Att kavla upp ärmarna och bara göra – Intervju med Elin Grönblom

Stockholm en kylig aprildag. Jag har bestämt träff med regissör Elin Grönblom på Kulturhuset vid Sergels torg. Vi tar hissen upp till caféet på femte våningen och sätter oss vid ett hörnbord med utsikt över plattan, som torget kallas i folkmun.

Elin Grönblom bor sedan några år i Uppsala med sambo och två barn, men pendlar (liksom jag) till Finland för att jobba. Hon är uppvuxen i Vasa men hade aldrig som ung en dröm om att flytta till Sverige, vilket många jämnåriga hade. Istället blev det studier i New York och Los Angeles, efter en grundläggande utbildning i manus och regi på Arcada. 2011 fick hon sin MFA-examen i filmskapande från The New York Film Academy med inriktning på regi.

Tillbaka i Helsingfors fick Elin snabbt ett jobbuppdrag för Svenska Yle med att omarbeta och regissera en norsk serie för barn- och unga till finlandssvenska förhållanden. Det blev den lyckade tv-serien Fanny, som fortfarande går att se på Yle Arenan. Efter det blev det flera tv-serier för Svenska Yle, både baserade på egna manus och på andras.

Varför film, Elin? Hur började ditt intresse?

– Det är kanske lite klyschigt men i högstadiet fanns en kamera som vi gjorde filmer med. Det var ingenting jag tänkte på att jag skulle göra i framtiden, utan det var bara kul. Nu när jag ser tillbaka så var det ju jag som regisserade. Kanske har jag ett personlighetsdrag som passar för att styra och ställa. Mina kompisar och jag gjorde musikvideon, Bollywoodfilmer, detektivfilmer. Mycket av tiden gick till att klä ut sig och hitta på karaktärer.

Elin berättar att hon är uppvuxen i Vasa med fyra systrar och att hon är mellansystern. Hennes äldsta syster jobbar med reklam i New York, medan den yngsta systern jobbar med postproduktion som klippare och grafiker. Lillsyrran tvingade hon i barndomen att vara med i olika filmroller, vilket hon gladeligen ställde upp på. När systrarna växte upp tittade familjen mycket på film och på SVT. De hade även satellitkanaler som visade tecknade filmer på engelska.

Vad har du för film- eller tv-minnen från din barndom?

– Ebba och Didrik (1990), och Dårfinkar och dönickar (1989), svenska ungdomsserier som man var lite för ung för att titta på men som var superspännande. På lågstadiet var vi på bio med hela skolan, och då tittade vi på Mitt liv som hund (1985). Filmen var nästan traumatiserande för man fattade ingenting. Jag minns det som en stark upplevelse. Det var ingen film vi skulle ha tittat på hemma, vi tittade mycket på Hollywoodfilmer. ET (1982) var min största barndoms filmupplevelse.

Elin har också hållit på med teater och musik. På gymnasiet gick hon en musiklinje, och som slutarbete skrev hon manus till en musikalshow som var inspirerad av boken Kalevala för lata av Anders Larsson. Efter gymnasiet valde Elin att gå en 1-årig musikteaterlinje på en finsk folkhögskola i Paimio för att bli bättre på finska. Under utbildningen föreslog en lärare att hon skulle söka in till Teaterhögskolan, men Elin valde i stället Arcadas filmutbildning. Sista terminen jobbade hon samtidigt som programledare för Yles Buu-klubben. Då visste hon att det var manus och regi hon ville hålla på med, men upplevde att hon behövde flera verktyg för att regissera.

– Under mina Arcadaår upplevde jag att antingen var man en regissör eller inte, medan jag höll på och funderade på vem jag var; vad jag hade för storyer. Därför for jag till USA tre och ett halvt år. Det var vad jag behövde, där fick jag självförtroende. I New York filmade vi varje helg i mindre grupper varandras kortfilmer. Första uppgiften var max 1 minut, svartvit 16 mm-film, inga klipp, inget ljud. I nästa uppgift fick vi ha tre klipp och musik, men ingen dialog. Så byggde man sakta upp ett bildberättande. Jag upptäckte min egen stil och storyer som kom naturligt för mig.

Sen flyttade du tillbaka till Finland.

