Ur Vaietut perhetarinat. Foto: Impressio Films.

Att se på världen ur en viss vinkel – En intervju med tre dokumentärfilmare

En mörk februarikväll traskar jag försiktigt längs ishala gator i Helsingfors till en intervju med tre dokumentärfilmare. Verkligheten känns påtaglig; både med tanke på världsläget, det dystra vädret och på ljudet av spårvagnar som dundrar förbi den lilla kontorslokalen i Sörnäs där vi träffas.

Vi värmer oss med te, piroger och chokladkex innan vi påbörjar samtalet om hur det är att vara dokumentärfilmare. De jag träffar för en intervju är Anna-Karin Grönroos, Catarina Diehl och Helena Öst – alla med uppmärksammade dokumentärfilmer i bagaget.

Jag börjar med att fråga hur de vill titulera sig, då jag förstått att olika dokumentärfilmare vill titulera sig lite olika. Det visar sig stämma.

Anna-Karin: Jag skulle titulera mig som dokumentärfilmsregissör. Att vara regissör inom dokumentärfilm innebär allt möjligt; det är så flytande, det är inte på samma sätt hierarkiskt som inom fiktion. Man har ofta flera roller; man skriver manus, regisserar, tar ljud och kanske klipper. 

Helena: I skattedeklarationen skriver jag filmklippare/bildkonstnär, närmast identifierar jag mig som filmklippare. Jag har klippt mer film än vad jag gjort egna filmer. Jag har jobbat med regissörer där jag helt tydligt sett att de drar i trådar för att kunna berätta vissa saker, trots att de gör observerande dokumentärer. De försätter en person i en situation så att det som de vill ska hända förhoppningsvis händer. 

Catarina: Jag skulle vilja tillägga att det inte finns någon dokumentärfilm som är bara observerande, utan det blir genast regi då du stoppar dit en kamera. Det är för mig någonting som är självklart.

Helena: Och så väljer man ju också vad man vill filma.

Catarina: Precis, så där är nog alltid regi med, men jag skulle främst kalla mig filmskapare. Jag har någon gång lekt med tanken att kalla mig regissör, för man ska ju alltid ge en titel åt sig när man går på filmfestival eller när man blir intervjuad. Så jag har smakat på det, men det känns inte helt rätt. Jag har skrivit, regisserat, och så har jag också animerat. Men jag är ingen klassisk animatör, jag har inte gått någon animationsutbildning, utan jag klipper och klistrar. Så jag känner mig mest bekväm med titeln filmskapare. Nu håller jag på med ett projekt där jag kommer att göra en performance också. Vad blir jag då? Performancekonstnär? Rollerna blir luddiga. Så filmskapare, det är vad jag är.

Camilla: Det har jag också kallat mig tidigare, men nu upplever jag att man ska kalla sig dokumentärfilmare om ens dokumentärfilm visas på en filmfestival. Documentarist tycker jag fungerar bra på engelska.

Anna-Karin: Jag tycker danskans instruktör är bra, det förklarar vad man gör. Men det är olika trådar som man drar i beroende på om det är skådespelare eller verkliga människor man instruerar.

Catarina: Jag har studerat i England och tycker filmmaker som kommer därifrån alltid känts som den rätta termen. Filmskapare blir det då. Förr sa jag filmmakare men det låter lite prutthurtigt.

Camilla: Filmmakare är nog en finlandism, det har jag aldrig hört annat än i Finland. Så varför gör ni dokumentärfilm?

Anna-Karin: Jag tycker om att göra dokumentärer för maskineriet är så mycket lättare än vid fiktion. Det handlar ju ändå om berättelser; om människor, om svåra beslut och utmaningar. Mitt sätt att jobba är att forska i någonting, och då är dokumentärfilm ett bättre medium.

Camilla: Helena och Catarina, ni har båda gått från bildkonst till dokumentärfilm – varför?

