En skrivamaskin på ett bord. Foto: Camilla Roos,

I begynnelsen var ordet – sedan blev det film

Audiences don’t know anyone writes a picture. They think the actors make up the words as they go along. (Joe Gillis i filmen Sunset Boulevard, 1950)

A narrative has a narrator, a story has a teller. Who ’tells’ the stories of the cinema? The director? The writer? (J. Alexander)

I min bokhylla finns ett tunt kompendium med titeln All in the script – Dramatic Structure in Narrative Film*. Kompendiet är på engelska och skrivet av John Alexander, som var min lärare på Stockholms filmskola. Även om jag läst filmvetenskap innan så blev hans lektioner starka aha-upplevelser som öppnade mina ögon för att det skrivna ordet alltid behövs innan man kan göra en film, och att berättandet behöver en dramaturgisk struktur som handlar om att berätta en historia på det mest effektiva sättet. Jag lärde mig magiska verktyg som jag genast använde i mitt första manus, som sedermera blev film, men insåg småningom att dramaturgi är en komplex sak som man troligen aldrig blir fullärd i och att vägen från manus till en färdig film kan vara lång och krokig.

Det är ofta manuset som det klagas på om en film inte blir bra, och om filmen blir bra är det ofta manusförfattaren som får minst kredit. Ja, ibland till och med glöms manusförfattaren bort att omnämnas! Majoriteten av publiken tänker knappast på att en film behöver först ett manus, som någon suttit och skrivit och grubblat på – ibland i flera år. Men alla producenter, filmskribenter och kritiker borde komma ihåg att lyfta fram manusförfattaren. Och gräset är inte grönare på andra sidan, det finns kunniga, skolade och drivna manusförfattare i hemlandet.

De senaste åren har det dykt upp många nya filmskapare som skriver intressanta och personliga manus för film och TV. Det finns idag även flera produktionsbolag i Finland som vill producera film och tv på svenska, vilket är glädjande. Jag beslöt mig för att söka upp några manusförfattare som utmärkt sig, och intervjua dem om hur de ser på sitt yrke, på manusprocessen och sitt skrivande samt på branschen. De tre intervjuerna går att läsa i separata artiklar här i webbtidningen Filmvision Finland, och de intervjuade är: Eeva Putro, Eva-Maria Koskinen, Kirsi Vikman och Jimmy Karlsson. 

Pengar eller passion

Ett tema som Filmvision Finland funderat på är vad som driver människor att söka sig till film- och tv-branschen, är det pengar eller passion? Vi valde att ha det som ett övergripande tema för första numret av webbtidningen. Pengar är det inte många enskilda filmskapare som vill prata om i detalj, dvs. vad de erhåller för upphovsrätten, i arvode eller lön för ett filmprojekt. Avtal är ofta hemliga och rådfrågar man varandra är det ofta i generella termer. Det här är något som behöver avdramatisera, så att alla får samma premisser för utfört arbete.

Jag börjar fundera på vem som kan vara Finlands framgångsrikaste manusförfattare. Jag tar kontakt med Käsikirjoittajien kilta (som saknar svenskspråkigt namn), en intresseförening för Finlands manusförfattare, som arrangerar föreläsningar, debatter och trevliga fester där man kan knyta kontakter med kollegor. Det är en förening som alla som skriver manus rekommenderas att gå med i. De kan dock inte svara på min fråga, så jag kontaktar förbundet för Finlands dramatiker och manusförfattare (förkortas till Sunklo). Men de vet inte heller vem det kan vara.

Jag kontaktar Jari Olavi Rantala, som jag lärt känna genom tidigare styrelsearbete i Sunklo, och som enligt IMDb (Internet Movie Database) har skrivit manus till sex långfilmer, bland annat till nyfilmatiseringen av Okänd soldat (2017), och till sex tv-serier, till exempel populära Karppi. Jari Olavi Rantala har även vunnit en Jussistatyett. Jag frågar honom om han vet vem som är den framgångsrikaste manusförfattaren i Finland.

Hur mäter man framgång? replikerar Jari Olavi klokt.

Jari Olavi tipsar om att under studioeran i Finland under mitten av 1900-talet fanns det många framgångsrika manusförfattare, något som Raija Talvio kan berätta mer om. Men det är svårt att entydigt säga vem som är eller har varit mest framgångsrik.

Vill man försörja sig på det här jobbet så måste man skriva mycket och mångsidigt, hålla deadline och vara beredd att kompromissa – förstås inom rimliga ramar, summerar Jari.

Studioeran kontra nutid

Raija Talvio är professor i manus på Aalto universitetet filmutbildning ELO. Hon har en lång yrkeskarriär bakom sig som manusförfattare, dramaturg och filmklippare, bland annat har hon klippt de flesta av Aki Kaurismäkis 80-talsfilmer. Hon är även aktiv i WIFT Finland (Women in Film and Television), som jobbar för att stärka kvinnors yrkesroll inom film- och tv-branschen.

Raija berättar att förr ansågs det självklart att en filmregissör kunde skriva manus eftersom regissören ju förväntades ha egna filmidéer. Auteurteorin var stark i filmskolorna i Norden, först i mitten av 80-talet kom man på att manusförfattande kunde vara ett yrke värt en egen utbildning.

