Yles logo ovanpå en blå bakgrund.

Svenska YLEs sits förr och nu – historiska reflektioner och en suck

I skrivande stund har Skådespelarförbundet utlyst en bojkott mot Yle. Det gäller pengar. När jag scrollar på facebook läser jag ett inlägg där en bekant regissör vill försvara Yle och public service mot hoten från dess politiska motståndare – samlingspartiet marknadsnissar och sannfinländska populister.

-Väl så! Men inlägget följs av en kommentar från en musiker. Hon skriver att Yles linje, att flytta över den spelade musiken till arenan från radio, betyder att Yle kan ” spara in” de högre, traditionella radioersättningarna och istället betalar musikern en veckopeng. Ungefär så.

Är det nationell kulturpolitik eller bokhållarens kulturpolitik?

Så när det förra, första och utmärkta numret av Filmvision innehåller en artikel som berättar att Svenska Yle bestämt sig för att sluta stöda finlandssvensk kortfilm, blir jag först bestört och beklämd. Nedmontering av allt som fanns längs vägen där vi en gång gått, känns som en pågående trend som man i min generation bara vill vända bort blicken ifrån.

Ja, men hur löjligt är det att dra fram att radioteatern under min livstid, t.o.m. min arbetstid där som dramaturg, hade resurser att sända 50 föreställningar i året, plus repriser. Av dehär var säkert 35 urpremiärer som alltså sysselsatte och utvecklade finlandssvenska författare, regissörer och skådespelare.

Dessutom var jobbet välbetalt och en reell ekonomisk faktor för de här yrkesgruppernas försörjning.

Det var de facto nationell kulturpolitik fast ingen behövde säga det högt, för det var så naturligt.

Jag måste alltså värja mig med att säga att det är löjligt att dra fram dessa tider, som jag har brukat kalla ” Yle-Eden”, eftersom den rätta attityden alltid ska vara att gilla läget. Olika försök i tiden att skapa en offentlig diskussion om Yles roll stupade tvärt på organisationens skrämda strutsattityd. Om det funnits en firma som är immun mot kritik både från publiken ( läs de otaliga insändarna genom åren i Hbl och Yle-svaren ”Vi är lyhörda för våra lyssnare och tänker därför inte ändra på någonting” så är det Femman, Svenska Yle. För mig har det känts som det bottnar i osäkerhet.

Förut hänvisade man också till Finnpanels publikundersökningar där 1000 finländska hem rapporterar sitt mediabruk. Det betyder att 50 hushåll borde vara finlandssvenska för att motsvara vår 5% av befolkningen. Men felmarginalen är enligt Finnpanel 2%+-, och tanken att ett så litet sampel ska kunna vara representativt har alltid förbluffat. Är det 50 samplade hushåll runt om i Svenskfinland som alltså i hög grad verkligen styrt hela programpolitiken, eftersom lyssnar- och tittarsiffror är heliga?

Samtidigt är det vanskligt med historiska tillbakablickar eftersom vi vet att hela fiktions- och mediabranschen är inne i ett paradigmskifte.

Vårt svenska Yle konkurrerar med de stora streamingbjässarna plus all annan nätaktivitet som blivit en del av vardagen.

Svenska Yles sits är dessvärre mycket mer kritisk än den finska verksamhetens. Magmas ungdomsbarometer berättar ju att den finlandssvenska ungdomen lever och konsumerar 47% på engelska och 40% på svenska (läs här in olika trendiga riksvenska Klarabella-bloggare ). Siffrorna för finsk ungdom ger inte alls samma språkfördelning, finskan dominerar.

När då Yles bibeltext som bekant går ut på att ” vi måste locka ungdomen att bli Yle-trogna” så är det alltså spektakulärt svårare för den svenska än för den finska verksamheten. Som ju dessutom har resurserna.

För tio år sedan ( inse att jag talar mycket i imperfekt) försökte jag räkna ut hur mycket fiktion i TV som erbjöds åt finsk resp. finlandssvensk publik hos oss, MTV3 och Fyran inräknade. Det blev ca 500 finska timmar och tio svenska ( växlar från år till år). Det betyder alltså två procent av utbudet.