Helena: Efter gymnasiet studerade jag textilslöjd, litteratur och logopedi. Sen gick jag fyra år på Fria målarskolan. Efter att ha studerat måleri i Finland fortsatte jag med magisterstudier på Goldsmiths University of London. Men det var helt omöjligt att måla i en gemensam studio och i en stad som London, så några månader var jag helt lamslagen. Jag visste inte hur jag skulle uttrycka mig, och det var rätt hårt tryck på att man skulle prestera. Du kanske hade samma upplevelse?

Catarina: Jag hade en helt annan, men också väldigt komplicerad upplevelse, som vi snart kommer till (skratt).

Camilla: Helena, hur kom det sig att du sen övergick till film och dokumentärfilm?

Helena: Jag lånade en videokamera och gick ut och filmade. På det sättet började jag göra små historier, som inte alls var klippta, som handlade om syn- och hörselintryck, om det jag såg omkring mig. När man är i en främmande stad så är allting intressant. Jag jobbade vid sidan om i ett ’post production house’ där det fanns klippare, och småningom började bitarna falla på plats. Jag flyttade tillbaka till Finland och gick filmklippningsutbildningen på Aalto-universitetet.

Camilla: Vad fick dig att vilja göra egna dokumentärfilmer?

Helena: Jag har velat dokumentera någonting förrän det försvinner. Grunden i konstutbildning är iakttagelse; man tränas i att iaktta. Det finns en värld man försöker se från en viss vinkel som man försöker berätta någonting om – därför dokumentärfilm.

Ett rum ur filmen "Till minne av ett hem." Foto: Helena Öst.
Ur Till minne av ett hem. Foto: Helena Öst.
Ett rum med en dörr öppen. Stillbild från filmen "Till minne av ett hem." Foto: Helena Öst.
Ur Till minne av ett hem. Foto: Helena Öst.

Camilla: Catarina, du har studerat vid samma universitet i London. Vad fick dig att gå från bildkonst till film?

Catarina: Jag var väldigt akademiskt inriktad då jag gick i skolan. Jag tänkte att jag skulle bli jurist, så jag studerade juridik men det var så förfärligt ointressant. Jag var mera intresserad av studietidens festande. Ju längre tiden gick – jag jobbade på en advokatbyrå under studietiden – desto mera kände jag att jag inte visste vad jag höll på med. Då var det dags för självrannsakan.

Jag visste att jag ville läsa konsthistoria. Det kanske har att göra med att min farfar, Gösta Diehl, var konstnär. Efter många om och men kom jag till London. Kursen jag gick på Goldsmiths gav jättemycket frihet. Det var nog meningen att man skulle hitta sig själv, man skulle gå ut i London och se saker och fundera på saker.

Jag började ganska snabbt analysera filmer som konstverk. Det finns så många element i en film jämfört med en tavla. Sen fick jag nog av teorin, så jag beslöt att jag vill göra film själv. Jag började jobba på ett experimentellt filmlabb i London. Där lärde jag mig framkalla 16mm film och klippa på Steenbeck klippbord. Sen gjorde jag en teoretisk och praktisk magister i dokumentärfilm på London College of Communication.

Camilla: Varför sökte ni er till London för att studera? Jag sökte mig inte längre än till Sverige, och började också med att läsa teori/filmvetenskap på Stockholms universitet innan jag gick över till praktiskt filmskapande på Stockholms filmskola.

Catarina: Jag ville redan som ung tonåring utomlands. Jag visste att med en IB-examen (en internationell studentexamen) kunde man lätt åka och studera utomlands. I England har de mera förståelse för rörlighet mellan utbildningar och branscher, vilket tilltalade mig. Dessutom har de ju en fantastisk konstscen i London.

Helena: För mig var det Young Brittish Art-vågen som inspirerade. London var The Place to be just då, och Goldsmiths hade rykte om sig att vara avantgarde och analytisk. Dessutom var det lätt att åka till ett land där man kunde språket, åtminstone grunderna.

