Att förutsäga framtiden är att skapa den

Under filmfestivalveckan i Tammerfors hölls Script Tampere på Komediateatern, en vacker miljö för ett yrke som så ofta utövas i ensamhet. Själv var jag där i en dubbelroll – som manusförfattare och lösningsfokuserad korttidsterapeut – för att tala om hur vi kan ta vara på våra resurser i en tid av osäkerhet. När vi satt i salen tillsammans slog det mig att något specifikt fanns i luften; en känsla av lust och förväntan, en ny energi?

Årets teman fokuserade på manusförfattares välmående och på hur man i kristider, trots all osäkerhet och press, måste bibehålla tron på sin egen röst och ta hand om sina rättigheter. Just nu gungar branschen i sina grundvalar. Vi är mitt i en förändring som inte sker av sig själv. Den måste skapas – både enskilt och tillsammans. 

Men först ett kliv tillbaka i tiden. För en tid sedan skrev jag en rapport om manusförfattarnas överlevnadsstrategier under film- och tv-krisen. En av de intervjuade formulerade något som träffade vårt yrke mitt i prick: “Jag är ingen hinderlöpare – jag är manusförfattare.” Manusförfattande är paradoxernas yrke, just en hinderbana. Samtidigt som vi måste tro hundra procent på våra projekt arbetar vi i stor osäkerhet.

Framför oss reser sig ständigt nya hinder: brist på kontroll över arbetet, ett stort konstnärligt ansvar men med mycket begränsad beslutanderätt, ständig oro för försörjningen, relativt låg yrkesstatus, branschens hierarkier – och ofta också tvivlet på den egna förmågan. Osäkerheten och hoten runt omkring tenderar lätt att internaliseras. Det påverkar hur vi tolkar svårigheter och kriser, vilka beslut vi fattar och hur vi ser på oss själva. Om ett projekt faller är det lätt att fråga sig: berodde det på brist på talang och skicklighet? En anledning till detta är att skrivandet är tätt kopplat till vår identitet. Men kom ihåg: tron på arbetet är elementärt. För utan tro finns ingen motivation – och utan motivation ingen rörelse framåt. 

Det bästa sättet att förutsäga framtiden är att skapa den.

Peter Drucker

När det var min tur att tala på scenen talade jag inte bara om manusförfattares strategier och förmåga att ta vara på sina styrkor och resurser, utan också om vikten av att vara förankrad i sig själv; att känna sina reaktionsmönster men också våga utmana sig själv. Men arbetet handlar också om att aktivt bygga relationer utåt. Det var många talare under dessa dagar som tog upp detta. Så fint! 

Upphovsrätten diskuterades i ett samtal med Oskari Sipola, Petja Peltomaa och Matti Numminen från Avate. De påminde om något väsentligt: manuskriptet är själva grunden för det ekonomiska värde som hela den audiovisuella branschen bygger på. Därför måste vi få en rättvis ersättning för vårt arbete. Eftersom upphovsrätten är i kraft i 70 år efter vår död, kan ett verk fortsätta att generera inkomster och gå i arv till våra barn. Det visste jag inte. 

Konsten att kommunicera var också ett återkommande tema. I en mycket inspirerande föreläsning av Katri Myllyniemi och Tarja Kylmä om feedback betonades hur viktigt det är att utveckla sin förmåga att kommunicera – både med sig själv och med andra i den kreativa processen. I en feedbacksituation möts inte bara två personer. I bakgrunden finns alltid fler – osynliga röster och blickar som format oss: tidigare erfarenheter, föräldrar, kanske en ex-partner, en nuvarande partner, familj eller vänner. Självkännedom och förmågan att förstå vad som triggar oss är en viktig del av att kunna ta emot och ge respons. Vi är olika med varierande bakgrund, respekt är grunden. 

Den konstnärliga friheten diskuterades i ett samtal med Selma Vilhunen, Anna Paavilainen och Jan Forsström, modererat av Eva-Maria Koskinen. Samtalet handlade om modet att vara lojal mot sin berättarröst – att våga skriva utifrån sin vision även när rädslan för mottagandet eller för att misslyckas finns där. Som Anna Paavilainen uttryckte det: skriv även när du inte vet om människor kommer att hälsa på dig i morgon! Skriv även när du är rädd för att framstå som banal. Men lär dig också att kommunicera med branschen – med producenter och beställare. 

I samma anda talade också Teemu Nikki om den egna rösten. Den växer fram ur ärlighet – ur modet att skriva om det som verkligen intresserar, stör eller känns obekvämt. Man måste våga utsätta sig för risken att misslyckas. Själv berättade han om hur han en gång överlevde ett misslyckande genom att bygga fågelholkar – en byggde han åt sig själv, men med plats för två. 

Samtalen rörde sig också kring en annan fråga: vems berättelser vi egentligen bär vidare. I en diskussion med Reeta Ruotsalainen, Kaisa Pylkkänen och forskaren Riie Heikkilä handlade det om klassrepresentation och om vilka liv som syns i våra filmer och tv-serier. Vad har vi som manusförfattare för ansvar? Även berättandets roll i klimatkrisen diskuterades av Petja Peltomaa. Kan berättelser bidra till förändring? 

Och slutligen: Vad är välmående och framgångsrika manusförfattare gjorda av? Axel Haridi berättade om hur han under en längre tid hade arbetat under hård press och ständigt gjort det som förväntades – utan att lyssna på sina egna gränser. Det blev en påminnelse om hur avgörande det är att ta hand om sin egen ork.

Just här ligger den verkliga psykologiska utmaningen i vårt yrke: hur bevarar man hoppet i ett arbete där osäkerheten är permanent? Det handlar om att inte sluta tro. Hopp är ju inte bara en känsla. Det är ett dynamiskt tankesätt, säger psykologen Charles Richard Snyder. Det är ”willpower” och ”action”.