Två frågor till finlandssvenska filmarbetare och skådespelare

1.    Varför har du valt att studera / jobba utomlands?

2.   Vilka för- och nackdelar har du upplevt, eller vilka skillnader har du upplevt mellan länderna?

Vivi Laakko

1. Jag valde att studera i Stockholm dels för att där finns fler utbildningar på svenska, och dels för att jag var sugen på att söka mig till nya miljöer och sammanhang. Sen är det så att när man väl får en studieplats så tackar man och tar emot den, då det är otroligt många som söker och få som blir antagna.
   
2. En fördel är definitivt att det finns fler möjligheter för att branschen är större, men också för att man som finländare sticker ut. Speciellt i Sverige upplever jag att folk är väldigt fascinerande av Finland och finsk film. Sen finns det förstås kulturella skillnader som man måste lära sig, jag märker att jag byter lite approach när jag jobbar med finländare kontra svenskar. I Sverige får man klä in sitt verkliga ärende i trevliga fraser, medan man i Finland går mer rakt på sak. En nackdel med att studera och jobba utomlands är att man inte naturligt får ett kontaktnät i sitt hemland, vilket jag kan sakna. Det vore roligt att ha en bas med folk man känner i sitt hemland.

Vivi Laakko är skådespelare och regissör, hemma från Borgå, utbildad vid Stockholms konstnärliga högskola. Sin regidebut gjorde hon med pjäsen Lucifers lustspel, som hade premiär på Departure-festivalen 2020. Hon har varit regissör på ett flertal projekt, bl.a. kortfilmsserien Jag lovar dig ett minne, del 1 och del 2 (2022-23), och de animerade kortfilmerna Poddrama (Klustret scenkonst) samt gjort musikvideon för Newkid och Bear Garden. Nu arbetar hon på sin nästa kortfilm Möött, som beviljats produktionsstöd.

Malou Zilliacus

1. Jag flyttade till Sverige för att studera genusvetenskap, men började sen studera skådespeleri vid en folkhögskola och därefter vid Teaterhögskolan i Stockholm. Det var befriande att ingen visste vem jag var. När jag sökte till Teaterhögskolan i Helsingfors innan så visste alla något om alla; den finlandssvenska sfären var så liten. Men efter examen har jag jobbat både i Sverige och Finland. Det lustiga är att jag just nu jobbar för en sverigefinsk teater, vilket fått mig att (åter)upptäcka min finskhet. Jag får även besöka olika finska scenkonstfestivaler och teaterinstitutioner för första gången. Så nu har jag en plötslig längtan tillbaka till Finland och även till det finskspråkiga. Det är som att jag alltmer inkluderar det finska Finland i min egen berättelse. 
   
2. Jag har främst arbetat inom scenkonst och teater, där jag inte upplevt att min finlandssvenska dialekt ifrågasatts. Min magkänsla säger att det kan vara svårare att få jobb som finlandssvensk inom film och tv, om inte rollen är specifikt skriven som det. Men vi var inte tvungna att lära oss rikssvenska på teaterhögskolan, det ansågs konservativt. Så det kan bli lite moment 22. Jag är av åsikten att de flesta kan spela det mesta, men det känns lite förmätet om inte finlandssvenska roller ska kunna spelas av finlandssvenskar. En skillnad jag märkt är att Sverige lägger mer resurser på ljudböcker. Detta kanske håller på att förändras i Finland, men gagenivåerna där har varit mycket lägre vilket jag tycker återspeglas i slutprodukterna. Jag upplever att en demontering av kulturen tyvärr sker i båda länderna just nu, på grund av sänkta anslag.

Malou Zilliacus är skådespelare, utbildad vid Stockholms Dramatiska Högskola 2012-2015, och regissör. Sedan augusti 2023 är hon konstnärlig ledare och teaterchef för den flerspråkiga teatern UusiTeatteri, som har en egen scen i Stockholm och som turnerar i hela Sverige.

Andrea Björkholm

1. När jag gick ut Teaterhögskolan 2013 kändes det som att de föreställningar som då gjordes på svenska i Finland erbjöd mycket begränsade gestaltningsmöjligheter. Fältet var litet och arbetet (hetero)normativt. Jag flyttade på vinst och förlust till Sverige som då hade kommit mycket längre gällande normkreativ gestaltning, och som gav fler och bredare arbetsmöjligheter för en skådespelare med svag finska. Av klassiska anledningar fastnade jag sedan här, samtidigt som jag ser till att stadigt hålla en fot kvar i Finland.
   
2. Skillnaderna är inte så stora enligt min erfarenhet. Jag har inte jobbat tillräckligt mycket i bägge länder för att kunna göra en rättvis jämförelse. Den största skillnaden ligger väl i kulturskillnaden i sig – att finländare använder sig av en mer rak och korthuggen kommunikation medan svenskarna bäddar in allt på ett ”trevligt” sätt. Har också en känsla av att det görs färre tagningar under inspelningar i finländska produktioner, men det kanske grundar sig i den raka kommunikationen.

Andrea Björkholm är skådespelare, med bas i Stockholm, som frilansar inom teater, film och tv både i Sverige och Finland. Hon har bland annat haft roller i Stormskärs Maja (2024) och i spionkomedin Stoppa Nyqvist (2022), som går att se på Yle Arenan.