Camilla: Vem eller vilka har inspirerat ert filmskapande?

Anna-Karin: En filmskapare som inspirerat mig var Krzysztof Kieslowski, som började som dokumentarist men som senare valde fiktionen. Jag läste i min ungdom en biografi om honom, hur samhället han levde i formade honom. Det är helt magiskt att kunna vara med och dokumentera vad som händer i världen; hur människor är med varandra. Därför blev det dokumentärfilm för mig.

Catarina: Agnes Varda, jag kom i kontakt med henne då jag studerade i London. Jag skrev mitt slutarbete om hennes film Efterskörd (orig. Les glaneurs et la glaneuse, 2000). Även Derek Jarmans Blue (1993) fick mig att inse: ”Aha, sådana filmer kan man också göra”.

Helena: Jag skrev en magisteruppsats där jag började med ett citat av Amos Oz ur boken En berättelse om kärlek och mörker, som hade gjort ett stort intryck på mig. Den börjar med en beskrivning av en gammal onkel som bor i en dunkel bostad i Tel Aviv. Det som fascinerade mig var att när mannen rörde sig så kastade han så många skuggor. Det blev kvar i mitt huvud. När man klipper så följer man en röd tråd; allt måste gå enligt den för att föra historien framåt, men det här att samtidigt som man säger en sak så säger man många saker i många lager, i många skuggor, det blev någonting som jag tänkte att jag skulle vilja kunna.

Camilla: Ni har alla gjort framgångsrika filmer som fått uppmärksamhet. Hur hittar ni idéer eller teman, som ni vill berätta om?

Anna-Karin: Ofta blir jag fascinerad av en värld som jag vill vara i. Men sen är det så krasst att det inte räcker med en bra idé för att det ska fungera för andra människor också. Jag har kanske hundra idéer, men en eller två blir av. Det är jätteviktigt att man hittar en producent som känner till hur finansiärerna resonerar och vilka idéer som rimligtvis kan gå att finansiera.

Camilla: En idé är ju bara en tanke i huvudet så hur gör du konkret? Till exempel när du ville göra en film om dirigenter?

Anna-Karin: Den idén kom faktiskt från producenten. Det var enda gången det gått till så, det var exceptionellt. Både Tidsresenären och Letters home har visserligen också börjat med att någon sträckt ut en hand och erbjudit ett samarbete, och så resulterar det i en film. Med Tidsresenären var det Mikael Wahlforss, en filmproducent, som föreslog att jag skulle läsa en bok som hans bror Henrik Wahlforss skrivit. Boken startade den filmresan. Mikael ville inte desto mera vara med i filmen men han gav en impuls.

Man faller i vattnet ut filmen tidsresenären.
Ur Tidsresenären. Foto: Maria Stoltz-Wahlforss.

Camilla: Är du i första hand en regissör som man kommer till med en filmidé?

Anna-Karin: Tydligen har det ju hänt några gånger, även om jag inte tänkt på det (skratt). ‘Letters home’ var en skolproduktion på Aalto-universitet, där tanken var att vi ville göra något om flyktingkrisen 2015. Vi ville göra något tillsammans med ungdomar; att de skulle få en vettig verksamhet – en workshop – och att vi skulle kunna lära oss någonting om dem.

Ni andra har gjort filmer som på något plan handlat om er nära krets. Det har aldrig fallit mig in att berätta på det sättet, utan det har varit genom ett samarbete med människor jag inte känner från förr. 

Camilla: Det är det som är så intressant med er tre att ni alla har olika utgångspunkter för ert dokumentärfilmande. Helena, hur har du kommit på dina teman? Vad har drivit dig att göra dina filmer?

Helena: Det att något kommer att försvinna, men att jag vill dokumentera det innan det försvinner.

Camilla: Ja, din film ’Till minne av ett hem’ handlar om ett dödsbo, om en lägenhet som kommer att försvinna.

