En person står med en kamera i ett rum utan möbler. Foto: Anna-Sofia Nylund.

Filmskaparens drivkraft

Portugal Lissabon, 2013

Jag träffar henne i biljettkön på filmfestivalen IndieLisboa. Hon har långt ljusbrunt hår och en vaksam blick som rör sig över rummet. Hennes ena skjortärm är söndertrasad och jag tror det är meningen, hon verkar i alla fall inte bry sig nämnvärt. Hon rycker tag i min arm, säger att hon nyss kom och inte känner någon på hela festivalen – vi blir genast bundsförvanter. Våra filmer visas i samma screening under temat starka kvinnliga röster. “Clair” presenterar sig som en typisk fransk animatör, som har suttit och rökt cigaretter i en källare i flera månader medan hon animerat en kortfilm om mystikern Rasputin. 

På samma festival träffar jag också en chilensk kvinna i 25-årsåldern, “Valentina”, som gjort en dokumentärfilm om städarna på ett sexmotell i Santiago. För att komma karaktärerna nära jobbade hon själv som städerska i tolv timmars skift under tre månader på samma motell. Hon gömde (halvt olagligt) mikrofoner i korridorens sopkorg för att fånga gästernas sexljud. Jag blir oerhört imponerad över den hängivenhet hon gett sitt filmskapande.  

Själv är jag i början av min karriär och har ingen aning om hur filmbranschen fungerar, jag är mest glad över att få träffa andra människor med stark passion för konst.  

Filmbranschen är en tuff bransch; det är hård konkurrens om finansiering, lång väg mellan idé och produktion och ovissheten stor – man kan plötsligt bli tvungen att avsluta sitt projekt på grund av ett negativt finansieringsbeslut. 

Det är säkert många filmskapare som i något skede har frågat sig själva om de borde byta bransch. Fortsättningsvis toppar ändå filmskolorna statistiken på antalet ansökningar och det görs lågbudgetfilmer utan bidrag av de stora finansiärerna. Filmskapare försöker och misslyckas om och om igen för att förhoppningsvis en dag få igenom sitt passionsprojekt. 

Det kan alltså inte vara pengarna som styr. Vad är då filmskaparens drivkraft?

Dokumentärfilmarens nyfikenhet

Mark Cousins visar upp sitt dokumentärfilmsmanus på sin masterclass.
Mark Cousins visar upp sitt dokumentärfilmsmanus på sin masterclass. Foto: Anna-Sofia Nylund.

Jag går på en MasterClass med den irländska dokumentärfilmaren Mark Cousins på filmfestivalen DocPoint. Han är känd bland annat för serien The Story of Film: An Odyssey (2011) och filmerna I am Belfast (2015) och The Story of Looking (2021). Under föreläsningen berättar han om sin resa som dokumentärfilmare. Han blev redan som barn passionerat intresserad av film, han hade svårt att läsa och skriva och då var bilden lättare att ta till sig. 

Cousins växte upp i Belfast under konflikten i Nordirland. Först var hans drivkraft ilskan han kände när han såg det ständiga flödet av nyhetsbilder från sammandrabbningarna i staden. Han visar en bild på en flod och förklarar att nyhetsflödet påverkade hans vilja att dokumentera verkligheten, men att han då fortfarande trodde att dokumentärfilmer strömmade fram som en flod genom filmskaparen. När han själv började göra film förstod han att filmskaparen använde en tratt för att välja vad som kom igenom. 

När han lämnat ilskan bakom sig började han intressera sig för det han kallar för “mjuka teman”. Han försökte se världen genom barnets ögon och gav små, billiga kameror till kurdiska barn i Irak; det resulterade i filmen The First Film (2009). Han upptäckte leken och barns sätt att se på världen i filmen The Story of Children and Film (2023). Han träffade den iranska filmregissören Abbas Kiarostami som sa: “Du behöver inget för att göra film”, och blev inspirerad och därmed också frustrerad över att avståndet mellan filmproduktionen och själva filmen var så långt. Genom sin långa karriär växlade hans drivkraft mellan naivitet, ilska, frustration och nyfikenhet. 

