Två frågor till några dokumentärfilmare

Filmvision Finland önskar lyfta fram dokumentärfilmare som är verksamma i Finland, och ställde därför två frågor till ett flertal filmskapare. Här presenterar vi dem som svarade.

1. Varför gör du dokumentärfilm?
2. Vilken eller vilka dokumentärfilm/filmer har gjort ett oförglömligt intryck på dig?

Anna Blom

1. För att det är ett sätt att leva äventyrligt och skapa filmer av det som jag råkar på i livet. Formen är också väldigt fri och allt är möjligt, även med liten budget.

2. Filmer som gjort intryck på mig är många, men jag nämner gärna Stefan Jarls  De kallar oss Mods (1968), Werner Herzogs Grizzly Man (2005) och Pirjo Honkasalos Tanjuska ja 7 perkelettä (1993).

Anna Blom jobbar med både fiktion och dokumentärfilm. Hon har gjort Natten då min bror försvann (2022), som försöker ta reda på vad som hände när Adal Neguses bror drunknade i en flyktingkatastrof på Medelhavet. Filmen kan ses på Arenan.

Johan Karrento

1. För att det kan vara spontant, och det är ”lätt” att påbörja ett projekt och det passar min otåliga natur. Och sen utmaningen att bygga en historia utifrån vilket material man verkligen har och inte vad man har tänkt ut. Det är, för mig, det allra svåraste historieberättandet och jag känner att jag lär mig någonting varje dag. 

2. Sans Soleil (1983) av Chris Marker och Roger and Me (1989) av Michael Moore.

Johan Karrento har jobbat som frilans på alla positioner inom film de senaste 23 åren, främst med dokumentärfilm och mest med regi, foto, klipp och manus. Han har mest jobbat med sociala och politiska teman samt fokuserat på att lyfta fram historier med udda och halvudda personer. Han har bland annat gjort Att sminka en gris (2018), God hates Finland (2017), Kapten Sandholm (2011).

Charlotte Lindroos

1. Jag gör dokumentärfilm för att det för mig är ett konstnärligt uttryckssätt och ett sätt att kommunicera. Jag är utbildad socialarbetare och för mig är det viktigt att låta dem som sällan kommer till tals i samhället få sin röst hörd. Det kan låta som en kliché men jag vill gärna bryta ner murar och minska stigmatiseringen kring missbruk och marginalisering, och visa att vi alla är människor trots livsval som kanske har gått fel. Jag strävar också efter att försöka förmedla att ingen erfarenhet, hur smärtsam den än må vara, har varit förgäves. Man kan vända sin erfarenhet till en styrka och på så sätt äga den. Jag försöker alltid själv att förstå varför människor handlar på sätt som kan verka destruktiva för dem och för deras omgivning. Med att förstå menar jag inte att acceptera, utan bara förstå för att kanske vara lite mindre rädd i livet.

2. Stefan Jarls trilogi: De kallar oss mods (1968), Ett anständigt liv (1979) och Det sociala arvet (1993). Särskilt ‘Ett anständigt liv’, gjorde stort intryck och jag förstod att det var så här jag ville berätta om människors liv. Jag såg filmerna medan jag ännu studerade, och insåg att man kan utföra socialt arbete också genom att göra dokumentärfilmer. Mina filmer har handlat om drogmissbruk, identitet, faderskap och kärlek.

Charlotte Lindroos jobbar huvudsakligen som nyhetsjournalist på Yle, men har fått förmånen att göra dokumentärfilmer ibland på heltid. Hon har bland annat gjort The HEROin me (2014), Piikki sydämessä (2018), Blackribbon – mörkrets poeter (2020) och Såren vi ärvde (2022). Hennes filmer går att se på Yle Arenan.

Per-Ove ”Bolle” Högnäs

1. Jag gör dokumentärfilm bland annat för att levandegöra det muntliga berättandet och förmedla det vidare till tittarna. Allt började för omkring fyrtio år sen med mitt arbete som antikvarie vid Ålands museum. Under mina resor runt Åland, och otaliga timmar av samtal runt kaffeborden, kände jag att dessa människors berättelser vill jag förmedla. Jag har alltid fascinerats av olika händelser som formar en persons liv, ögonblick som ofta dyker upp överraskande. Det är sådana ögonblick jag vill fånga med kameran.

2. En film som gjort starkt intryck på mig är filmen Enemies of the people (2009), som vann publikens pris på filmfestivalen Vera 2010. Filmen, regisserad av Rob Lemkin, berättar om folkmordet i Kambodja under 1970-talet.

Bolle Högnäs har gjort ett tjugotal dokumentärer under sina aktiva år som filmare, bl.a. Edos mack (2009), Den lyckliga kon (2003), Den tatuerade ålänningen (1994) och  En fest för framtiden (1996).

