En fullträff efter fem års hårt arbete

Eeva Putro är upphovskvinnan bakom manuset till Tove, filmen om Tove Janssons liv, som 2020 blev den mest sedda finlandssvenska filmen någonsin på biograferna i Finland. För manuset tilldelades Eeva Putro Sylvi-priset 2020, ett pris som årligen delas ut av förbundet för Finlands dramatiker och manusförfattare. I prismotiveringen står att Eeva behandlar den biografiska filmgenren på ett nytt och fräscht sätt; att hon iakttar Tove Janssons identitetssökande noggrant, nära och sympatiskt, och ger henne friheten att vara den hon är. (Trailer kan ses här)

Filmen om Tove Jansson blev en fullträff, efter flera års hårt arbete. Filmen vann även sju Jussistatyetter, bland annat för Bästa film, och utsågs till Finlands bidrag till Oscarsgalan 2021. Anmärkningsvärt är att manusförfattaren var en långfilmsdebutant, och att alla på posterna manus, regi, produktion och foto – var kvinnor. 

Jag träffar Eeva Putro på ett litet café i Berghäll, och ställer nyfiket frågan hur hon kom på att skriva ett filmmanus om Tove Jansson? Eeva berättar att hon deltog i en kurs för skådespelare om hur man agerar framför filmkameran. Hennes vän Jarno Elonen var med på kursen, och det kom fram att Jarno letade efter ett ämne för en film till sitt slutarbete från konsthögskolan. Eva föreslog att han skulle göra en film om Tove Jansson. Jarno frågade om hon ville skriva manus tillsammans med honom. Eeva funderade en vecka och sa sedan ja.

– Under den här tiden var jag väldigt intresserad av filmer med starka och annorlunda kvinnokaraktärer. Jag var irriterad över hur endimensionella kvinnliga karaktärer var på film och tv. Nu har det lyckligtvis förändrats, men jag vill fortsättningsvis jobba för jämställdhet. Jag vill skriva om mångsidiga kvinnor; om kvinnor som är lite i marginalen. Jag vill lyfta upp dem som inte är uppskattade, berättar Eeva.

Tove Jansson hade ett 87 år långt liv. Hur valde du ut tidsperioden som filmen handlar om?

– Det var på grund av vad som hände i hennes liv under 1940-50-talet, saker som berörde mig, som hennes kamp mellan att satsa på måleriet eller Mumintrollen. Det andra var identitetsfrågan kring sexualitet; vem kan jag älska, hur kan jag älska, kan jag älska två människor samtidigt? Dessutom ville jag göra en film om en vuxen kvinnas liv, så allt stämde inom den här tidsramen.

Hur gjorde du research om Toves Jansson liv? 

– Jag läste mycket, både om Tove, Vivica Bandler och Aatos Virtanen. Jag läste allt som jag hittade. Jag gick på utställningar och lyssnade på radiodokumentärer om Tove, och jag läste hennes privata brev. 

Hur såg skrivprocessen därefter ut? 

– I början var vi två manusförfattare, men Jarno kom fram till att det här inte var hans berättelse så vi bestämde att jag för projektet i hamn. Jarno har kredit för storyn, då han deltog rätt länge.

Eeva berättar att när de sökte manusutvecklingsstöd hos Finlands filmstiftelse, så sa filmkonsulenten att de behövde ta kontakt med Moomin Characters som förvaltar Tove Janssons konstnärliga arv. Det visade sig att det fanns flera ansökningar om att göra en film om Tove Janssons liv, så de skickade sitt synopsis till Sophia Jansson som tyckte om deras filmidé. Då hade de redan filmens ramar färdiga, och vad de ville berätta. Moomin Characters föreslog produktionsbolaget Helsinki Filmi. Aleksi Bardy läste deras synopsis och ville gå vidare och utveckla ett treatment. När det var klart blev det ett slutgiltigt ja från Moomin Characters. Eeva berättar att hela processen från idé till färdig film tog ungefär fem år, men att hon även hade andra jobb under tiden.

Är det viktigt att få feedback på sitt skrivande, och i så fall i vilket skede?

– I alla skeden är det bra med feedback, tycker jag, men det är lättast att i början få feedback från en producent eller någon person som man litar på.  Jag fick göra många kompromisser under arbetet med manuset, men ibland kom gamla idéer upp i ett senare skede och på nytt till användning. Jag upplever att alla meningsskillnader har lett till att manuset blivit bättre. 