Mark Cousins. Bild: Sami Soralahti, DocPoint.
Mark Cousins. Bild: Sami Sorasalmi, DocPoint.

Och här ligger kärnan: en filmskapare behöver sin drivkraft och sin nyfikenhet för att klara sig genom branschens alla murar. 

Cousins är inte den som legat på soffan och väntat på finansiering, med över 30 filmer på 20 år säger han sig ha valt att göra filmer med en rimlig budget. De två senaste filmerna har han inte fått finansiering för – men gjort ändå. “I get paid little from what I’m doing. I don’t have an expensive lifestyle, I don’t take taxis, I don’t drink champagne”, konstaterar den flerfaldigt prisbelönade Cousins.

En minoritet inom filmbranschen

När jag deltar i Finlandssvenskt filmcentrums årliga branschträff för filmskapare lägger jag märke till hur svårt det tycks vara att få igenom sitt filmprojekt. Producenten Mia Palmgren (produktionsbolaget Character House) säger rappt att cirka 95 procent av projekten som ligger på hennes bord inte blir av. Senare säger AVEKs filmkonsulent Oskar Forstén skämtsamt: ”Jag kommer att säga nej till er alla.” 

Men bakom de hårda orden ligger en sanning – det är närmast en lottovinst att ha möjligheten att få sin film i produktion. Under evenemanget pratar många om hur viktigt det är att “följa sitt hjärta” och att “låta det personliga synas”, för det är det som avgör om projektet har vad som krävs för att ta sig igenom de många murar som finns mellan idé och produktion. 

Mikaela Westerlund, Rabbe Sandström, Inka Hietala Sadian och Karin Pennanen diskuterar på en scen. Foto: Anni Lappalainen, Finlandssvenskt filmcentrum.
Mikaela Westerlund, Rabbe Sandström, Inka Hietala Sadian och Karin Pennanen. Foto: Anni Lappalainen, Finlandssvenskt filmcentrum.

I en paneldiskussion berättar regissör Karin Pennanen, producent Inka Hietala Sadian och dokumentärfilmaren Rabbe Sandström hur det varit att delta i olika utvecklingsprogram där man försöker odla fram talanger. Workshoparna stöder filmskaparna med mentorer, ordnar pitch-tillfällen och ger feedback på filmskaparnas processer. 

För Sandström har det varit viktigt att under sex månader kunnat koncentrera sig på att utveckla sin dokumentärfilm i AVEKs program Kehittämö. Någonting som är unikt i en frilansares tillvaro. Han lyfter också fram betydelsen av att någon i branschen ser en och uppskattar ens verk. En mentor i programmet ställde flera gånger frågan: “Varför vill du göra den här filmen?”. Det fick honom att gå in i en djup och viktig analys av sitt eget syfte som filmskapare. 

Pennanen berättar frispråkigt om hur hon efter sina filmskolestudier i Norge inte kände andra filmskapare i Finland. När hon kom i kontakt med olika organisationer och nätverk som Wift (Women in Film and Television Finland) förstod hon att man behöver andra människor för att ta sig fram. 

Producent Hietala Sadian fortsätter på samma linje och pratar om hur viktigt det är med samarbeten mellan olika aktörer, att hitta nätverk och att dela med sig av sin kunskap. “Ingen är en ö”, avslutar hon. 

När en person i publiken ställer frågan hur de klarar av sina levnadskostnader ställer Sandström motfrågan: ”Finns det någon i Finlands som lever på att göra sina egna dokumentärfilmer?” Pennanen fortsätter med att räkna upp alla extrajobb hon haft under tiden hon skrivit manus och väntat på finansiering. “Man jobbar på nätterna, undervisar eller är arbetslös”, konstaterar hon. När hon uppmanar publiken att inte ta bostadslån om man är i den här branschen, skruvas det lite obekvämt på sig i stolarna samtidigt som man hör nervösa skratt.

