Stillbild ur filmen Ellipsis av Marjo Levlin.

Medie- eller filmkonst? Var placerar vi mediekonstnärerna?

När vi talar om film finns det aktörer vi ofta glömmer bort, nämligen mediekonstnärer eller bildkonstnärer som jobbar med rörlig bild. Det kan kännas oklart vad mediekonst är och vem som kategoriseras som sådan. Idag flyter dessutom olika konstinriktningar ofta ihop. Enligt AV-arkki, centret för finländsk mediekonst, är det “nutidskonst som använder sig av elektroniska kommunikationsmedel.” De påstår vidare på sin hemsida att: “Det är ibland omöjligt att säga var gränsen mellan film och mediekonst går, om det finns någon gräns över huvud taget.” 

Jag ringde upp tre personer som jobbar med rörlig bild, skolade inom bildkonst, för att fråga hur de ser på sin filmkonst. Gunzi Holmström (1964) började med mediekonst då det var en stor boom på 90-talet och man jobbade med VHS. Minna Långström (1974) har jobbat med film sen studietiden och gör både fiktionsfilm, dokumentärfilm och flerkanalsinstallationer. Marjo Levlin (1966) började som målare och övergick till film i början av 2000-talet, hon upptäckte att det var ett verktyg för henne att förhålla sig till sin afantasi. I intervjun ställde jag samma frågor till alla tre.

Från vänster: Gunzi Holmström, bild: privat. Minna Långström, bild: privat. Marjo Levlin, bild: privat.
Från vänster: Gunzi Holmström, bild: privat. Minna Långström, bild: privat. Marjo Levlin, bild: privat.

– Hej, vem är du och vad gör du?

Gunzi: Jag är bildkonstnär som bland annat jobbar med mediekonst och måleri. Jag studerade skulptur vid Åbo Ritskola men blev redan då intresserad av videokonst. Det var någonting nytt på 90-talet och jag blev helt fängslad av den rörliga bildens möjligheter.

Minna: Jag är regissör och filmkonstnär. Jag jobbar nuförtiden mest med film i olika former, förut även mediakonst med interaktiva inslag. Jag har också varit lektor i rörlig bild på Bildkonstakademin, jobbat på filmfestival och drev en tid även ett eget produktionsbolag. Sen 2013 har jag fokuserat på mina egna filmproduktioner.

Marjo: Jag är bildkonstnär som jobbar med film. Att kalla mig filmregissör känns ovant, men jag kan smått ironiskt kalla mig en “small time filmmaker”. I mina verk utgår jag ofta från mitt liv och saker i min omgivning som väcker frågor hos mig; det kan till exempel vara en känsla av någonting som stör mig. Jag är intresserad av det dokumentära – av forskning, fakta och historia. Men jag vill röra om och skapa en poetisk form för att lyfta filmen till en ny nivå.

– När började du jobba med rörlig bild?

Gunzi: Mitt första “officiella” videoverk, the Princess 1996, utgick från den kända TV-intervjun Diana – Open Hearted. På intervjumaterialet, över Dianas ansikte, applicerade jag en svart skugga av mig själv som åt – hon talade i intervjun öppenhjärtligt om ätstörningar. Min skugga figurerar som en slags antites till idealkvinnan. 

På 90-talet var det väldigt populärt med mediekonst och verken visades överallt. Speciellt min video A Womb of one’s own 1999 skapade kontrovers i Finland. I filmen talar en kvinna om sitt val att ge sitt ofödda barn till två homosexuella män, det var väldigt ovanligt då. Verket köptes av Kiasma och har visats i flera sammanhang.

A Womb of One's Own, bild: Gunzi Holmström
A Womb of One’s Own, bild: Gunzi Holmström.

Minna: Jag kom in på Bildkonstakademin som målare men ville jobba med video, så gick över till Tid och Rum-programmet där tex Mika Taanila, Sami van Ingen och Eija-Liisa Ahtila drog kurser i rörlig bild. Min första film var en kort animation Det kinesiska rummet (2003), som var min magisterfilm från akademin. Det var en 3D installation om intimitet och alienation i tider av “övervakningsvoyeurism”. Den fick festivalspridning utan att jag själv distribuerade den, och visades senare på Yle. Den interaktiva installationsversionen placerade åskådaren i de animerade utrymmena via övervakningskameror, och visades bla. på Kiasmas Mediatek.