Helena: Det var min mamma som kände damerna som bodde i lägenheten. Jag hade under årens lopp varit och hälsat på och länge velat fotografera eller filma dem, men det var de inte intresserade av. När de var döda och lägenheten skulle säljas så blev det fritt fram. Det började med att jag var på begravningskaffe och frågade om jag kunde komma och fotografera. Det gjorde jag tills lägenheten var tömd. Sen frågade jag om jag får göra en film.

Camilla: Att sälja en sommarstuga’ är också en personlig film om din barndoms sommarstuga, och om din mamma som man också kan säga att håller på att försvinna.

Helena: Precis. Min ’hang up’ är att jag har svårt att avstå från saker, miljöer och människor. Min andra ‘hang up’ är fotografier, för det är något som håller fast i saker, så runt de temana kretsar mina filmer.

Camilla: Världen förändrats, men fotografiet består, har fotograf Pentti Sammallahti sagt.

Stillbild av en kvinna och en pojke som sitter på en trappa ur filmen "Att sälja en sommarstuga". Foto: Sven Öst.
Ur Att sälja en sommarstuga. Foto: Sven Öst.
Stillbild på en äldra mobiltelefon och ett kort på två barn ur filmen "Till minne av ett hem". Foto: Helena Öst.
Ur Till minne av ett hem. Foto: Helena Öst.

Anna-Karin: De självbiografiska processerna låter så otroligt skrämmande och tungt. Hur återhämtar man sig från något sånt? En vän till mig, som gjorde en självbiografisk film om sin mamma, var helt matt av att gå på festivalvisningar där folk intervjuade henne om varför hennes mamma sa ‘så där’ till henne. Folk tar det som en inbjudan att hon vill berätta allt om allt.

Catarina: Det sa dokumentärfilmare Anu Kuivalainen under sin Masterclass på DocPoint; att alla frågat henne om hur hennes pappa mår efter filmen Orpojen joulu (1994). Hon svarade att hon vill inte mera prata om sin pappa; att hon behandlat ämnet färdigt genom att göra filmen.

Helena: Jag har fått några mail av människor som jag inte känner. Och det har nog känts bra, men jag har inte velat gå in i några närmare förhållanden med de här människorna.

Camilla: Catarina, du berättar också personliga historier men andras historier.

Catarina: Jo, jag gör väldigt intima historier. Nu ska jag berätta min historia, som jag ville berätta först av allt men jag kunde inte för jag hade inte erfarenhet. Jag behövde göra de andra filmerna om andras problem först för att kunna rikta kameran mot mig själv. Jag jobbar på en långfilm som handlar om min familj.

Camilla: I ’Vaietut perhetarinat’ filmade du inte dem som du intervjuade, utan du använde dig av skådespelare som fick gestalta de verkliga personerna. Så man kan säga att du verkligen regisserat.

Catarina: Det kändes konstigt första gången jag skulle regissera, men sen har jag ändå gjort det sju gånger med skådespelare som har en massa erfarenhet. Jag är ju inte en fiktionsregissör, men jo, jag har hittat på allt det visuella och sen lagt på voice over. ‘Vaietut perhetarinat’ skulle bli en kortfilmsserie men Yle ville ha en långfilm, så jag gjorde en animation som knöt ihop filmerna. 

Det var verkligen ett äventyr att hitta historierna till filmen. Till exempel annonserade jag i en gratistidning, men trodde inte att det skulle leda till något. Så fick jag ett telefonsamtal och det blev en av historierna, men jag träffade aldrig kvinnan som ringde.

Camilla: Några av er gör film inte enbart på svenska utan även på andra språk.

Helena: Jag har klippt på finska, engelska, franska och bulgariska. Egna filmer kan jag nog inte göra annat än på svenska; mitt modersmål. Jag har aldrig fått stöd från Filmstiftelsen eller AVEK, utan från Svenska Yle och fonderna. Tack till Jenny Westergård, utan henne skulle jag inte gjort någonting.