Under den finländska filmens studioera, som varade mellan 1930–50-talet, fanns ett flertal filmskapare som både skrev manus och regisserade mellan 20–40 långfilmer. Raija räknar upp ett flertal namn – alla män – som jag aldrig hört talas om. Förutom Mika Waltari, som är en känd författare, men som även skrev filmmanus baserade på sina böcker och därtill tretton originalfilmmanus t.ex. Kulkurin valssi (Vagabond-valsen, 1941).

Raija hänvisar till ett forskningsmaterial som räknar upp när de olika nordiska länderna startade en filmmanusutbildning på högskolenivå. Det visar sig att Danmark var först år 1988, därefter kom Sverige och Finland fyra respektive fem år senare samt sist Norge 1997. Till min överraskning visar det sig att Finland ändå var först med att starta en filmskola år 1959.

 Vet du vem som är Finlands nulevande mest framgångsrika manusförfattare, och då tänker jag på flest filmade manus?

– Om man tänker på långfilm, och på filmskapare som inte både skriver och regisserar, utan bara är manusförfattare så är Sami Keski-Vähälä, Pekko Pesonen och Jari Olavi Rantala de som skrivit flest manus. Pekko Pesonen har skrivit fler originalmanus än Sami eller Jari Olavi som ofta skrivit adaptationer.

– Bland kvinnliga manusförfattare kan nämnas: Tove Idström (som dog 2019), Katri Manninen, Pirkko Saisio (som har ett manus i produktion just nu). De har alla också skrivit mycket för tv. Aleksi Bardy har kredit som manusförfattare till tolv långfilmer. Han har även producerat flera av filmerna, och skriver ofta tillsammans med någon annan. Hoppas att jag inte har glömt någon, summerar Raija.

Så vilka egenskaper behöver man om man vill söka in till manusutbildningen på ELO?

– Talang och lämplighet för det studieområde man söker till, vilket innebär bland annat: förmåga att berätta historier för filmmediet; dramatiskt tänkande; fantasirikedom; nyfikenhet på omvärlden och dess olika fenomen; analytisk förmåga och interaktionsförmåga; strävan efter att lösa och förtydliga detaljer samt att se helheten i planeringsarbetet

Vad kan utbildningen på ELO erbjuda som inte andra utbildningar kan?

– ELO är den enda skolan där man skriver långfilmsmanus, antingen på finska eller på svenska, som en del av studierna. En manusstuderande skriver två långa manusprojekt inom fem år. Därtill skrivs kortfilmer och man går tv-seriekurser. Vi kombinerar praktik och teori samt kritisk tänkande. Det är möjligt att fortsätta med doktorsstudier. Vid Tammerfors universitet finns en ettårig magisterutbildning, då skriver man en långfilm på engelska. I yrkeshögskolor betonar man tv-studier.

Den enda kvarvarande filmutbildningen helt på svenska på högskolenivå är utbildningen Film och media på Arcada. Det är en både teoretisk och praktisk utbildning, som delar in studierna i manus-regi, foto-klipp. Många som nu är verksamma inom film- och tv-branschen i Svenskfinland har gått den utbildningen. Därtill finns yrkesinstitutet Practicum, som erbjuder undervisning i videoproduktion och webbdesign. Vill man gå fördjupade manusutbildningar på svenska får man söka sig till Sverige.

Till sist: Raija, vad har du för råd till den som vill skriva för film?

– Lev, upplev och iaktta livet omkring dig samt ditt innersta. Se många filmer och studera deras språk och berättarmetoder. Läs mycket och skaffa dig en bra allmänbildning. Öva din förmåga att interagera och samarbeta. Odla berättandets glädje inom dig själv.

Som konklusion kan sägas att framgång inte handlar bara om hur många manus man skrivit som blivit filmatiserade, hur mycket man tjänat, eller hur mycket spaltmeter man fått i media, utan om hur visuell och välgjord filmen blivit samt hur bra den nått en publik. Och inte att förglömma – hur mycket man personligen fått ut av att utöva sin passion.

The desire to take one’s small idea and send it out to be manifested in the lives of millions is humankind’s natural desire to communicate. (Linda Seger, Making a Good Writer Great)

* All in the Script – Dramatic Structure in Narrative Film, gavs senare ut även som en bok och finns numera även upplagd på nätet.

Andra intressanta artiklar

Kritiken finns inte i ett vakuum, den är en del av ett system, ett kretslopp. Foto: Maghradze ph.

Att göra sig helt öppen för det verk man har framför sig

Den kritiska textens värde är inte beroende av hur läsaren agerar, utan vilka tankar den väcker. Men det räcker inte att kritikern tar kritiken på allvar, för om ingen läser har vi ingen att skriva för. Är det skäl att ställa sig fråga: hur mår filmkritiken?

Stillbild ur filmen Ellipsis av Marjo Levlin.

Medie- eller filmkonst? Var placerar vi mediekonstnärerna?

När vi talar om film finns det aktörer vi ofta glömmer bort, nämligen mediekonstnärer eller bildkonstnärer som jobbar med rörlig bild. Det kan kännas oklart vad mediekonst är och vem som kategoriseras som sådan.

Oscar Forstén. Foto: Riitta Supperi.

Från kreativ producent till filmkonsulent

Oskar Forsten inleder i januari jobbet som AVEKs nya filmkonsulent med ansvar för kort- och dokumentärfilm.

Bild från ingången till en biosalong. En lila skylt med texten DOKKINO är utanför dörren.

DOKKINO introducerar dokumentärfilm till finlandssvenska skolbarn och ungdomar

DOKKINO, ett ambulerande dokumentärfilmsevenemang som arrangerar visningar på biografer runt om i Finland.