Tommy Wallin

1. Kärleken förde mig till Stockholm och väl på plats kan jag försöka dra nytta av en större arbetsmarknad.
   
2. En större noggrannhet kring detaljer i Stockholm, vilket antagligen har att göra med att både konkurrensen och resurserna är lite större än i Svenskfinland. En fördel med att jobba i Svenskfinland är att folk i regel svarar på mail. Möjligtvis är det i Sverige något större fokus på det visuella, ibland på bekostnad av det övriga innehållet.

Tommy Wallin är tvåbarnsfar och så glad som han bara kan. Bosatt i Stockholm, men älskar Finland. Under de senaste åren har han bland annat varit producent för dokumentärserierna Salminggenen (SVT) och Gulddrömmar (Viaplay Sverige). Han har även varit redaktör för 41 sommarprat på Svenska Yle, jobbat med samtalsprogrammet Efter Nio, och skrivit manus till säsong två av ungdomsdramaserien Seriöst!? som går att se på Yle Arenan.

Susanne Skata

1. Jag valde att börja jobba deltid i Sverige för 10 år sedan efter att under ett längre besök i Stockholm ha träffat studiekompisar och vänner som bjöd in mig till sina projekt. Bortsett från det lockande i att jobba med dem var jag också i behov av nya perspektiv och inspiration efter många år i Vasa.
   
2. Eftersom jag inte jobbat med film i Sverige kan jag inte peka på likheter eller skillnader i den typen av produktioner. Bland de tv-uppdrag jag haft i Sverige har jag upplevt ett högre tempo och högre krav från producenter och bolag/kanaler, men på ett positivt sätt med en hög ambitionsnivå och respekt för kunskap och erfarenhet.

Susanne Skata är mångsysslare inom media, med fokus på videoproduktion och skrivande. Hon har gjort public service program för både radio och tv efter sin utbildning till journalist. Hon lever idag ett mobilt arbetsliv, med ena foten i Österbotten och den andra i Stockholm. Trivs att pyssla med personporträtt och fascinerad av både teknikens och berättandets mångfacetterade utveckling under sina 20+ år i branschen. Driver Maxmo Media (f.d. Sus Productions), och har bland annat producerat Kent från Jeppis och Min Barbie och jag som går att se på Yle Arenan.

Siri Fagerudd

1. Jag ville ha möjlighet att utveckla hantverket och mig själv utan att någon visste vem jag var, eller vem mina föräldrar var. Anonymiteten var skön och kändes nödvändig. Att det blev just Stockholms Teaterhögskola var mer av en slump. Idag jobbar jag i båda länderna och trivs bra med det.
   
2. Sverige har en slags självbild av att vara väldigt medvetna, men i praktiken är det väldigt hårt hållna maktstrukturer. Man är duktig på att skriva dokument om hur jämställt man ska jobba, men jag har upplevt att det fortfarande finns en konflikträdsla då det väl kommer till kritan. Samma problematik finns absolut i Finland, men i de sammanhang jag jobbat känns diskussionen mer konkret och fungerande.

Siri Fagerudd växte upp i Vasa och Larsmo. Hon utexaminerades från scenskolan i Stockholm våren 2019, och är sedan dess verksam som skådespelare och manusförfattare. Hon har bland annat medverkat i tv-serien Vakuum, säsong 1 och 2, som går att se på Yle Arenan, och i dramaserien Tjockare än vatten, säsong 3, samt i pjäserna Solchanser och En försvarares dårtal.

Johannes Östergård

1. Som tonåring, och i yngre tjugoårsåldern, jobbade jag på olika tv-produktioner och förstod att något audiovisuellt kunde passa mig som studieämne. Men jag ville uppleva något oväntat, något nytt. Då var jag främst intresserad av dokumentärfilm och hörde att en avslutningsfilm från en tysk filmhögskola hade blivit nominerad till en Oscar, filmen Den gråtande kamelen (2003). En googling visade att Mika Kaurismäki hade pluggat där och att hans bror Aki Kaurismäki även hade hängt där mycket, trots att han aldrig blev antagen. Det räckte som orsaker för mig att söka till University of Television and Film Munich, och till min stora förvåning kom jag in.
2. Studierna hade väldigt varierande nivå. Många teoretiska ämnen, som filmteori och filmhistoria, var ingående och väluppbyggda, medan andra ämnen med mer konstnärlig fokus kunde kännas aningen stela och pretentiösa. Ibland kom det stora namn som Wim Wenders och Ulrich Seidl och drog någon kort masterclass, det var väldigt inspirerande. De tekniska möjligheterna var väldigt bra. Min första film filmades på tre rullar 16mm film. Skolan har ett mycket nära samarbete med Arri i München, och vi hade tillgång till proffsig kamerautrustning och bra postproduktionsfaciliteter. Varje läsår fick varje studerande en budget för det årets film som man förberedde rätt länge. Personligen hade jag önskat mig fler små praktiska övningar längs med läsåret istället för att satsa allt krut på en film. 

Johannes Östergård är bosatt i Berlin och jobbar som regissör och filmfotograf på reklamer och kortfilmer. För tillfället skriver han manus för sin första långfilm The Mammoth Instinct.