Bild på "Sommarboken". tagen av Camilla Roos.

Boken jag önskade adaptera

Om filmatiseringar, språk och finansiering

Det är tidigt 80-tal och en solig sommar i Finland. Asfalten är varm, däcken pumpade och kedjan smord på min vita Tunturi med bockstyre. Min väninna och jag har kommit överens om att cykla från Jakobstad till Helsingfors, det torde ta en vecka. Men några dagar innan avfärd hoppar min väninna av, till min besvikelse. Jag bestämmer mig för att göra cykelfärden på egen hand och lovar att ringa hem varje kväll, vilket inte är helt problemfritt då detta är innan mobiltelefonins och den trådlösa uppkopplingens tid. Som sällskap har jag en bok jag läser varje kväll när jag krupit ner i min sovsäck på campingplatserna som jag i förväg prickat in på min papperskarta. Boken, som handlar om flickan Sophias sommarupplevelser, blir min reskamrat; min vän. Den påminner mig om mina barndomssomrar i Åbolands skärgård och inger mig trygghet. Mitt resesällskap är Sommarboken av Tove Jansson

Vad tror ni att det hände sen?

Det är tidigt 2010-tal och jag deltar i en speed-träff i Helsingfors mellan finländska regissörer och manusförfattare. En av regissörerna kommer jag att ha kontakt med igen då hen säger sig vara intresserad av att filmatisera Sommarboken, vilket gör mig exalterad.

Jag tar kontakt med Sophia Jansson, Tove Janssons brorsdotter som driver Moomin Characters som förvaltar Tove Janssons konstnärliga arv. Det visar sig att ett brittiskt produktionsbolag köpt option på Sommarboken, alltså har bolaget första tjing till att köpa upphovsrätten för en filmatisering. Det går några år, och jag kontaktar Sophia Jansson igen. Det brittiska produktionsbolaget har nu förnyat sin option. Åren går och optionsrätten kvarstår utomlands, så jag ger upp tanken på att någonsin kunna adaptera Sommarboken.

Det är tidigt 2020-tal och jag läser till min förvåning en notis om att Sommarboken ska filmatiseras med Glenn Close i rollen som Sophias farmor. Norska Anders Danielsen Lie ska spela pappan, medan flickan Sophia ännu inte är rollsatt. Filmen kommer att regisseras av amerikanen Charlie McDowell, men vem som skriver manus nämns inte i tidningsnotisen.

Vem får rollerna?

Glenn Close i all ära, hon är en skådespelare som utmärkt sig i starka roller, men som “min” sommarboksfarmor ser jag henne inte. Jag börjar fundera på vem jag skulle velat se i rollen som farmodern, och flera finlandssvenska skådespelare flimrar förbi mina ögon i min inre filmversion. Med ett visst vemod konstaterar jag att min älsklingsbok kommer att bli en amerikansk Hollywoodfilm – även om den spelas in i Finland.

På gång är även en filmatisering av Anni Blomqvists kända roman Stormskärs-Maja, i regi av finska Tiina Lymi (som pratar utmärkt svenska). I huvudrollerna ses två rikssvenska skådespelare, Amanda Jansson och Linus Troedsson, vilket förvånat – och förargat – en del inom den finlandssvenska teater- och filmvärlden. Bland annat chattar jag en kväll med en upprörd skådis som ifrågasätter hur man alls ska få jobb ifall jobben som skapas utifrån ens eget kulturarv ges till utländska skådespelare. Samtidigt är det svårt att öppet uttrycka sin kritik, eftersom man som frilansande skådespelare är i en beroendeställning.

Amanda Jansson och Linus Troedsson som Maja och Janne. Foto: Antti Rastivo.
Amanda Jansson och Linus Troedsson som Maja och Janne. Foto: Antti Rastivo.

Ibland önskar man att rollsättarna själva varit mer kritiska. Få kan ha missat den uppmärksammade svenska tv-serien Händelser vid vatten, som utspelar sig på två tidsplan. I serien finns en finlandssvensk rollkaraktär vid namn Ylja Happolati (någon borde hjälpt Kerstin Ekman, vars roman serien bygger på, att hitta på ett trovärdigare finskklingande namn), som i det första tidsplanet spelas av finlandssvenska Alma Pöysti. I det andra tidsplanet tjugo år senare spelas rollen av en skådespelare som bryter på norsk-finska! Trovärdigheten fallerar rejält då språkdräkten plötsligt byts på en och samma karaktär. 