– Mitt visum gick ut i USA. Det fanns många som stannade; som fick jobb, eller gifte sig, eller som jobbade som servitörer fast de ville skådespela. Det ville jag inte göra, fast jag älskade New York. Men jag ville inte åka till Finland, det kändes som att gå tillbaka. Så jag for till London, där jag kämpade på ett halvår. Jag hade en långfilmsidé som jag skrev på, men sen tänkte jag att den erfarenhet jag har kanske väger mer hemma än i London. Eftersom jag under studietiden jobbat med Buu-klubben så kände jag Petra Holm, så jag skrev till henne och frågade om de råkade ha jobb. Då hade det fått manuset till en norsk tonårsserie; Sara (2007-2009). Den gjorde vi en finlandssvensk version av. Det var min lucky break.

Blev det här din biljett till att jobba för Svenska Yle?

– Jo, men inte hade jag någonsin tänkt att jag skulle jobba med barn och ungdomar. Efter Fanny-serien ville Yle ha något mera, så då pitchade Markus von Reiche och jag Sommarkollo och efter det Steffi-serien.

Så det var slumpen som gjorde att du började jobba med barn- och ungdomar?

– Det var nog slumpen till att börja med. Men sen är det jätteroligt att jobba med barn. Barn är oftast så osjälvmedvetna, de är sina karaktärer och det kan bli så fint och genuint när det når dit. Det blir en helt annan stämning när man jobbar med barn. De får bara jobba ett visst antal timmar per dag, så man kör inga långa arbetsdagar. Jag har haft tur med fina produktioner.

Du har ofta flickor i huvudrollerna. Är det ett medvetet val?

– Min slutfilm hade en pojke i huvudrollen. Fanny-serien råkade vara en tjej, medan Sommarkollo-serien handlade om allihopa, medan i Steffi kändes det naturligt att det var en tjej. Min pappa hade gått bort året före serien, så det finns mycket personligt i serien kring döden.

Du har både skrivit själv och jobbat med manusförfattare, hur hittar du idéer?

– Delvis måste man alltid tänka på budgeten, på vad det finns för tillgångar. Barnen har man tillgång till på sommaren, då de är lediga från skolan. Så delvis är man bunden till att historien måste utspelas på sommaren för produktionen har inte råd att bygga en vinterstudio. Sommarkollo utspelas på en plats. Jag har också gått på sommarkollo som liten och har roliga minnen från det.

Du har mest gjort tv-serier, är det något du siktade på redan när du studerade?

– Inte lärde vi oss något om tv-serier i filmskolan. Det var kortfilms- och långfilmsmanus vi höll på med. Att få tillräckligt berättat under tio minuter är en jättebra övning. Det fanns inga dramaturger på Svenska Yle när jag skrev Steffi och Sommarkollo, så det var ett ganska ensamt arbete. Det skulle ha gått att göra mer med kunnig guidning. Det är tio år sen så nu är jag bättre än jag var då.

Vi börjar diskutera dramaturgens roll, eller manuskonsultens som det numera heter. Elin konstaterar att det svåraste, när man skriver, är att vara sin egen dramaturg. Man behöver antingen skriva ihop med någon, eller ha någon utifrån som kommer och ger nya infallsvinklar. Jag påpekar att man i Finland ofta använt utländska manuskonsulter, kanske i tron om att gräset är grönare på andra sidan. Nu har Aalto universitet i Helsingfors startat en utbildning för dramaturger/manuskonsulter. Elin säger att hon tror att man kan vara en bra dramaturg utan att själv vara en bra manusförfattare, medan jag tror att man behöver ha egen erfarenhet av att skriva manus för att förstå processen.

Elin har undervisat i manus och regi i projektet Filmskolan, som gjorts av Finlands Svenska Ungdomsförbund (FSU), Five Corners Productions och YLE, och som det i sommar ska göras en andra omgång av. I Filmskolan får några utvalda unga lära sig göra kortfilmer från idé till färdig film. I fjol blev det åtta kortfilmer, som går att se på Yle Arenan där det även går att se fyra lektionsavsnitt om manus, regi, foto och scenografi. I år är Elin manusmentor, och resultatet ska bli en kort tv-serie. Elin tycker det är roligt att undervisa. Hon säger att då man pratar om saker som man kan så övar man samtidigt upp sitt sätt att formulera sig.