Catarina: Jag jobbar både på svenska och finska. Jag fick min kortfilmsdebut genom Shortform på finska Yle 2017. ‘Vaietut perhetarinat’ är delvis på finska så därför pitchade vi den för finska sidan. Min nästa långfilm ska bli på svenska.

Stillbild från filmen "En arg mors bekännelser". En kvinna med händerna framför ansikte står framför en ställning med nytvättade kläder. Fotot: Impressio films.
Ur En arg mors bekännelser. Foto: Impressio Films.

Anna-Karin: Jag jobbar på alla språk jag kan. Filmspråket är ju det vi jobbar med, sen vad som sägs kan vara mandarin. Det är ju bara ett ljudband, det som verbalt sägs faller under filmspråk.

Vi börjar diskutera om möjligheten att söka finansiering blir större eller mindre beroende på språket. Catarina säger att plattformen blir bredare och publiken större om man gör en film som kan visas på finska tv-sidan. Hon har upplevt det som en fördel att kunna jobba på finska.

Anna-Karina tycker att det språk som storyn kommer ut på, alltså berättarens känslospråk, är det som man måste följa och göra filmen på. Men båda anser att det finns flera ställen att söka finansiering på om man jobbar på svenska. Det är några fler dörrar som öppnas, jämfört med om man inte skulle ha det svenska kortet i ärmen. Förutom Filmstiftelsen och AVEK har man som finlandssvensk möjligheten att söka bidrag från fonderna, och är man ålänning så kan man söka filmstöd från Åland. Så summeringen är att det inte lönar sig att strategiskt välja vilket språk man gör film på.

En man leder en häst. Bild från filmen "letters home". Foto Ahmed Alalousi.
Ur Letters home. Foto: Ahmed Alalousi.

Camilla: Det man måste göra är att hitta en producent, något jag upplevt genom åren som svårast. Hur har ni gjort för att hitta en producent?

Catarina: Jag var elva år utomlands, så när jag kom tillbaka till Finland hade jag få kontakter kvar. Sen råkade jag ha en vän som tipsade mig om Redneck Productions. Där jobbade Tommi Seitajoki, som har ett eget produktionsbolag. Vi gick på lunch, och efter det har vi jobbat ihop. Han har producerat alla mina filmer, och också varit fotograf och klippare. Det är guld värt så länge det funkar.

Helena: Det är svårt att hitta producenter för dokumentärfilm, för det är så gott som ohållbart ekonomiskt för bolagen. Jag har jobbat med Sonja Linden, vi lärde känna varandra när vi gick konstindustriella (nuvarande Aalto-universitetet). Jag klippte hennes examensfilm. Till min första film, Till minne av ett hem, hade jag materialet färdigt och tog kontakt med Yle som sa att jag behöver en producent – så jag ringde Sonja. Sen flyttade Sonja till Los Angeles, då hade vi redan påbörjat nästa projekt men jag var ganska självgående med allt.

Vi börjar prata om hur man som dokumentärfilmare samarbetar med fotografer. Anna-Karin berättar att hon av en slump blev tipsad om fotografen Mika Mattila, då hon var i Peking för att göra research för en film. Han visade sig bo hundra meter från det hotell där hon bodde. Mattila blev huvudfotograf för filmen Ekopolis, och via honom lärde hon känna en massa människor i Peking.

Anna-Karin: Även om fotografen har ansvaret för det tekniska så talar vi aldrig om bilder utan om vad som kommer att hända, var det lönar sig att vara. Det är ingen hierarki, det är en dialog. Det är det som är spännande med en dokumentärfilm, att alla får vara observanta. Mika blev huvudfotograf även för Framför orkestern. Då råkade han bo några hundra meter från Musikhuset i Helsingfors (skratt).

