Egilgalan 2023 – Utrymme för både allvarligare teman och lekfull lättsinnighet

Den 14 december ordnades den 23:e Egilgalan, en filmgala arrangerad av och för Yrkeshögskolan Arcadas mediestuderande. På galan visades fiktiva kortfilmer, dokumentärer och även dataspel som gjorts på skolans Online Media-utbildning under året. I slutet av kvällen korades vinnare inom olika kategorier av en utomstående jury och publiken röstade även fram vilken film som skulle vinna priset Publikens favorit. Årets filmjury bestod av Anna Blom, Kenneth Klaile, Camilla Roos och Tommi Seitajoki, som alla är verksamma i filmbranschen. Kim Ordén var jury för spelbidragen.

På Kino K13 möttes jag av vänner och kollegor som stampade av sig snön från skorna och ojade sig över lokaltrafikstrejken som hade inletts samma dag. De flesta hade ändå lyckats ta sig till Skatudden i Helsingfors, och i takt med att värmen återvände till näsor och händer blev minglet livat.

När vi väl sitter i biosalongen och väntar på att filmvisningen ska börja kan jag inte låta bli att reflektera över mina tidigare år på Egilgalan i egenskap av besökare, nominerad, vinnare och slutligen alumn. Egilgalan står mig nära hjärtat och jag översköljs av nostalgiska minnen. Jag tänker på alla de vänner jag omfamnat och gratulerat i just den här salen, och hur en av mina klasskamrater några år tidigare rusade fram till mig för att säga några fina ord och kyssa mig på kinden, och hur hon råkade träffa mitt öra med läpparna så att det slog lock. Längst fram nedanför bioduken skymtar jag de gyllene lejonstatyetterna som ska delas ut vid kvällens slut. Galan bjuder på skratt, nostalgi och ett färgtema i guld och mörkblått, och det som slår mig under kvällens gång är den höga kvaliteten på kortfilmerna, särskilt tredjeårselevernas slutproduktioner. Kortfilmerna verkar bara bli bättre för varje år. 

Ett återkommande skämt under mina studier, som även upprepades i ett inslag på den här galan var: “filmstuderande gör bara deprimerande kortfilmer”. Stämmer det verkligen? Jag tror att många unga filmskapare ser film som ett terapeutiskt utlopp, och skapandet av allvarliga filmer kan också vara en reaktion på den komplexa värld vi lever i socialt, politiskt och psykologiskt. Filmer blir inte bara en konstnärlig uttrycksform utan även en form av social kommentar. Vad det än beror på, så finns det ibland en risk att tunga teman blir överrepresenterade i unga filmskapares verk, och därför var det en rolig överraskning att i år se flera lättsamma bidrag som fick publiken att skratta mer än tidigare. Exempelvis använde sig kortfilmerna Murder of Crows (regi: William Fikaris)  och AGAPE (regi: Kaisa Rintamäki) av en fin rytm i både musik och klipp för att locka till skratt, och kortfilmen Stop! (manus: Lukas Jokilehto, regi: William Fikaris) ifrågasatte filmbranschens höga tempo på ett relaterbart och hjärtevärmande sätt.

Så vilken av dessa former är bättre? Ingendera. Djupa, tunga filmer har sin plats bredvid lättsamma och glädjefyllda verk. Båda typerna av filmer erbjuder unika insikter och möjligheter till reflektion, och de kompletterar varandra på ett sätt som gör filmkonsten rikare. 

Kortfilmerna Ruokaa roskalinnulle (manus: Leevi Pellas & William Albäck, regi: Leevi Pellas), Blå timmen (manus: Onni Tolonen, regi: Cornelia Berg) och Käre Albert (manus och regi: Victoria Forsman) är exempel på mogna kortfilmer som alla utforskade teman såsom familjeproblematik och ensamhet. Den film som personligen berörde mig mest var Ruokaa roskalinnulle, som vann i kategorierna Bästa ljud, Bästa film och Publikens favorit, och som i början skildrar en son som snickrar ihop en fågelholk till sin pappa på fars dag. Det var den enda filmen på finska, och på skärmen ser vi en avskalad familjedynamik, faderns problem med alkoholen och hans kärlek för småfåglar och glittrande saker. Jag rekommenderar att ni ser den här kortfilmen, den dyker antagligen snart upp på Arcadas hemsida tillsammans med andra kortfilmer från årets gala (https://www.arcada.fi/sv/om-oss/studentfilmer).

Vad är Egilgalans funktion? För mig, liksom för många andra, handlar den inte bara om att visa sin film och kanske vinna ett pris. Den är en fest för att uppmärksamma de mångsidiga verk som fötts ur en liten tanke och vuxit till att involvera medarbetare, bokningar av utrustning, casting av skådespelare, inspelningar och sena kvällar i editeringsrummen, för att slutligen ta emot publikens uppskattning. Egilgalan är en årlig milstolpe som inspirerar både yngre och äldre elever, men även de branschmänniskor som besöker den och imponeras av unga talanger. Egilgalan påminner om att vi inte tävlar mot varandra, utan att vi framför allt stöttar varandra till att bli skickliga yrkesmänniskor.

Bästa manus: Stop! av Lukas Jokilehto.
Bästa regi: Blå Timmen av Cornelia Berg.
Bästa foto: Käre Albert av Matilda Hagnäs.
Bästa klipp: Agape av Anton Malén.
Bästa ljud: Ruokaa Roskalinnulle av Ivar Forss.
Bästa musik: Blå Timmen av Isak Solbakken.
Bästa dokumentär: Circle of Trees av Mai Skön, Fredrik Nordström, Robin Dahlström & Isak Solbakken.
Bästa spel: Tour of Helsinki av Felix Lindvik, Janina Nordgren & Rebecka Nyman.
Bästa film: Ruokaa Roskalinnulle av Leevi Pellas, William Albäck, Ella Leino & Ivar Forss.
Publikens favorit: Ruokaa Roskalinnulle.