“Jag ser det som mitt ansvar att hela tiden fundera på vad vi missar”

När jag träffar Andrea Svanbäck har hon haft jobbet som chef för kultur och feature på Hufvudstadsbladet i tre månader. Vi möts på redaktionen för att prata det nya jobbet och filmbevakningen på tidningen, men jag är också intresserad av vad Svanbäck tänker om filmbranschens framtid.

Redaktionen är bekant för Svanbäck från förr men arbetsuppgifterna är nya och hon estimerar att det kan ta upp till ett år att orientera sig fullständigt och hitta sin roll. Just nu är förväntningarna höga och det händer saker hela tiden. Det finns inte särskilt mycket tid för att stanna upp och reflektera så här i början.

– För mig har det nog alltid varit så när jag börjar ett nytt jobb, det är hand till mun. Det gäller att bara försöka få saker gjorda och använda sitt omdöme.

Svanbäck har hunnit med mycket under sin karriär. Efter gymnasiet studerade hon till medianom på yrkeshögskolan Arcada, men har även en magisterexamen i historia från Helsingfors universitet. Hon har även en bred bakgrund inom media; hon har jobbat på Studentbladet och på radiokanalen Yle X3M, varit chefredaktör för Filmjournalen, gjort tv-program för barn och jobbat på produktionsbolag. Länge verkade hon också som journalist på Hufvudstadsbladet innan hon 2016 sade upp sig och blev marknadsföringschef på det då nystartade förlaget Förlaget M. Hon har gjort det mesta, helt enkelt.

Är det ett personlighetsdrag att vilja testa olika saker, eller har det bara blivit så?

– Jag tror att det har råkat bli så men det har såklart format mig. Under den tiden då jag började komma in i mediabranschen fanns det inga fasta jobb, man måste bara ta det man kunde hela tiden. Jag är en nyfiken person så jag hoppade på en massa saker och tänkte att vad är det värsta som kan hända, jag testar. Det har kanske också lett till att jag har känt att man ska göra det man vill och våga pröva nya saker. Sen var jag ju länge på Hufvudstadsbladet, och när jag fick fast jobb tänkte jag att jag alltid kommer att vara där. Det var en stor deal när jag sade upp mig. Och så var jag åtta år på Förlaget M, vilket också är väldigt länge, tycker jag. Så jag har ju också den erfarenheten.

Att det skulle bli mediabranschen var ingen självklarhet. Svanbäck studerade även på öppna Hanken ett år, hennes pappa var ekonom och det verkade vara en säker utbildning. Men nyfikenheten ledde henne i en annan riktning.

– När jag kom hit till Hbl 2006 så kändes det som ett hem, om nu ett jobb kan vara ett hem, jag tror inte det. Men det kändes som att jag kom till min rätt här, och att det var en arbetsplats där man själv fick ta mycket initiativ, det tycker jag om. Yle är mycket mer hierarkiskt och en mer seg organisation, Hbl är så pass litet att här kan man ta tag i det mesta själv och påverka. Så var det på Förlaget M också. Det tror jag har stimulerat mig till att våga fundera på vad det är för miljö jag vill vara i och verka i. Jag kommer ihåg att jag jobbade på radio X3M i ett år och det var jättesvårt, jag passade inte alls för det. Det är sjukt svårt att vara i radio, men det är också lärorikt att inse att det här är inte min grej. Jag är glad över varenda erfarenhet, på gott och ont. 

Du har hållit på med mycket kulturjournalistik, har det varit ett medvetet val?

– Det har nog varit medvetet, jag tror att jag har känt mig mest hemma i det, trygg och nyfiken. Nuförtiden går allt mer och mer in i varandra, jag är ju också featurechef så det innebär att även fundera på reportage som kan handla om allt från migranter till dejting, som inte är kultur i direkt bemärkelse. Men nog finns det även där kulturfrågor inbakat.

Förändring och förnyelse

Vi backar bandet lite, till studietiden då Svanbäck tog över som chefredaktör för Filmjournalen, en finlandssvensk tidskrift om film som gavs ut av Finlandssvenskt filmcentrum. Hur hon blev involverad minns hon inte, men under de fyra åren som chefredaktör förnyade hon tidskriften både grafiskt och innehållsmässigt, i samarbete med grafikern Fredrik Bäck.

