Kritiken finns inte i ett vakuum, den är en del av ett system, ett kretslopp. Foto: Maghradze ph.

Att göra sig helt öppen för det verk man har framför sig

Kritiken finns inte i ett vakuum, den är en del av ett system, ett kretslopp. Foto: Maghradze ph.
Kritiken finns inte i ett vakuum, den är en del av ett system, ett kretslopp. Foto: Maghradze ph.

Hur mår filmkritiken i Svenskfinland? Den frågan har jag återkommit till flera gånger under de senaste åren. Som filmkritiker för Hufvudstadsbladet och ordförande för IFFF (Intresseföreningen för finlandssvenska frilanskritiker) som handhar Kritikbyrån, är det en stor del av min tillvaro som kretsar kring just kritiken. Hur ser den ut? Hur kunde den se ut? Vilka är dess villkor och utmaningar?

När jag pratar om kritik använder jag ofta just ordet “utmaningar”. I första hand syftar jag då på de yttre utmaningarna som kommer med detta yrkesval: låga arvoden, avtagande synlighet, tidsbrist på redaktionerna, brist på läsare. Det blir snabbt deppigt. Och det är inte bara jag som misströstar. Mina kollegor med mig upplever att filmkritiken, liksom många andra kritiska praktiker, mår sämre idag än på länge. Den skärs ner, och i vissa dagstidningar är den numera obefintlig. 

Jag kontaktar några kollegor för att få deras syn på filmkritiken. Såväl Krister Uggeldahl som Sara Ehnholm Hielm, bägge filmkritiker för Hufvudstadsbladet, lyfter då fram det faktum att tv-recensionerna ökar i takt med att filmrecensionerna minskar. Uggeldahl ser vidare en risk med detta som handlar om sammanslagningen av film för tv/strömning och bio på kultursidorna: “I praktiken innebär [det] att filmkritik i traditionell mening, som bevakning av bioflödet, inte längre har något egenvärde. Bilder som bilder.”

Maktförhållande mellan bio och tv har också förändrats markant de senaste decenniet. I takt med att tv vunnit prestigefylld mark har filmindustrin blivit allt mer fokuserad på storbudgetfilmer. Mellanskiktet, de mindre filmerna som ändå inte kan anses smala, har nästan utmanövrerats. I den mån de ännu finns hittas de på strömningstjänsterna snarare än på biograferna idag. 

Från tidningarnas sida är det tyst. Jag har kontaktat Hufvudstadsbladet (som under de senaste åren skurit rejält i sin filmbevakning), Österbottens Tidning (som knappt har en filmbevakning) och Vasabladet (som slopat filmkritiken helt) för att få en kort kommentar om hur de förhåller sig till filmkritiken i sina tidningar, men ingen har svarat. 

Det finns såklart även andra sorters utmaningar som inte är de yttre, utan de inre. De som kommer med själva formen, med själva uppdraget. Utmaningen i att se på konst med kritikerns blick och sedan förmedla det. Dessa känns dock ofta mindre akuta. När jag lät tre kritiker (Hynek Pallas, Mio Lindman och Rakel Similä) visionera fritt under ett panelsamtal vid utdelningen av Årets kritiska text (30.11.2023) valde samtliga att prata om just yttre omständigheter som arvoden och arbetsro. Själva formen, tidnings- och tidskriftsrecensionen samt essän, var de nöjda med. De hade egentligen inga önskemål om nya sätt att skriva, endast att få fördjupa sig och utföra sitt jobb väl. 

Den svenska filmkritikern Hynek Pallas uttryckte det som att dagstidningskritiken, med sin fasta form, står där mitt emellan de korta chattmeddelandena och de långa, redaktörslösa, blogginläggen. Som en slags bastion. För egen del ser jag också värdet i recensionen som etablerad form, men håller inte helt med Pallas om att den är ideal. Jag tror att formen, tvärtom, ibland försvårar ett visst tänkande och jag ser ett värde i att i vissa fall frångå den traditionella recensionsformen till förmån för ett mer essäistiskt grepp, där till exempel flera filmer kunde analyseras tillsammans. Detta är även Uggeldahl inne på: “Jag kan ju tycka att kulturkritik allt för ofta handlar om simpel ‘länsstolsjournalistik’, det vill säga att man som kritiker hakar upp sig på enskilda verk i stället för att spana in the big picture, varför inte i kolumnform eller som kommentar.”

Ehnholm Hielm nämner också bevakningen av filmer som visas på filmfestivaler, en bevakning som i nuläget är torftig. I takt med att utbudet på biograferna blivit sämre blir denna bevakning mer central för kritikerna. Tillgången till diverse strömningstjänster och hyrsajter har dessutom ökat, i och med det är festivalfilmerna inte längre lika perifera och otillgängliga för en publik bortom festivalvisningarna. 

