Till det svenska flummets försvar
När jag för snart fyra år sedan hade min första dag som student på HDK-Valands filmprogram i Göteborg gjorde jag det nästan i blindo. Jag hade växt upp på Åland och hade aldrig befattat mig med varken filmbranschens eviga finansieringsmaskinerier, akademins formstyrdhet och paragrafrytteri, eller konstvärldens oändliga behov att gräva sig så djupt ner som möjligt i detaljer som för mig, då, tedde sig helt oväsentliga.
Första dagen förväntade jag mig helt och fullt att bli påkommen med min erfarenhet, och överrumplad av all branschkunskap jag inte besatt. Jag hade trots allt börjat på en av Nordens finaste filmutbildningar, som producerat regissörer som Ruben Östlund, Gabriella Pichler och Mika Gustafsson. Riktigt så blev det inte. I stället tillbringade vi vår första dag på skolan med att tillsammans med fotografistudenterna bygga små lådkameror av Pringles-rör. Jag blev både förvirrad, lättad och frustrerad. Då, för någon som bara ville komma i gång och göra film, kändes det totalt meningslöst. Nu förstår jag att det handlade om behovet av att börja från början. Att förstå filmen för vad den verkligen är och vad den kan göra.
HDK-Valand var lika delar frustrerande och självutvecklande. Vi tvingades, ofta motvilligt, att ständigt tänka, reflektera och analysera, bryta ner filmen till sina allra mest grundläggande former. Vi tvingades förstå makten och kraften en enkel bild kan ha, och den ännu större makt den kan få i relation till en annan. Detta djupdykande kanske inte är livsviktigt för att arbeta som klippare för Paradise hotel, eller för att regissera Volvo-reklamfilmer. Men för min egen och mina klasskamraters förståelse av filmmediet var detta helt avgörande. Självklart varvades detta med kurser i teknik, regi, administration och allt annat som hör ett liv som filmare till. Men fokus låg aldrig där. Fokuset låg djupare, längre in. Viktigare.
I Sverige är konstutbildningarna några av de allra dyraste per student. Vad är då syftet med detta? Är pringlesrör-kamerorna, lekandet och laborerandet värda pengarna?
Snart ett år efter min ”konstnärliga kandidatexamen i film” (som för övrigt lämnat mig minst lika fattig som innan utbildningen) vill jag ändå gå till det svenska flummets försvar. Konstens, kulturens och dess utövares värde för Sverige går inte att mäta i pengar. Det personliga värdet för studenterna kan inte mätas i vitsord på kandidatuppsatser eller ens internationellt lanserade produktioner. Speciellt inte i en tid av rusande kommersialisering där vi ständigt överöses med rörliga bilder med otydliga syften. En tid där mediekunnandet inte borde begränsas till dem som valt att grotta ner sig i filmen och den rörliga bilden.
Allt detta kokas egentligen ner till en enda grundfråga: vad är filmens syfte? Och i förlängningen: vad är filmutbildningens syfte? Det är ett faktum att man inte behöver en filmutbildning för att jobba med film. Inte i Sverige, inte i Finland, inte någonstans. Men att i en värld där filmen som medium är helt dominerande, och där filmbranschen styrs av vad som kan få mest klick på Netflix, är filmskolorna som plattform livsviktiga. För förståelsens skull. För försvaret av filmens egenvärde. För relationerna, kontakterna och skapandet av regissörer med egna röster som inte bara är anpassade efter streamingjättarnas önskemål.
Så, gav den svenska filmskolan mig en rak väg till en trygg yrkesroll och en stabil ekonomi? Gav den något klirr i den svenska statskassan? Självklart inte. Men jag tror ändå dess roll är viktigare än någonsin. I en tid där den svenska filmpolitiken går längre bort från kvalitetsfilm och kulturens egenvärde och mer mot mätbarhet och ekonomisk vinning tror jag det är viktigt att den institution som är de svenska filmutbildningarna står fast. Både för kulturens och för min egen skull.Avslutningsvis, för att inte framstå som alltför pretentiös: jag tillbringar också ohyggligt med tid på Netflix, jag har ingen koll på franska nya vågen och älskar Sagan om ringen av hela mitt hjärta.