Du sa att du hittade ett eget bildspråk då du studerade i USA. Hur skulle du definiera ditt bildspråk, ditt visuella tänkande?

– Det är svårt att själv svara på frågan om vad som är min stil. Man kan säga ganska mycket utan ord, med blickar och spänningar; att vara nära en karaktär, visa vad som händer inombords istället för att säga det rakt ut. Att göra de tysta stunderna starka.

Jag upplever att du har ett estetiskt bildspråk med snygga bilder och kompositioner samt pastelliga färgtoner.

– Ja, kanske det. Jag gör väldigt noggranna directors word där jag beskriver den stil och ton som jag vill ha. Och jag har haft turen att jobba med duktiga människor. Med fotografen ritar vi upp floorplans; var karaktärerna ska stå och gå, var alla kameravinklar är. Sen gör jag moodboards till alla karaktärer. Min viktigaste uppgift är att kommunicera så tydligt som möjligt så att alla har samma vision och samma mål. På filmskolan i New York lärde vi oss att allt som visas i bild har en betydelse, att man måste tänka igenom varenda jäkla detalj. Sånt älskar jag, små detaljer tycker jag är jätteroligt.

Nu bor du i Uppsala, varför flyttade du till Sverige?

– Jag hade aldrig någon Sverigelängtan som ung fast jag är österbottning. Jag ville hellre lära mig finska, så egentligen är det bara av praktiska orsaker. Ett år efter att jag träffat min sambo så fick han jobb i Rotterdam inom stadsplanering, då for jag med eftersom vi hade barn. Sen behövde vi göra en kompromiss. För honom fanns det en större jobbmarknad i Sverige och för mig fanns det språket som öppnar dörrar. 

– Jag jobbar fortfarande mycket i Finland, för allt handlar ju om kontakter. Fast jag har fått bra kontakter i Sverige så ska man ändå råka ha rätt projekt eller råka på rätt person. Nu har jag varit här i fyra år. Men det har varit covidår och så var jag mammaledig hela förra året, så jag kan inte räkna det som fyra aktiva jobbår.

Du har fått ett projektstöd från Moving Sweden för en skräckfilm.

– Jo, för en långfilm. Det manuset började jag skriva på i London, sen blev det fast hos ett produktionsbolag. När avtalet med dem gick ut fick jag tillbaka rättigheterna. Om det har gått fem år och det inte hänt något med projektet så upphör optionen. Jag ville börja om från början och sökte stöd från Moving Sweden, och fick det och skrev treatment hela hösten tillsammans med Josefin Sonck. Nu har vi ett avtal med ett svenskt produktionsbolag, och ska söka mer stöd för projektet. Bolaget fick inte söka finansiering med vår idé utan ett optionsavtal, de måste ha rätten att representera idén.

Elin kan inte berätta mer om filmprojektet i Sverige, men det är ett produktionsbolag som vill satsa på nordiska genrefilm. På hennes hemsida kan man se en trailer som onekligen ser spännande ut – jag tolkar det som en skräckfilm om naturens (eller insekternas) hämnd på människan.

Du är frilansare, hur klarar du dig ekonomiskt?

– Jag har eget företag. På hösten satt jag nog med hjärtat i halsgropen och tänkte att om inget projekt blir av så måste jag byta bransch för att få en lön. Jag har ganska många bollar ute, men nu när det är ekonomisk kris i världen och tv-serierna dras in så blev sommarens filminspelning min räddning.

Elin har erbjudits att regissera sin första långfilm; en barnfilm som kommer att spelas in på finska i Tammerfors i mitten av juni. Filmen Ella ja kaverit menevät metsään (fritt översatt: Ella och kompisarna går ut i skogen) produceras av Mika Pajunen och Aleksi Hyvärinen som driver bolaget Don films. Det blir den tredje filmen som bygger på barnboksserien om Ella av författaren Timo Parvela.  