Arthur Frank

1. Jag är fullkomligt förälskad i den kreativa processen bakom dokumentärfilmsskapandet, och den känslan har inte sviktat eller svikit sedan jag upplevde den för första gången för nästan exakt 20 år sedan. Som yrke är det långt ifrån perfekt eller enkelt, men blotta tanken på att syssla med så gott som vad som helst annat framstår för mig som outhärdligt motbjudande.

2. F for Fake, av Orson Welles (1973).

Arthur Frank är en dokumentärfilmsregissör och producent från Helsingfors. Han är VD för produktionsbolaget Polygraf och ordförande för Dokumenttikilta. Han är pappa till tre barn, och han gillar att spela korgboll på måndagar. Filmer han gjort: Pesänlikaajat – erään kirjakohun anatomia (2021), Sanningen enligt Hassan (2021), Olliver Hawk (2019), Non Loval Domain (2017), I am Walker (2015).

Olof Svarvar

1. Av tre orsaker: 1) För att jag vet av egen erfarenhet att dokumentärfilm kan hjälpa människor och ge nya perspektiv samt belysa saker i samhället och livet som annars inte reflekteras över. Då dokumentärfilm är som allra bäst kan den faktiskt göra världen och livet lite bättre. 2) För att jag är nyfiken på människoöden, och vill se, förstå och visa alternativa perspektiv. Jag vill försöka dra mitt strå till stacken för att motverka algoritmernas åsikts-ekokammare. 3) För att jag i mitt personliga filmtittande nästan alltid väljer dokumentärer eller rekonstruerade verkliga berättelser. Kanske beror det på att jag på 1990- 2000-talet jobbade intensivt med hitte-på-film (fiktion alltså) och det började stå mig upp i halsen.

2. Det finns flera dokumentärer som har gjort ett djupt intryck på mig. Men den första som verkligen grep tag i mig, och visade på dokumentärfilmens kraft, var Lars Westmans Se döden under Nordiskt Panorama i Vasa 1992. Denna film har inte bara fastnat i mitt minne utan har också influerat mitt arbete. Jag äger en VHS-kopia av filmen och har återvänt till den flera gånger för inspiration.

Olof Svarvar har 30 års erfarenhet av att producera och klippa film, bland annat som delägare i Sveng.com och Pampas Production Finland. Sedan 2016 driver han produktionsbolaget Olof Film. Svarvars drivkraft är att utforska djupet av den mänskliga naturen. Dokumentärfilmer/serier i urval: Med rätt att dö (2022), Maria och demonerna (2019), Tills cancern skiljer oss åt (2016), Adoption – sista chansen (2020). Alla filmerna går att se på Yle Arenan.

Anna Antsalo

1. Att få göra dokumentärfilmer är för mig ett sätt att bemöta världen, och ett försök att få lite struktur i det hela. Levande processer, lekfullhet, dialog, reflektioner är de kvaliteter jag uppskattar mest i arbetet. Sen är det ju väldigt belönande ifall man lyckas bygga broar till nya världar, och vidga tankar och känslor hos åskådarna. 

2. Mannen med filmkameran (1929), av Dziga Vertov, Every Little Thing (1996) av Nicolas Philibert, och When you look away (2017) av Phie Ambo. (Och många andra!!)

Anna Antsalo är en filmskapare från Helsingfors. Hon jobbar med dokumentärfilmer, och som regissör och filmfotograf samt med teater. Hennes nästa film handlar om mörkret som håller på att försvinna. Dokumentärfilmer hon gjort: Meren Tuomat (2021), Momentum (2015).

Erik Åhman

1. Det finns så många historier att berätta och jag njuter av processen att göra dokumentärfilm. Det är ett yrke där man får komma väldigt nära människor och hela tiden lär sig massor om livet i allmänhet. Att hålla på med ett dokumentärprojekt som känns viktigt ger energi och inspiration, men också omväxling till andra typer av jobb. Jag tror det passar min personlighet. 

2. 20 dagar i Mariupol (2023), av Mstyslav Tjernov, är en mycket viktig film för att förstå vad som händer i Ukraina. Den gjorde ett stort intryck på mig. Om man är sugen på något lättsammare rekommenderar jag Miraklet i Gullspång (2023) av Maria Fredriksson. Mästerligt berättad, rolig och otroligt mystisk historia.

Erik Åhman firar 10 år som frilansare och har mest jobbat med dokumentärer och reality, men drömmer om att få göra fiktionsfilm. Senaste serien han jobbar med är 4 veckor i grannlandet (2023) som går att se på SVT Play, och innan dess gjorde han Freestyledrömmen (2016) som går att se på Yle Arenan. Just nu jobbar han med ett dokumentärprojekt om volontärarbete och hjälpsändningar till Ukraina.