Eller är det kanske bara vi finlandssvenskar som hör skillnaden på skådespelarnas uttal? Kritik på uttal fick i tiderna även Saara Cantells nordiskt samproducerade epokfilm Djävulens jungfru (2016) för att de finlandssvenska skådespelarna inte talade trovärdigt åländska. Åländska talas det även i den kommande Stormskärs-Maja, men nu coachas skådespelarna i att tala korrekt, trovärdig åländska. Dylikt kräver dock att det även ingår i produktionens budget. (Hollywoodgiganten Meryl Streep lärde sig tala polska för att ha en trovärdig brytning i filmen Sophie’s Choise,1982, vilket gav henne en Oscars-statyett. Och jo, filmen är en adaption.

Romanerna som blev film

Stormskärs-Maja, som egentligen är en romanserie i fem delar, gavs ut mellan åren 1968-73. Handlingen utspelas på 1800-talet och handlar om Maja som gifter sig med Janne och blir torparhustru i den åländska skärgården. 1976 gjordes den första filmatiseringen, med Rose-Marie Rosenback och Leif Sundberg i huvudrollerna. Serien blev en av de populäraste finlandssvenska TV-serierna genom tiderna. Till det bidrog även Lasse Mårtensons kännspaka ledmotiv. Serien går än i dag att se på Yle Arenan, och ter sig sympatisk och charmig med sitt lugna tempo och med lokala amatörskådespelare som birollsinnehavare.

Filmaffischen till Stormskärs-Maja, 1976.
Filmaffischen till Stormskärs-Maja, 1976.

Sommarboken gavs ut 1972, och har sedan dess översatts till över trettio språk samt getts ut i en jubileumsgåva. Boken är alltså mer än 50 år, och är i dag mångas favoritbok. Med tanke på bokens popularitet är det förvånande att den inte filmatiserats tidigare. Kanske det beror på att berättelsen inte följer en klassisk dramaturgimodell utan istället är episodisk; den berättar kapitelvis om separat händelser. (Mitt favoritkapitel är Grannen). Handlingen kretsar kring 6-åriga Sophia och hennes upplevelser och äventyr, ofta tillsammans med sin smått griniga gamla farmor och med en rätt frånvarande pappa, på en liten skärgårdsö någonstans i finska viken. Med andra ord är den finländska och åländska skärgården i ropet som miljö på film.

Två upplagor av Sommarboken, av Tove Jansson. Foto: C. Roos.
Två upplagor av Sommarboken, av Tove Jansson. Foto: C. Roos.

Filmbranschens villkor idag

Att filmbranschen ser ut som den gör i dag handlar i slutändan om att få ihop en omfattande finansiering (vilket kan ta en herrans massa år), därför blir allt fler filmmanus samproduktioner mellan produktionsbolag i olika länder. Ju större produktion desto mer pengar behövs. Samproduktioner handlar även om att anlita någon ur respektive lands yrkesgrupp av filmarbetare eller skådespelare, därav mixen av medverkande skådespelare och teammedlemmar. Jag kontaktar några etablerade filmarbetare, vars arbeten kretsar kring språk och samproduktion, för kommentarer kring detta.

Titte Törnroth, Ålands filmkommissionär sedan 2018, berättar att kravet för att överhuvudtaget beviljas ett åländskt bidrag är att inspelningen sker på Åland. Ett annat krav är att produktionsbolaget ska anställa minst en ålänning till teamet, vilket också gör det smidigare att anpassa inspelningen till åländsk lagstiftning och andra åländska förhållanden.  

– Men vi lägger oss inte i valet av inspelningsplats på Åland, inte heller i valet av skådespelare. Det är, precis som i den internationella filmbranschen, helt och hållet produktionsbolagens sak att bestämma över sådant, förklarar Titte Törnroth som till sommaren slutar sitt 5-åriga uppdrag som filmkommissionär. Förutom en nyfilmatisering av Stormskärs-Maja har hon även bland annat lyckats locka den BRF-producerade (f.d. B-Reel Films) svenska serien Agatha Christies Hjerson (som är en Poirot spinoff) till Åland.

Filmer som rätt nyligen gått upp på bio, vars manus skrivits på ett språk men filmatiserats på ett annat, är My Sailor, My Love (2022) och Andra akten (2023). Båda filmerna baserar sig på originalmanus, och båda har fått positiva recensioner och publikframgångar.

Kirsi Vikman berättar att de tre första manusversionerna till My Sailor, My Love skrev hon och Jimmy Karlsson på svenska tills producent och regissör var tillräckligt nöjda. Därefter kontaktades finansiärer. Då var det redan bestämt att filmen skulle spelas in i England eller på Irland.

– Producenten lät göra en översättning till engelska, som vi sedan förbättrade tillsammans med en vän till oss, Marie Therese Duggan, för att det skulle bli trovärdig engelska och precisa uttryck med irländsk touch. Det blev en omfattande arbetsprocess, eftersom vi blev tvungna att förklara det exakta innehållet i varje text och dialog så det blev korrekt, berättar Jimmy. Därefter bearbetade Kirsi och jag manuset ännu en gång, denna gång direkt på engelska med efterföljande kontroll av vår vän tills alla var nöjda.