– Jag känner producenterna sen tidigare. Vi var samtidigt på Nordisk Film- & tv-fonds första genre boost, där skandinaviska filmprojekt fick en utvecklingspeng för att delta i workshops. De deltog med skräckfilmen Bodom (som blev film 2016). Sen blev jag för ett år sedan kontaktad av Hyvärinen som frågade om jag vill regissera en barnfilm. Att regissera på finska är den största utmaningen, men jag skriver directors word på engelska.

Det här kan låta som en typisk fråga till en kvinna, men jag har även ställt den till manliga filmskapare som jag intervjuat, nämligen hur förenar man yrkesliv och familjeliv?

– Jag har egentligen inte haft så många projekt sen jag fick barn. Virala genier 1&2 (2019/2020) och Jag kommer (2020) spelade vi in medan min äldsta var aderton månader gammal, så då var han med och så har min sambo och farmor ställt upp.

– Jag har aldrig varit en som överarbetar mig själv. Jag är ingen kvällsmänniska, det är viktigt för mig att slappna av innan jag går och sover. Det är klart att jag blir stressad, men helger jobbar jag inte. Men nu krävs det mer av min partner då jag behöver fara oftare till Finland för att dra in pengar.

Kan man säga att yngre människor sätter tydliga gränser och har jämlika förhållanden, vilket är en förutsättning för att kunna jobba i filmbranschen?

– Nog skulle jag säga det. Det är ett samarbete, man behöver vara medveten om att jämställdhet går åt båda hållen. Jag är nöjd om jag kan få en inkomst och göra det jag tycker är roligt, och sen kunna vara med mina barn.

Kan du nämna något annat som är viktigt att tänka på för att klara sig som frilansare i filmbranschen?

– Kanske att inte tänka att ‘det här’ är mitt stora personliga projekt, att inte lägga alla ägg i en korg. Att hela tiden ha saker i rullning och aktivt pitcha idéer; att fråga runt, att ha ett självförtroende som kanske inte går ihop med ens inre självbild. Sedan är det jättemånga projekt som inte blir av, men man måste gå vidare.

Du har skrivit på din hemsida att du är öppen för nya samarbeten, och du har hunnit jobba med många produktionsbolag. Hur viktigt är det att hitta rätt producent för ett projekt?

– Det är jätteviktigt. Såklart finns det alltid producenter man kommer mindre bra överens med, ibland passar man helt enkelt inte ihop. Jag tycker också om att tänka som en producent; att tänka på ett helhetspaket, hur vi kan paketera ett projekt, att hitta lösningar. Så jag söker en producent som har samma driv och som är realistisk och ärlig. Många producenter döljer vad de egentligen tänker, det är mycket ett spel, medan jag tycker att: “Var ärlig med ditt spel så hittar vi lösningar tillsammans”.

Vad konsumerar du själv för filmer, för inspirationskällor?

– Jag tittar nog på allt, jag har nästan alla streamingtjänster som Netflix, HBO, Disney+, det är alltid någon serie jag vill kolla på. Jag skulle säkert titta på mer om jag inte hade barn (skratt). Jag såg Stormskärs Maja (2024) nyligen. Den var bra, men lite för lång, men Amanda Jansson var jättebra. Och jag skulle nog gå mer på muséer, eller klassiska konserter, eller en burleskshow, om det fanns tid. Alla livsupplevelser, allt kan klassas som jobb för allt är inspiration.

Du gjorde kortfilmen “Min moffa” när du gick på Arcada. I den säger morfar: ”Att aldrig bli bitter, det är bara att gå vidare, att leva på.” Har han varit en inspiratör?

– Det är ett väldigt krigstida tänk. Det är kanske från honom jag fått att kavla upp ärmarna och bara göra när det kommer utmaningar. Ju striktare och tajtare deadline desto bättre jobbar jag.

Kulturhusets café på femte våningen har under vårt samtal invaderats av  lunchhungriga pensionärer, kulturarbetare och lediga pappor med småbarn, vilket höjt ljudnivån till en matta av porslinsklirr och röstsurr. Elin är lätt och trevlig att prata med, hennes positiva energi smittar av sig, så vi stänger av diktafonen och hämtar mera kaffe och fortsätter diskutera erfarenheter från filmbranschen och filmer vi sett tills det är dags att ta varsitt pendeltåg – ett norrut och ett söderut.