– Eftersom jag studerade på Arcada tänkte jag att det här är ju right up my alley, och det var jätteroligt. Det där med att ha roligt har varit en nyckelfunktion i allt jag har gjort, jag har tänkt att det här låter kul, det prövar vi. Och det är ofta en bra motivator till att orka när andra saker är tunga. 

En annan motiverande faktor för Svanbäck var chansen att visa att förnyelse är möjlig, att det går att få människor involverade och engagerade genom en fungerande dialog. Hon tycker att det ibland, i finlandssvenska sammanhang, finns en ovilja till förändring. 

– Jag tycker ju gärna att saker får ändras, och det är en jättekonstig inställning att man själv alltid skulle ha den ultimata lösningen på allt, det kan inte jag identifiera mig med. Jag tänker mera att nu är vi här tillsammans, det här är våra resurser, och vad gör vi av det? Och så ska vi komma ihåg att ha det kul.

Svanbäck minns med glädje hur många bra skribenter hon jobbade med på Filmjournalen. Särskilt glad är hon över de studiekamrater på Arcada som primärt jobbade tekniskt och inte såg sig själva som skrivande människor, men som ändå visade sig ha förmågan att fundera över sina liv och val i skrift.

Jag var din vikarie i ett par år och jag minns att jag efter varje nummer tänkte: “Huh, tänk att man fick ihop ett nummer igen”. Känner du igen det?

– Jag tänkte först säga att så där känner jag ju varje dag här på Hbl, huh det blev en tidning igen! Men jag tror att man vänjer sig vid den tanken, och en nyckel som gjorde att jag tyckte att det fanns så mycket att skriva om var Arcada-kopplingen. Där fanns så många som jobbade med film konkret och man fick mycket input den vägen. Men klart att jag hade en sån känsla, hundra procent, det hör på något sätt till. 

När jag undrar om Svenskfinland kanske var lite för litet för en tidskrift om enbart film spjärnar Svanbäck emot. Hon påpekar att många av dem hon studerade med nu arbetar helt på finska och att branschen bortom språkfrågan är bred. Ambitionen, menar hon, var en svenskspråkig tidning som bevakade film i Finland, vilket gör fältet mycket större. 

– Det är samma sak här på Hbl. Klart det är viktigt att vi bevakar det finlandssvenska men det finns ju massor av intressanta ingångar från andra håll också. Det handlar väl om vad man lägger i ordet finlandssvensk. Det är kanske också en orsak till att jag älskar att jobba med kultur, att den frågan alltid lever. Vad det kan innebära att vara finlandssvensk? Jag vill aldrig att den frågan ska få ett svar. Jag tycker att den alltid kan expandera. 

Allt handlar om balans

Vi kommer in på filmbevakningen på Hufvudstadsbladet och hur den ska se ut. Svanbäck menar att tidningen har duktiga kritiker men att återväxten är en utmaning, överlag. För att folk ska vilja skriva kritik behövs uppmuntran och tid, och Svanbäck ser det som sin uppgift att fundera på lösningar på den frågan.

– Sen när det gäller själva filmbevakningen är det klart att vi har mycket som vi kunde göra bättre och göra mera av. Nu har vi haft fokus på skådespelarnas villkor och filmbranschen i kris men vi ser att det finns ett stort intresse för svenska filmer som inte visas här, till exempel Filip Hammars och Fredrik Wikingssons dokumentär Den sista resan. Jag ser det nog som mitt ansvar att hela tiden fundera på vad vi missar. Framförhållningen kan också bli mycket bättre, att vi är mer på tårna, att vi inte bara gör det första som ligger framför oss utan tänker några steg till. Det lönar sig alltid. Det är den där balansen, mellan att ha tillräckligt med tid för att fundera och samtidigt få saker gjorda.

Balans är ett ord som återkommer, mycket i Andrea Svanbäcks arbetsliv handlar om just det. Balansen mellan det breda och smala i bevakningen, balansen mellan det som är bra för skribenterna och för läsarna samt balansen mellan det som är viktigt och skriva om och det som läses. Det är inga lätta frågor, men Svanbäck har en förmåga att alltid hitta tillbaka till en slags inneboende optimism. 

– Det är viktigt att inte misströsta för mycket utan tänka att det ändå är ett privilegium och en glädje att få jobba med det här. Vi har möjligheter, och vi ska göra det så bra som möjligt. 