Stillbild ur det Kinesiska rummet 2003
Stillbild ur det Kinesiska rummet 2003

Marjo: Jag gjorde min första film 2005 som hette Middag med min far – Dinner with My Father. Den utspelar sig på vår sommarstuga i Malax, som blivit en källa för inspiration till många olika verk. Huset är fyllt med en massa minnen och säregenheter; till exempel har golvet rivits upp och där finns nu bara en grop.

Stillbild ur filmen Dinner With My Father, Bild: Marjo Levlin.
Stillbild ur filmen Dinner With My Father, Bild: Marjo Levlin.

Jag var i början av 2000-talet med och grundade det konstnärsdrivna Galleria Huutos andra galleri där det fanns plats för att experimentera med icke säljbara verk. När jag såg utrymmet, som då var på Nylandsgatan i Helsingfors, tänkte jag att en film skulle passa där. Jag bjöd in min pappa till stugan i Malax på en sommarmiddag mitt i februari och filmade middagen. Jag satte ett matbord ner i gropen mitt i golvet i stugan.  På samma ställe hade vi haft familjemiddagar när stugan ännu var intakt. Vi åt kokt gädda med potatis och ”lakaveetu” (potatisvatten med smör, salt och gräslök). Filmen var ett sätt för mig att närma mig min pappa som, troligen på grund av sina studier utomlands under min barndom, förblivit ett smått frånvarande mysterium för mig. Jag kunde ingenting om film, men fick låna en kamera och fick en snabblektion i redigering av mina konstnärskollegor.

– Varför jobbar du med rörlig bild?

Gunzi: Jag blev i tiderna intresserad av den rörliga bildens möjligheter, till exempel av hur man kunde manipulera verkligheten. När jag började använde vi oss av Super-VHS och jag minns att det kändes som magi första gången jag editerade.

Det negativa med mediekonst är alla sladdar och monitorer, men det blir bättre med teknikens utveckling. 

Idag vill jag helst inte göra mer video för att jag jobbar så mycket i huvudet. Nu är jag mest intresserad av måleri, eftersom man har en så direkt kontakt med materialet.

Minna: Jag har alltid varit intresserad av film och strävat efter att jobba med just det. Film är ett sätt för mig att kombinera skrivandet med bild. Jag både älskar att konsumera och göra film och att samarbeta med skådespelare och produktionsteam. Som barn och genom hela grundskolan var jag med i olika teaterklubbar, och hade även i något skede en egen hemma i vardagsrummet tillsammans med några vänner.

Marjo: Någonting som präglat mitt arbete är att jag har afantasi – ett neurologiskt tillstånd där man inte kan visualisera bilder. Jag kan drömma på natten, men inte föreställa mig bilder i min fantasi. När jag bytte inriktning från måleri till installationer och rörlig bild kändes det som att filmskapandet var ett enklare sätt för mig att samla fragment och material, och att sammanställa det. Då kunde jag se materialet jag jobbade med framför mig. Det blev ett naturligt sätt för mig att uttrycka mig på. 

Jag började också få finansiering för mitt filmkonstnärliga arbete och det gav mig självförtroende i min arbetsmetod.

– Hur använder du rörlig bild i ditt arbete?

Gunzi: Jag jobbar med både enkanalsfilm och installationer. Jag använder ofta abstrakta element jämsides med dokumentära porträtt.

Senast har jag varit intresserad av att använda tabletter (surfplattor) i mina installationer. Till exempel gjorde jag en ögonanimation med hjälp av två tabletter. 

Men jag har faktiskt aldrig installerat en utställning helt optimalt som jag velat ha det, på grund av resursbrist helt enkelt.

Minna: För den en timme långa dokumentärfilmen The Other side of Mars (2019) gjorde jag tidigt en storyboard med olika foton och teckningar som jag hela tiden gick tillbaka till under processen. När vi började filma var den inte längre med i bilden, men jag märkte att många visuella element från storyboarden fanns kvar i slutproduktionen. 

Stillbild från The Other Side of Mars. Bild: Päivi Kettunen, Napafilms.
Stillbild från The Other Side of Mars. Bild: Päivi Kettunen, Napafilms.