Jenny Westergård, intervjuas av Tommi Seitajoki. Foto: Claes Olsson.
Jenny Westergård, intervjuas av Tommi Seitajoki. Foto: Claes Olsson.

Bristen på pengar är ett faktum, det är många som byter språk till finska för att bredda sin finansiering. Svenska Yles budget är betydligt stramare än den finska sidans. De konkurrerar samtidigt med andra stora streaming-plattformar och ska tillfredsställa någonting så abstrakt som hela Svenskfinland. Vi lever dessutom i kulturfientliga tider där vår regering, och många människor därtill, anser att kultur är en lyxvara som borde hämta in mer pengar än det kostar. 

När Jenny Westergård avgår som den enda svenskspråkiga inköpsproducenten i Yles filmteam, med fokus på lång dokumentärfilm, blir jag smått orolig. Kommer till exempel den lite smalare, mer konstnärliga finlandssvenska dokumentärfilmen att försvinna helt? 

The filmmaker is present

Medan jag skriver på den här texten, återser jag dokumentärfilmen The Artist is Present (Matthew Akers, 2012) om performancekonstnären Marina Abramović, en film som känns relevant än i dag. Filmen berättar om Abramovićs absolut största verk med samma namn. I tre månaders tid, åtta timmar per dag, satt hon på en stol på MoMA och mötte besökarnas blickar, en i taget. Att sitta stilla så länge är underförstått väldigt svårt och smärtsamt. Människorna hon mötte visade ett enormt spektrum av känslor; många grät, andra var saliga, någon ilsken. Hela eventet liknade till slut en nybliven väckelse där människor köade i dagar för att “träffa Marina”. Enligt Abramović gav hon dem en chans att stanna upp i den annars så hektiska tiden. Hon blev deras spegel och de såg sitt inre i hennes ögon.

The Artist is present, Wikimedia Commons. Två personer sitter mittemot varandra vid ett bord.
The Artist is present, Wikimedia Commons.

Någonstans tänker jag att det är just det som en bra filmskapare gör: speglar sin blick på omvärlden och berör människan genom den. Någon tar jobb som städerska, en annan överlåter filmandet åt barn, en tredje dokumenterar en konstnär som tittar in i folks ögon. En filmare gör vad den måste för att skapa. 

Precis som det konstaterades på branschträffen så behövs den personliga blicken för att kunna göra filmen allmän. Men det vi behöver allra mest i en orolig tid är en tro på konsten; från såväl finansiärer, konsumenter och skapare.

Andra intressanta artiklar

Bild från "Under olivträden" (1994), Abbas Kiarostami.

Metafilmens formspråk – en lek med sanningen

Gränsen mellan sanning och fiktion i en essä om metafilmens formspråk. ”När det gäller metafilm finns magin också i det man föreställer sig händer utanför filmen.”

Teresa Ekman, söder films logo.

Med hissen upp till Söder Films parkett

En intervju med producent Teresa Ekman som jobbar för produktionsbolaget Söder Films i Helsingfors.

Kritiken finns inte i ett vakuum, den är en del av ett system, ett kretslopp. Foto: Maghradze ph.

Att göra sig helt öppen för det verk man har framför sig

Den kritiska textens värde är inte beroende av hur läsaren agerar, utan vilka tankar den väcker. Men det räcker inte att kritikern tar kritiken på allvar, för om ingen läser har vi ingen att skriva för. Är det skäl att ställa sig fråga: hur mår filmkritiken?

Bilder från artiklarna i det sjätte numret av filmvision finland.

Bästa läsare!

I nummer 6 vill Filmvision Finland lyfta fram dokumentärfilm och dess skapare.