Hur mår den finlandssvenska filmen då? Både och, tycker Svanbäck. Alma Pöystis framgångar har haft en positivt effekt på det finlandssvenska fältet, menar Svanbäck. Att det finns människor att se upp till och inspireras av, det gör att folk vågar drömma. Det blir i övrigt mycket prat om Stormskärs Maja som dominerat både biograferna och filmbevakningen. Här återkommer frågan om vad som egentligen är finlandssvenskt. Stormskärs Maja beskrivs som en finlandssvensk film men “har egentligen inget annat än finlandssvenska pengar”, som Svanbäck uttrycker det. Hon åsyftar det faktum att filmen är regisserad av den finska regissören Tiina Lymi, producerad av helfinska Solar Films och inspelad på Åland med rikssvenska huvudrollsinnehavare, men med finlandssvensk finansiering. Vidare ska till exempel Zaida Bergroth filmatisera Kjell Westös roman Hägring 38, och även andra finska regissörer, exempelvis Hannaleena Hauru väljer att filma på svenska.

– Jag tycker att jag har den diskussionen varje dag i någon form; vem är finlandssvensk och vad är finlandssvenskt. Det är än en gång det här med identiteten i någon slags förvandling som jag tycker det är jättespännande att följa. Jag tror att som minoritet behöver vi vara utåtriktade och bjuda in, inte vara så rigida. Samtidigt vet vi att traditioner är sjukt viktiga för många. Det är alltid en balans. 

Vad ser du själv på för film?

– Allt möjligt. Jag skulle vilja gå mycket mera på film än vad jag hinner men jag tittar mycket hemma, jag är allätare. Det är ju så när man jobbar med det här, att man behöver ställa det i relation till jobbet. Vad behöver jag se? Vad är mitt privata behov och vad ser jag för att jag måste se det för jobbet? Det skulle vara ljuvligt att ha mera tid att gå på Filmarkivets visningar, det gjorde jag mycket förr. Jag tror att det varierar under olika delar av livet, vad man ser och vad man hinner se. De roller jag har haft de senaste åren gör att jag går och ser snackisarna.

Back to basics

Filmindustrin har förändrats mycket under de senaste 10 åren. Strömningstjänsternas intåg har gjort det svårare för biograferna, och studiosystemet, särskilt i en amerikansk kontext, gynnar de stora satsningarna på bekostnad av filmer i mellanstorlek. Svanbäck håller med om att mycket känns ganska hopplöst, men hon tror på förändring.

– Om jag får gissa så tror jag att det är lite som inom journalistiken, att man går back to basics. Det som hände för några år sen var ju att mediahusen höll på med allt utom journalistik, och nu går man tillbaka till att bevaka det man är bäst på. De österbottniska tidningarna är bäst på att bevaka Österbotten, och Hbl är bäst på att bevaka södra Finland och huvudstadsregionen. Vi har igen väldigt klart för oss vem vi gör det här för och vad vår kärnverksamhet är.

Det handlar om att både värna om det lokala och samtidigt vända blicken utåt. Stormskärs Maja nämns igen, som exempel på en produktion där man gjort en hel del, till synes, strategiska val genom att bland annat använda svenska skådespelare för att locka en rikssvensk publik. Svanbäck tror att vi kommer att få se mera av det. 

Hon noterar också att berättelser om ett enklare liv är i ropet just nu, och nämner Sally Salminens Katrina som ett annat exempel. Den har dragit fulla hus på Lilla teatern och kommer även att sättas upp på Åland i sommar. 

– Jag älskar Katrina speciellt för att den handlar om någon som bara kämpar på helt enkelt. Det är en starkare berättelse än vi förstår, för det låter tråkigt men det är det inte. Jag tror att berättelser ibland blir överladdade med budskap, det ska handla om ALLT, om psykisk ohälsa och familjekonflikter och samhällskritik. Men det finns någonting grundläggande vilsamt i berättelser där den största motståndaren är naturen. Det är något nästan helande, man får känna sig som en basal människa: mitt liv är inte så komplext, mitt liv är ganska konkret och enkelt egentligen. Jag tror att det är en jätteskön känsla för människor att hitta till.

Är det här din trendspaning?

– Det kanske är det, när det gäller film. Men också det här med en ny blick på klassiker, det tycker jag är intressant. Saker kommer ju i cykler.