Orsaken ligger i att de kommersiella enbart producerar finskt med sina reklampengar som dock också kommer från finlandssvenska plånböcker. Vi köper även fiskpinnar och bilar. Inbillar mig att proportionerna är desamma eller ”sämre”idag eftersom olika Elisa Viihde etc. har tillkommit.

Den goda utvecklingen just nu är att Svenska Yles dramaverksamhet har professionaliserats enormt i jämförelse med en tid fiktionsansvariga knappt hade någon dramautbildning och knapphändiga erfarenheter. För hur ska man bli bra på något om man inte får utöva det?

Eftersom jag också jobbade mycket som frilans för Yle under flera decennier så beklagar jag att jag själv kunde komma undan med viss amatörism eftersom varken de eller jag hade redskap, förståelse eller de resurser som krävs för att få fram ett riktigt bra TV-manus.

Det har förändrats, det finns en dramaturgpool på svenska Yle, ledningen har bestämt sig för en satsning på fiktion. Hur allt utfaller återstår att se, men nyligen skördade internationella priser är verkliga fjädrar i hatten.

När produktionerna ligger på arenan har man möjlighet att exakt följa med hur många som ser och hör, när de ser och hör och när de kanske avbryter. Träffsäkerheten är alltså enormt mycket större än med Finnpanels redskap, men som vi sett inom klickjournalistiken så ligger det inherent i systemet att förytliga det erbjudna innehållet.

När Svenska Yle lanserar uttrycket ”publikperspektiv” hoppas jag att det inte en vacker omskrivning av att man skaffar sig alibi för en glidning mot trivialare men klickvänligare content.

Som vi vet finns det också olika intensitetsnivå och engagemang i lyssnande och tittande. Och man påminns om sentensen om att det ” är lätt att reda ut vad någonting kostar men det säger ingenting om dess värde”.

Ett monopol som Svenska Yle måste handskas otroligt vist och visionärt med sitt mandat. Risken ligger i en medial kvartalskapitalism som ger många klick nu, men genom innehållets förutsägbarhet ( folk vill ha det vanliga) på sikt äter upp sin egen legitimitet. Och snart får den flyktiga publiken att hitta intressantare och bättre annanstans.

I varje enskilt beslut behöver Svenska Yle minnas att det finns ett övergripande ansvar för den finlandssvenska kulturen och identiteten. Det borde var en självklarhet för varje stor institution vi har, men det social- och kulturpolitiska perspektiven är kanske inte det som deras chefer tänker på just innan de somnar på kvällen. Men de sitter på en post i vårt finlandssvenska kulturministerium.

Svenska Yle vill se sig som en av aktörerna inom medialandskapet – sådär som kollegerna på den finska sidan av Yle. Men för svenskfinlands del är Svenska Yle ingalunda en del av landskapet – den är landskapet! Och från och med nu då ett landskap där en konstnärlig genre, nämligen kortfilmen, i praktiken begravdes av monopolet.

Hör jag en suck eller en snyftning vid graven eller gör vi som det anstår barkade professionella,  gillar läget?

Andra intressanta artiklar

Kritiken finns inte i ett vakuum, den är en del av ett system, ett kretslopp. Foto: Maghradze ph.

Att göra sig helt öppen för det verk man har framför sig

Den kritiska textens värde är inte beroende av hur läsaren agerar, utan vilka tankar den väcker. Men det räcker inte att kritikern tar kritiken på allvar, för om ingen läser har vi ingen att skriva för. Är det skäl att ställa sig fråga: hur mår filmkritiken?

Kirsi Vikman och Jimmy Karlsson thumbnail.

Ett framgångsrikt manusförfattarpar

Många minns säkert filmen Den bästa av mödrar (2005), i regi av Klaus Härö. Manuset till filmen skrevs av äkta paret Kirsi Vikman och Jimmy Karlsson. Trion är åter aktuell med en ny långfilm: My Sailor, My Love.

Ett collage av bilder från Filmvision Finland nummer 5.

Bästa läsare!

I det här numret har Filmvision Finland försökt lyfta fram synvinklar som mer sällan får plats i rampljuset.

Bild från "Under olivträden" (1994), Abbas Kiarostami.

Metafilmens formspråk – en lek med sanningen

Gränsen mellan sanning och fiktion i en essä om metafilmens formspråk. ”När det gäller metafilm finns magin också i det man föreställer sig händer utanför filmen.”