En kvinna dirigerar en orkester. Från filmen "framför orekstern". Foto Laura Oja.
Ur Framför orkestern. Foto: Laura Oja.

Helena: Jag visste ganska exakt hur jag vill ha det. Jag ville ha någon som är van vid 16mm-film. Genom bekanta kom jag i kontakt med Marko Luukkonen. Sen berättade jag om stämningen, och om vad som kommer att hända före och efter det vi filmade, hur det fungerar i berättelsen. Ibland bestämde han och ibland jag. Men när man är en grupp på två som gör allt så behövde jag ibland förbereda inför nästa tagning – och så vara framför kameran igen.

Catarina: Det beror mycket på projektet och filmfotograf. Alla jobbar på olika sätt; en del vill ha mera kontroll, andra inte. Jag har hittills gjort jättekontrollerade filmer. Jag har ju inte filmat där det händer något, utan jag har själv skapat miljöerna. Jag tror det är bra att det är ett starkt band mellan regissören och fotografen.

Camilla: Ni klipper ofta själva era filmer. Ni behärskar den digitala tekniken, vilket jag inte gör då jag tillhör den gamla skolan som lärt sig filmklippning vid ett klippbord.

Helena: De olika klipprogrammen fungerar på ganska samma sätt, sen kanske man har ett program som man känner bättre och är trygg med. Det som är mer invecklat är de olika formaten, att man måste planera när man filmar.

Anna-Karin: Min senaste film klippte jag själv men jobbar helst med klippare. Det är då filmen föds, i diskussion med klipparen. Håller med det som Helena sade tidigare; att film är som en yta med skuggor som ser olika ut beroende på varifrån man betraktar dem. För någon tittare är någon skugga starkare än någon annan. Det är fascinerande hur man kan se på en kombination av bilder och scener på så olika sätt, och därför är dialogen med klipparen så viktig för mig.

Helena: Man är i dialog med materialet, man lyssnar på vad materialet säger. Sen behöver man någon annan som kollar ibland när man själv inte kommer vidare.

Catarina: Jag har inget jättestort behov av att klippa mina filmer. Jag har ju klippt på grund av att det inte funnits pengar eller människor som kan jobba för en. Jag är en vän av att någon kommer in och visar någonting som man själv inte föreställt sig.

En äldre kvinna tänder ett ljus. Från filmen "Vaietut perhetarinat". Foto: Impressio films.
Ur Vaietut perhetarinat. Foto: Impressio Films.

Mörkret har sänkt sig utanför kontorslokalen, genom vars fönster plötsligt ses två ridande poliser passera förbi. Vårt samtal har övergått till generellt prat om erfarenheter av filmbranschen; om för och nackdelar med att var en kvinnlig filmskapare; om att Wift Finland fyller 10 år och att branschen blivit jämlikare, men att det ännu finns skillnader mellan vem som får göra fiktion kontra dokumentärfilm – att det är flest kvinnor som gör dokumentärfilm i Finland.

Anna-Karin: Den generation som nu studerar film är väldigt digital av sig oberoende av kön. Det är en intressant skapargeneration som är på gång, där är jättemånga starka kvinnliga röster. De som nu kommer ut i arbetslivet har inte samma roller, utan har gått framåt.

Catarina: Jo, vi hör nog ännu till duktiga-flicka-komplex-generationen, att man ler och är snäll. Skönt om man blir av med den; den kan man spola ner.

Camilla: Till sist: Filmpremiär – ett nöje eller en plåga?

Helena: En obeskrivlig plåga.

Catarina: Lite av båda, är vi inte alla lite masochister? Man är nervös, och det känns lite dumt för inte handlar ju premiären om mig utan om filmen – det är ju ett konstverk. Visst är det underbart att filmen äntligen är gjord, men man är ju så färdig att man bara vill gå och gömma sig under ett täcke. Är det inte så?