Andra akten första manusversion skrevs på finska av Vera Kiiskinen, senare kom Anna Heinämaa med som medförfattare, med den finländska filmbranschen i åtanke. Projektet fick dock inget produktionsstöd i Finland, berättar Vera per telefon, så manuset översattes till engelska. Den första utländska producent som läste manuset nappade direkt. Därefter översattes manuset till svenska, och skrevs om några gånger i samråd med producent Johanna Bergenstråhle och regissör Mårten Klingberg, för att därefter spelas in i Sverige med bland annat storstjärnan Lena Olin i en av huvudrollerna. Vera berättar att hon redan på idéstadiet hade en känsla av att berättelsen kunde fungera i Sverige.

Lena Olin och Rolf Lassgård i filmen ”Andra akten”. Foto: Roger Turesson.
Lena Olin och Rolf Lassgård i filmen ”Andra akten”. Foto: Roger Turesson.

Det är inte bara långfilmer som görs med utländska pengar i dag. En nyhet som släpptes i maj är att Yle samarbetar med Netflix kring den finska tv-serien Dance Brothers, som är skapad och producerad av Max Malka. I en intervju för Svenska Yle säger Malka: “Finland är en liten marknad och storleken på budgeten för film eller tv-produktioner brukar vara samma oberoende av genre. Försöker man göra en lite annan genre, med specialbehov, så krävs det mer resurser och här var Netflix roll avgörande.”

En till filmskapare som sökt sig utomlands för att förverkliga sin filmidé är finsk-somaliska regissören Khadar Ahmed, som både skrivit och regisserat sin debutfilm Guled & Nasra. Filmen, som är en samproduktion mellan Finland och fyra andra länder, spelades in på somali i det afrikanska landet Djibouti och valdes 2021 till Somalias Oscarskandidat. I Finland räknas filmen i första hand som en finländsk film och var nominerad till hela nio Jussi-statyetter, av vilka den vann två.

Vem vet, kanske de utländska samproduktionerna kommer att skapa en ny yrkeskår: manusöversättarna, då en översättning av ett filmmanus inte bara kräver språkkunskaper utan även kunnande i manusformat och dramaturgi.

Bok eller film, det är frågan

När böcker adapteras blir frågan alltid vilken version som är bäst – boken eller filmen. Det är lite som att välja mellan äpplen och päron. Frågan är också vilket verk man konsumerar först, om man skapar sina egna bilder under läsning eller får andras via en film. 

Själv brukar jag föredra boken, även om jag sett filmatiseringen först, då en roman ger mer kött på benen och en tydligare upplevelse av karaktärernas tankar och känslor. Jag kommer nog att läsa Sommarboken igen i sommar, kanske på en liten ö i skärgården. Däremot vet jag inte om jag vågar se filmatiseringen, eftersom mina egna visualiserade bilder är så starkt etsade på min näthinna sedan min ungdoms äventyrliga cykeltur. I min inre filmatisering spelas farmodern av Lilga Kovanko, eller Cris af Enehielm, två eminenta skådespelare vars finlandssvenska röster jag tydligt hör i mitt huvud, medan den lilla flickan kanske efter alla år och omläsningar fått drag av mig själv som barn. Hur som helst önskar jag alla barn – både små och stora – en innehållsrik sommar likt Sophies.

Andra intressanta artiklar

Stillbild ur filmen Ellipsis av Marjo Levlin.

Medie- eller filmkonst? Var placerar vi mediekonstnärerna?

När vi talar om film finns det aktörer vi ofta glömmer bort, nämligen mediekonstnärer eller bildkonstnärer som jobbar med rörlig bild. Det kan kännas oklart vad mediekonst är och vem som kategoriseras som sådan.

Ett collage av bilder från nummer 4 av Filmvision Finland.

Bästa läsare!

Hösten är här, och det är orostider i världen, då är det bra att kunna fly undan mörkret med ett nytt webbnummer av Filmvision Finland!

Två upplagor av Sommarboken, av Tove Jansson. Foto: C. Roos.

Boken jag önskade adaptera

Om filmatiseringar, språk och finansiering. ”Det är tidigt 2020-tal och jag läser till min förvåning en notis om att Sommarboken ska filmatiseras…”

Filminspelning av Koka Björn på Jackarby gård. Foto: Helena Nymark.

Bakom kulisserna – Rapport från en filminspelning på Jackarby gård

En titt bakom kulisserna för tv-serien Koka björn genom en intervju med Helena Nymark som var på plats under inspelningen.