Det kulturella kretsloppet

Kritiken finns inte i ett vakuum, den är en del av ett system, ett kretslopp. Att tänka på den på det sättet är att se dess värde i ett bredare perspektiv. Konsten behövs, läsarna och åskådarna behövs, den journalistiska bevakningen behövs och kritiken behövs. Den är en del av ett större sammanhang och har sin plats i ett kulturellt ekosystem, som ett sätt att förmedla ett tänkande kring kultur. Kritiken är analys, beskrivning och omdöme. Den är ett samtal. 

Riskerna – det kritikern bör akta sig för – är slentrianmässighet, att fastna i sina egna uttryck, uddlöshet. Man vill vara snäll, och inget fel på det, jag förespråkar inte en elak kritik (sågningar för sågningarnas skull eller i något slags försök att bli läst). Men jag tänker att kritiken, vid sidan av analysen, måste våga formulera ett omdöme. Den måste våga tycka någonting.

Där har kanske filmkritiken en tacksam position som relativt extern. Antalet finlandssvenska filmer är få, så det är mer undantag än regel att man som kritiker ombeds recensera kollegor eller bekanta. Att filmerna görs någon annanstans, med mycket lite eller ingen kontaktyta mellan produktion och omdöme, gör att filmkritikern kan tycka och tänka utan en underliggande känsla av att behöva ta någons känslor i beaktande.

Som Sara Ehnholm Hielm uttrycker det: “avståndet till skaparna [gör] filmkritiken speciellt fri och oberoende av det trånga rummet (vänskapsband, gamla fejder, risken att mötas osv.), som finlandssvensk kritik annars kan vara drabbat av.“

Ändå behövs det även inom vårt skrå ännu mer vasshet, som kanske handlar mindre om regelrätt omdöme och mer om att förankra filmerna vi ser i något större. Varför är just den här filmen relevant idag, vad påminner den om, vad kommenterar den, vilka paralleller kan man dra? Vad väckte den i mig som kan finna resonans i dig?

Finns det en motsättning?

Kritiken hamnar ofta i någon slags dragkamp mellan konstnärlig praktik och konsumentupplysning. Vem skriver vi för och i vilket syfte? Som filmkritiker kan betygsättandet, som många av mina kritikerkollegor inom andra discipliner slipper, kännas reduktivt. Som att det arbete jag gjort, det tänkande jag utfört, ska kokas ner till en siffra. Och att läsaren då i sin tur kan få för sig att skippa hela texten, man vet vad en etta betyder och man vet vad en femma betyder. Men en bra kritiker kan skriva en minst lika djuplodande, rolig och intressant text om en usel film som en briljant. Som jag skrev i en kolumn för Hufvudstadsbladet (14.1 2022): “det jag skriver om behöver inte färdigt vara kulturellt relevant och intresseväckande – jag kan göra det kulturellt relevant och intresseväckande genom att skriva engagerat och underhållande.”

Finns det då en motsättning mellan det konstnärliga och det som handlar om att säga åt en publik “se eller läs eller lyssna på det här eller gör inte det”? Johanna Grönqvist, filmkritiker på Svenska Yle tycker inte det: “Kritik är både ock, det är förstås alltid konsumentupplysning men det ska också göras med stil, man ska sikta högt.” Hennes kollega Silja Sahlgren-Fodstad är inne på samma sak. Hon menar att det finns ett automatiskt element av “kundupplysning” i den veckovisa recensionsverksamheten. Den går ut på att välja de filmer man anser vara relevanta för publiken, antingen konstnärligt eller kulturellt. Det handlar om att ge publiken en bild av utbudet och en fingervisning om vilka filmer det är värt att sätta sina pengar på. Men utöver det måste det finnas ytterligare ett lager. Som Sahlgren-Fodstad konstaterar, en dåligt skriven recension fyller ingen funktion.

Såväl Uggeldahl som Ehnholm Hielm nämner att den läsarrespons de får sällan handlar om en enskild recension utan istället fokuserar på den skrivande praktiken. Läsare som läser, oavsett om de har för avsikt att se en viss film eller inte – som läser för att de har behållning av texten, av tänkandet.

Detta rör något viktigt, som handlar om ett egenvärde. Den kritiska textens värde är inte beroende av hur läsaren agerar, utan vilka tankar den väcker. Såhär vill jag att kritiken ska vara: text som både kan få en att söka upp ett verk och ge en något utan att just den lusten väcks. Just i det avseendet är kritiken en konstnärlig praktik i sig självt. 

Här tycker jag att det är skäl att särskilja kritikern från gemene åskådare, som såklart kan ha både tankar och känslor om ett verk, och formulera dem. Ser man på kommentarsfälten på IMDb eller Rotten Tomatoes, och den popularitet som plattformen Letterboxd åtnjuter, blir det också tydligt att många åskådare gärna säger sitt om filmer de sett. Det är också ganska lätt att ha en åsikt om en film, åtminstone en narrativt driven långfilm som följer en någorlunda bekant dramaturgisk kurva. Vi har alla sett på filmer sedan vi var barn, vi kan snabbt känna om vi är roade, uttråkade, rörda. Ju abstraktare konst, desto svårare att hitta ett språk för våra upplevelser. Där har kritikern, i bästa fall, utvecklat en känslighet och har en erfarenhet som gör att den kan sätta in filmen i ett större perspektiv. Sara Ehnholm Hielm uttrycker det så här: “En recension är ett inlägg i ett samtal om ett konstverk och om samhället vi alla lever i. Av någon som har sett, tänkt och läst mycket om film så klart och därför kan ge en kontext. Texten ska vara ett nöje att läsa i sig.” Recensionen kan då fungera som språngbräde eller bollplank för vidare tankar. Johanna Grönqvist är också inne på detta: “Kritik ska vara välskrivet och förutom att ge ett omdöme så ska den förhoppningsvis också ge en ny tanke eller en fråga för läsare att gå vidare på.”

