitiskt perspektiv som “den andra”. Hen vill inte bara bli uppfattad som en person med invandrarbakgrund. Men då påminns Haliz om Heta Kuchkas råd och inser att det är viktigt att reflektera över vad som finns omkring en. Hens bakgrund och mamma är det som påverkat Haliz mest i livet. 

– Jag använder känslor och erfarenheter i mitt berättarspråk. Jag hoppas att det är någonting som alla kan uppfatta och relatera till, att det kan väcka nya tankar och förhoppningsvis förändra hur man ser på sig själv och samhället.

Haliz jobbar som bäst tillsammans med sin mamma i en kommande ljudinstallation som visas på De Unga 2023 utställningen på Helsingfors Konsthall. 

– Även om jag ofta jobbar med video ser jag mig i första hand som en bildkonstnär som använder olika uttryckssätt. Mina verk är forskande och genom att använda olika medier stärker jag min egen röst.