Språket – en skådespelares arbetsredskap

En castare ringde och undrade om jag kunde spela rikssvensk i en finsk serie. Jag var inne i en fas när jag tyckte att jag skulle säga ja till allt så jag tänkte “Varför inte?”. Brittiska skådespelare tycks ju ivrigt prata amerikanska vid behov så varför skulle inte vi finlandssvenskar kunna slänga iväg lite rikssvenska mellan varven.

Det lustiga var att jag fick två liknande förfrågningar samma sommar. Lite surt tänkte jag förstås att varför behöver de inte min finlandssvenska eller min finlandssvenskt färgade finska lite oftare, men jag bet i det sura äpplet och slängde iväg ett selftape, som man ju gör nuförtiden. Det ena stället hörde aldrig av sig. Kanske lika bra. Kändes lite stolpigt att svänga sig med rikssvenska, trots att jag vid det här laget faktiskt bott åtta år i Stockholm.

Den andra rollen gjorde jag. Det var en humorserie och plötsligt var det lättare att fjanta på rikssvenska.

Här i Sverige betraktas vår finlandssvenska ofta som en trevlig dialekt eller brytning. Jag orkar inte alltid svara att det snarare är en språklig variant.

Som skådespelare vill jag gärna behärska olika varianter av mina två modersmål: finlandssvenska och österbottnisk dialekt. Att under studietiden i Helsingfors bli medvetandegjord på mina österbottniska u-ljud och min regionala klang var kanske inte helt smärtfritt, men ändå nödvändigt för att kunna ta mig an och trovärdigt gestalta olika roller. 

Språket är ett arbetsredskap för mig. Det kan uttrycka emotioner, status, makt och brist på makt. Det kan vara vardagligt, poetiskt, högstämt och jordbundet. Och det är ett nöje att kunna använda sig av det i olika situationer. Att försöka behärska, tygla och befria språket.

Så varför känns det då så tillgjort och fånigt att tala rikssvenska. Jag vet att jag inte är den enda finlandssvenska skådespelaren som tycker det. Kanske för att det kommer så nära och finns om hörnet. Varför skall jag göra det när det kryllar av rikssvenska skådisar som kan göra det ordentligt?

Men jag gjorde glatt en tysk bilprovare i den finska filmen Aurora. Där försökte jag mig på en engelska med tysk klang. Säkert finns det nån tyskspråkig någonstans som upprörts av det på samma sätt som jag blev rabiat när jag hörde Regina Lund stolpa fram på finlandssvenska i Lars Molins Kreuger- Tändstickskungen för många år sedan. Och nu har jag nästan tackat ja till att göra en roll på engelska med rysk brytning. Utan att skämmas.

Språk är känsligt och så tätt sammankopplat med vår identitet.

Länge hade dialekter använts som komisk krydda med varierande framgång på våra finlandssvenska teatrar. Men när vi i föreställningen Colorado Avenue använde dialekten som självklart scenspråk hände något både med oss på scenen och kanske framförallt med publiken i salongen. Vår egen historia berättades på vårt eget språk. Nästan lika revolutionerande som när man började tala finlandssvenska istället för rikssvenska på våra scener.

Jag glömmer aldrig när vi gästade Södra Teatern i Stockholm med Colorado Avenue och salongen kväll efter kväll fylldes med österbottningar som utvandrat på 1950-talet och nu plötsligt kände sig hemma. Som ett österbottniskt språkbad mitt i Stockholm.

Och det är kanske det jag vill göra, bada modigt i olika språk.

Ge mig en roll på finlandssvensk finska, tack! Eller så skriver jag en själv!

Andra intressanta artiklar

Yles logo ovanpå en blå bakgrund.

Svenska YLEs sits förr och nu – historiska reflektioner och en suck

”I skrivande stund har Skådespelarförbundet utlyst en bojkott mot Yle. Det gäller pengar. När jag scrollar på facebook läser jag ett inlägg där en bekant regissör vill försvara Yle och public service mot hoten från dess politiska motståndare – samlingspartiet marknadsnissar och sannfinländska populister.”

Presentationsbild för Filmvison Finland nummer 2.

Bästa läsare!

Filmvision Finland presenterar härmed sitt andra webbnummer under temat “Vems är arenan?” Med arena menar vi den skådeplats, estrad, scen där filmskapares och mediekonstnärers verk ges synlighet. Den kan idag skifta från en biografduk, en tv-skärm, en mobiltelefon, eller en utställningslokal.

Bild från inspelningen av Sawandi Groskind och Kim Ekbergs film XXL.foto Saarlotta Virri.

Konstnärlig frihet med film utan pengar

Det finns otaliga filmskapare som har börjat göra film med väldigt liten eller helt utan finansiering. Lågbudgetfilmen är ibland det enda alternativet för att överhuvudtaget kunna skapa ett verk.

Nanook of the North (Robert J. Flaherty, 1922), bild: Wikimedia commons

Filmskaparen och journalisten – att ge plats eller representera?

”Som journalist är jag objektiv (så långt det går), håller mig till fakta, låter andras röster höras. Det är mer rättframt. Som filmskapare är min synvinkel i fokus. Det är också det här som drog mig mot dokumentärfilm – att få använda kreativitet, att utgå från en vision; skapa helt enkelt.”