Tyvärr är det inte alltid så här kritiken uppfattas. Uggeldahl konstaterar å sin sida att filmkritiken idag behandlas mer som “ett nödvändigt ont” än “en intellektuell disciplin som bidrar till det kulturella samtalet och, i förlängningen, bidrar till att öka intresset för god film.”

Frågan om kvalitet

Under hösten har det pågått en debatt om litterär kvalitet på de finlandssvenska kultursidorna. Debatten har böljat; den har handlat om allt från genre, marknad, elitism, läsare och kritik till priser. Emellanåt har det känts som att den handlat om nästan allt utom kvalitet. Och det är kanske av en orsak. Konstnärlig kvalitet är svårt att ringa in, det finns såklart vissa instanser som kan agera kvalitetskontroll men det är också väldigt subjektivt. Smak och tycke.

Kritikern behöver också förhålla sig till frågan om kvalitet. Jag tänker då i första hand på att man som kritiker kan ombes skriva om saker som varierar hemskt mycket i just kvalitet. Har man som kritiker olika utgångspunkt beroende på vad det är man skriver om, eller går man in allting fördomsfritt? Svaret är kanske en slags blandning. Att göra sig så öppen som möjligt för det verk man har framför sig, gå till en plats bortom intellektet där man låter sig känna och beröras på ett sätt som ännu inte har ett språk. För att sedan ta denna upplevelse och via sin egen person – sina erfarenheter, referenser, analytiska blick – omforma det till språk, till något som går att förmedla. 

I essän Mer mod och större klarhet behövs i den finlandssvenska litteraturkritiken i Hufvudstadsbladet (3.12.2023) citerar Rakel Similä och Christoffer Steffansson ur Birgitta Trotzigs essä Vad är en kritiker? Där sammanfattar hon kritikerns roll och uppgift på följande sätt: ”Kritikern har en enda uppgift, och den är positiv, konstruktiv: att genom att visa exempel på ett personligt förhållande till ett konstverk bana väg för andra reaktioner, lika personliga. Att visa den räckvidd och betydelse konstupplevelsen kan ha i ett människoliv.” Similäs och Steffanssons egen definition är att kritikern är “en människa vars liv formats av konsten, hos vilken konsten uppdagat något djupt intimt och betydelsefullt, vilket i sin tur lett till en vilja att ägna tid åt den och ta den på allvar.”

Men det räcker inte att kritikern tar kritiken på allvar, även om det är en alldeles vital plats att börja på. Även tidningarna, tidskrifterna, redaktionerna måste se dess värde. För att inte tala om läsarna. Om ingen läser har vi ingen att skriva för. Här ser jag konsekvenserna av det kunskaps- och bildningsförakt som länge genomsyrat såväl vår inhemska politik som den globala. Idén om det elitistiska, ett ord man kan kasta runt sig så fort någon överhuvudtaget hävdar kunna något. Kritiken får inte bli inåtvänd, den får inte bli exkluderande. Det är viktigt. Den måste vara intresserad av att nå ut och hitta sätt att vara tillgänglig. Men det är inte samma sak som att radera sin status som expertis.

Andra intressanta artiklar

Bild från "Under olivträden" (1994), Abbas Kiarostami.

Metafilmens formspråk – en lek med sanningen

Gränsen mellan sanning och fiktion i en essä om metafilmens formspråk. ”När det gäller metafilm finns magin också i det man föreställer sig händer utanför filmen.”

Yles logo ovanpå en blå bakgrund.

Svenska YLEs sits förr och nu – historiska reflektioner och en suck

”I skrivande stund har Skådespelarförbundet utlyst en bojkott mot Yle. Det gäller pengar. När jag scrollar på facebook läser jag ett inlägg där en bekant regissör vill försvara Yle och public service mot hoten från dess politiska motståndare – samlingspartiet marknadsnissar och sannfinländska populister.”

Stillbild ur filmen Charukake Beja. Bild: Haliz Yosef.

Att dekonstruera sin bakgrund

När Haliz Yosef var sju år gammal sa hen åt sin bror: “Nu talar vi inte kurdiska mera utan bara svenska”. Det är någonting hen ångrat i efterhand. Nu behandlar Haliz sin kulturella identitet, sitt språk och sina minnen i sin konst.

Ett collage av bilder från Filmvision Finland nummer 5.

Bästa läsare!

I det här numret har Filmvision Finland försökt lyfta fram synvinklar som mer sällan får plats i rampljuset.