Just nu jobbar jag med ett fiktivt manus, så bilden är ett samarbete mellan mig och filmfotografen. När jag skriver har jag vissa visioner eller scener som jag ser framför mig. Jag tänker väldigt mycket i bilder redan i manusskedet. Men det kan såklart också göra att man låser sig vid ett visst grepp, man måste hålla sig öppen. 

Jag har också jobbat så att jag gjort en dokumentärfilm men använt samma material till en flerkanalsinstallation. Jag tycker att man kunde öppna upp arbetssätten mer och t.ex. göra en installation av filmmaterial som sen blir en film. Att göra en installation kunde vara ett steg i processen för färdig film, eftersom materialet formas i mötet med människor. 

Marjo: Jag jobbar med rörlig bild på många olika sätt, men jag har försökt gå mot ett mer surrealistiskt grepp och lösgöra mig från att illustrera text med bilder. Genom att skapa små förskjutningar i rytmen mellan text, bild och innehåll strävar jag mot att skapa en krackelyr i berättelsen för att styra publikens associationer till för mig okontrollerbara, oväntade sfärer. Samtidigt finns fakta, dokument, forskning och verkligheten som jag ser den som en underliggande bas i mina filmer.

Hur ser du på konstnärer som jobbar med konstfilm i förhållande till andra filmskapare, vad är skillnaden?

Gunzi: Nuförtiden arbetar många videokonstnärer på samma sätt som man gör med konstfilm. Det görs fortfarande intressant videokonst idag, utan den traditionella narrativen och tekniska perfektionismen, men ofta presenteras långa filmer också i gallerisammanhang. 

Jag är kanske mest intresserad av mera överraskande sätt att använda den rörliga bilden. När jag började göra videokonst var Pipilotti Rist en stor inspiration – det var så häftigt att se henne slå sönder bilrutor, eller att sjunga och dansa fånigt i sin video.

Minna: Egentligen är det ingen skillnad för det finns filmregissörer som gör båda, till exempel Chantal Akerman vars film Jeanne Dielman nyligen blev utsedd av den prestigefyllda brittiska filmtidskriften Sight and Sound till den bästa filmen genom tiderna, Apichatpong Weerasethakul vars långfilm vann Palme d’Or priset i Cannes 2010 och Steve McQueen som är mest känd för långfilmen 12 Years a Slave och den fantastiska TV serien Small Axe. De har allihopa även gjort fina filminstallationer som visats i museer och gallerier. 

Å andra sidan finns det ju Art House-regissörer liksom Claire Denis, Lucrecia Martel och Yorgos Lanthimos (för att nämna några få) vars filmspråk är konstnärligt och innovativt på alla plan. De för filmkonsten vidare genom att de förändrar filmens konstnärliga uttryck, och man kan fråga sig vilken skillnaden mellan begreppen filmkonstnär och auteur sist och slutligen är.

När man jobbar med spelfilm måste man kunna något om produktion, men det är en professionalitet man kan lära sig. Det finns skillnader på  att arbeta utan budget och att arbeta med ett produktionsteam. Friheten är större då man bestämmer allt själv, men det begränsar också de ekonomiska möjligheterna. 

Själv har jag svårt med ordet videokonst, den cinematiska aspekten kommer ju också från bilden, och om den är av kvalité tycker jag man ska kalla den filmkonst – med respekt för materialet. 

Var och hur man visar film är det som särskiljer verken från varandra, filmen förändras med stället den visas på. Installationskonst är rumsligt, åskådare har en roll och en uppgift, vilket kan påverka upplevelsen av filmen. På en kortfilmfestival är de flesta filmer konstverk, och på basen av filmerna är det ofta svårt att avgöra vilka som gått filmskola och vilka som studerat konstfilm. 

Så där allmänt tycker jag att begreppen ska luckras upp. Det gäller också sätten man producerar film på.

Marjo: Jag tror att produktionssätten är annorlunda. Bildkonstnärer jobbar ofta med mindre budget och gör det mesta själv. De som jobbar med produktionsbolag och producenter har andra resurser och större team.

Stillbild ur filmen Oblivion. Bild: Marjo Levlin.
Stillbild ur filmen Oblivion. Bild: Marjo Levlin.

Som exempel lovade Svenska Yle att visa min film Oblivion, men det rann ut i sanden. Där hade jag ingen producent som kunde föra saken vidare, utan det var jag som var producenten. Samtidigt är jag osäker på om jag skulle klara av bolag och producenter som flåsar i min nacke och vill att jag skall prestera enligt ett visst mönster. 