– Aleksi Bardy, som är huvudproducent på Helsinki film, följde hela manusprocessen. Han hade starka åsikter, så jag fick fightas en del, men han är skicklig så jag tror att hans åsikter påverkade mina kunskaper så att jag blev en bättre manusförfattare.

– Jag fick också feedback av både finländska och utländska dramaturger, som gav mig idéer och mod att prova nya saker. Jag tror att en manusförfattares bästa egenskapen är förmågan att tänka annorlunda om och om igen; att se bortom sitt eget synfält. Det är också viktigt att kunna förmedla sina egna synpunkter på ett övertygande sätt. Filmkonst är ett samarbete, inte någons egen show. Och jag älskar att samarbeta, det gör jag ju också som skådespelare.

Du har en roll i filmen, som Maya Vanni. Kunde du vara med och föreslå andra skådespelare eller vem som skulle regissera?

– Jag fick inte föreslå skådespelare eller regissör. Men regissören Zaida Bergroth höll mig informerad om vem som var tänkt för rollerna. Jag blev glad när jag hörde att de tänkte på mig i rollen som Maya.

Dialogen är ju viktig i en film; den ska driva handlingen framåt men inte avslöja för mycket, och låta trovärdig. Hur jobbade du fram dialogen?

– Jag skrev allt på finska, det var lättare. Även om jag kunde ha skrivit en del scener på svenska så bestämde vi att jag skriver på mitt modersmål. Manuset översattes sedan till svenska. Det var intressant att skriva dialog, jag upplevde att jag lärde mig mer efter varje version. Jag fick i början tips av Aleksi Bardy om vad som är bra dialog, och blev uppmuntrad att våga använda egna minnen och känslor. Jag skriver intuitivt och går sedan tillbaka för att göra korrigeringar. Jag raderar ofta mycket av det jag ursprungligen har skrivit. 

Du är utbildad skådespelare från St. Petersburg State Academy of Theatre Arts. Har det påverkat ditt sätt att arbeta, att skriva?

– Ja, jag tror att mitt skådespeleri har stort inflytande på mitt skrivande. Jag är verkligen inuti karaktärerna; vad är deras livserfarenhet; deras bakgrund. Jag tänker på varje karaktär som en person och inte som en bricka i handlingen.

– Att studera i Ryssland har gjort mig ödmjuk. Utbildningen lärde mig att inte ta feedback för personligt, utan att bara ta till mig det som kan göra mig bättre. Jag kan ta feedback utan att bli knäckt av det. Det är en bra färdighet som skådespelare och manusförfattare. 

– Det har varit svårt att hitta min plats som skådespelare som fått skolning utomlands och kommit tillbaka till Finland. Nätverken byggs i skolan, och regissörerna väljer redan där de skådespelare de vill jobba med. Jag har haft en del svåra tider; det var orsaken till att jag började skriva, men jag har aldrig velat vara bara en skribent. Min dröm har varit att kunna jobba konstant och få intressanta, mångsidiga kvinnoroller, och att få jobba med passionerade film- och teatermänniskor. Det är jättekonstigt att vara mera känd som manusförfattare än som skådespelare. Jag älskar ju att skådespela.

Eeva har även gått en manusutbildning på TAMKin i Tammerfors. Där lärde hon sig den dramaturgiska berättarstrukturens grunder, och förstod vad som behövs för att bygga upp en historia så att publiken vill följa den. Utbildningen lärde henne nya saker som hon inte förstått med sin skådespelarbakgrund. 

Eeva berättar att hon har flera skrivprojekt på gång, både för film och tv. Hon skriver både ensam och med medförfattare. Det mest spännande projektet är ett samarbete med en dansk producent och regissör. Vi konstaterar att det ena inte behöver utesluta det andra; att en skådespelare också kan vara manusförfattare. 

Eeva tycker att det är bra att anlita en agent när man ska förhandla om avtal och löner, både som skådespelare och som manusförfattare. Med ett skratt säger hon att hon är lika dåligt på att hantera pengar som Tove Jansson var. 

Vilket råd skulle du ge till en nyutbildad manusförfattare som har en originalidé?

– Du måste vara uthållig! Om du misslyckas måste du göra en bättre version och försöka igen. Be om hjälp. Samarbeta med andra. Ingen klarar sig på egen hand. 

Har du en finländsk film du vill tipsa om?

– Jag tyckte om Tytöt tytöt tytöt, som handlar om unga kvinnor och deras verklighet. Den var välgjort och hade bra skådespeleri. Jag kände igen mig i filmens kvinnokaraktärer.