Anna-Karin: Jo, där kulminerar ju det hela. Om det varit en jättejobbig process så är det ju jobbigt ännu på premiären, men har det varit en rolig process så är det roligt på premiären.

Catarina: Men jag tror att man har någonting inom sig som driver en, att man inte bara kan låta bli att berätta de här historierna, fast man försöker kämpa emot det.

Camilla: Jag håller med, det är lite som ett inre tvång. Åtminstone har det varit så för mig med två dokumentärfilmer.

Helena: För mig var det ett sätt att få hålla kvar sommarstugan ett par år till.

En röd liten sommarstuga från filmen "att sälja en sommarstuga". Foto: Marko Luukkonen.
Screenshot ur Att sälja en sommarstuga. Foto: Marko Luukkonen.

Presentation

Helena Öst.
Helena Öst. Foto: Marko Luukkonen.

Namn: Helena Öst
Yrke: Filmklippare och bildkonstnär. 
Utbildning: Magister i filmklippning från Aalto-universitet, magister i konst från University of London, Goldsmiths College.
Dokumentärfilmer:
– Till minne av ett hem (2017)
– Att sälja en sommarstuga (2023), https://arenan.yle.fi/1-50884026

Anna-Karin Grönroos.
Anna-Karin Grönroos. Foto: Laura Oja.

Namn: Anna-Karin Grönroos
Yrke: Dokumentärfilmsregissör
Utbildning: Konstmagister från Aalto-universitetets dokumentärfilmslinje, Arcada-medianom.
Dokumentärfilmer:
– Ekopolis (2013)
– Klass 10 (2015)
– Letters Home (orig. Kirjeitä kotiin, 2017)
– Framför orkestern (orig. Orkesterin edessä, 2020) Tidsresenären (2021), https://arenan.yle.fi/1-4406418

Catarina Diehl.
Catarina Diehl. Foto: Benjamin Suomela.

Namn: Catarina Diehl
Yrke: Filmskapare
Utbildning: MA Documentary Film, London College of Communication, University of the Arts London, BA History of Arts, Goldsmiths College.
Dokumentärfilmer:
– Äidin kanssa Tinderissä (2023)
– Vaietut Perhetarinat (2023), https://areena.yle.fi/1-61032414
– Pettäminen tekee hyvää vaan (2021)
– En arg mors bekännelser (2018)

Intervjun är gjord av Camilla Roos, som är verksam som manusförfattare och dokumentärfilmare. Hennes senaste film Barn nr 182 (som är tvåspråkig) hade officiell premiär under DocPoint 2024, och var nominerad till Bästa inhemska dokumentärfilm.

Andra intressanta artiklar

Skärmdump från yle arenan.

Vem får credit på YLE Arenan?

För en tid sedan diskuterades i Facebook-gruppen Film-, tv- och medieaktörer i Svenskfinland vem som avgör hur presentationstexten ska skrivas för produktioner som visas på Yle Arenan.

Bild från ingången till en biosalong. En lila skylt med texten DOKKINO är utanför dörren.

DOKKINO introducerar dokumentärfilm till finlandssvenska skolbarn och ungdomar

DOKKINO, ett ambulerande dokumentärfilmsevenemang som arrangerar visningar på biografer runt om i Finland.

Stillbild ur filmen Charukake Beja. Bild: Haliz Yosef.

Att dekonstruera sin bakgrund

När Haliz Yosef var sju år gammal sa hen åt sin bror: “Nu talar vi inte kurdiska mera utan bara svenska”. Det är någonting hen ångrat i efterhand. Nu behandlar Haliz sin kulturella identitet, sitt språk och sina minnen i sin konst.

Mikaela Westerlund. Foto: Finlandssvenskt filmcentrum.

Med filmen i centrum

Finlandssvenskt filmcentrums nya verksamhetsledare Mikaela Westerlund berättar om organisationens verksamhet och om sina drömmars fysiska filmcentrum.