Som bildkonstnär upplever jag ändå att det är svårare att bli tagen på allvar inom filmvärlden. 

– Var kan man se dina filmkonstnärliga verk?

Gunzi: Jag är representerad av AV-arkki och GIV i Canada. Mina verk finns bl.a. i Kiasmas, Helsingfors stads konstmuseum, Pro Artibus och Jyväskylä konstmuseums samlingar. Jag har visat mina videoverk på filmfestvaler, konstgallerier och konstmuseer i ett 20-tal länder, bland annat på Tate Modern och Centre Pompidour. Filmerna har aldrig visats på Yle – jag har inte varit intresserad av den tekniska professionalitet det kräver, mina filmer är inte av den sort som visas på TV.

Stillbild från NFP:n Fra Angelico, Gunzi Holmström
Stillbild från NFT:n Fra Angelico, Gunzi Holmström.

Nyligen har jag gjort en serie animationer som NFT-konst för det Stockholmsbaserade Galleri Leap på plattformen Makersplace. Animationerna var hommage till olika konstnärer som inspirerat mig, till exempel Fra Angelico, Hilma av Klint, René Magritte med flera.

Minna: Mina filmer har visats på Yle, på gallerier och olika filmfestivaler. Jag är representerad av AV-arkki. The Other side of Mars visades på Jihlava Documentary Film Festival. Samtidigt gjorde jag en dialoglös, installation, Photons of Mars, som visades på Konsthallen i Helsingfors och på två internationella grupputställningar som tog ställning till rymdforskning, arrangerade av The Waag Society i Holland – institut för konst och vetenskap. (I skrivande stund är Långström på väg till kortfilmsfestivalen Minimalen i Trondheim med sin experimentella film Photosphere 2021).

Marjo: Jag finns på AV-arkki, Finlands organisation för mediekonst. Ibland har filmerna visats på festivaler. Filmen Ellipsis vann Risto Jarva-priset på Tammerfors filmfestival 2020. Men den största arenan är olika gallerier. Jag är i process med utställningar både i Hamburg och Michigan i år. Min nästa separatutställning i Finland blir 2024 på Forum Box, där jag kommer att visa ett videoverk om hundar och människor.

– Kan du försörja dig på din konst?

Gunzi: Det är knapert, men jag lever på stipendier, jobbar på gallerier och undervisar.

Minna: Jag har haft många olika jobb under åren, men nu den senaste tiden har jag lyckligtvis kunnat försörja mig genom arbetsstipendier. Av alla roller inom filmindustrin påminner regissörens mest om konstnärens, eftersom man måste ha en massa andra ströjobb och  inkomsterna alltid är ovissa. 

Marjo: Jag har under hela min karriär jobbat med undervisning och guidning vid sidan av konstutövande. Jag har jobbat så pass lite eller mycket att jag kan göra min konst. Min konst säljer sällan, så jag kan inte räkna med inkomster därifrån. 

Men beslutet att byta bana till film har gjort att jag fått finansiering från bildkonstsidan, så att jag kan leva på den. Nu har jag det senaste året bara jobbat med konst. 

Andra intressanta artiklar

Presentationsbild för Filmvison Finland nummer 2.

Bästa läsare!

Filmvision Finland presenterar härmed sitt andra webbnummer under temat “Vems är arenan?” Med arena menar vi den skådeplats, estrad, scen där filmskapares och mediekonstnärers verk ges synlighet. Den kan idag skifta från en biografduk, en tv-skärm, en mobiltelefon, eller en utställningslokal.

Bild från "Under olivträden" (1994), Abbas Kiarostami.

Metafilmens formspråk – en lek med sanningen

Gränsen mellan sanning och fiktion i en essä om metafilmens formspråk. ”När det gäller metafilm finns magin också i det man föreställer sig händer utanför filmen.”

Oscar Forstén. Foto: Riitta Supperi.

Från kreativ producent till filmkonsulent

Oskar Forsten inleder i januari jobbet som AVEKs nya filmkonsulent med ansvar för kort- och dokumentärfilm.

Bild på Eeva Putro

En fullträff efter fem års hårt arbete

Eeva Putro är upphovskvinnan bakom manuset till Tove, filmen om Tove Janssons liv, som 2020 blev den mest sedda finlandssvenska filmen någonsin på biograferna i Finland.