Pitchens performativitet
Det här är första gången som jag är åskådare vid ett professionellt pitch-tillfälle för film och tv-serier. Jag sitter i gigantiska Bio Rex i Helsingfors och ska delta i Finnish Film Affairs Main Showcase-pitch under filmfestivalen Kärlek och Anarki. Jag kommer att delta i fyra olika kategorier; Focus on Finland Series, Fiction in progress, Nordic selection och Documentaries. De flesta pitchar är från Finland, men trots det är alla presentationer på engelska på grund av den internationella målgruppen. Jag kommer alltså snart att höra närmare 20 presentationer på en dag och jag kommer att fokusera på hur pitchen görs och inte bara på vad den innehåller.
Ganska snabbt märker jag att det finns en slags utstuderad performativitet som går som en röd tråd genom många pitchar. Det vill säga de gester, fraser och uttryck som används vid en pitch.
“Hur många av er tyckte det var lätt att bli kär som tonåring?” frågar producent Jemina Jokisalo som öppningsreplik i pitchen av coming-of-age animationen Cupid (Kupido). Publiken fnissar, svaret är självklart. Sen följer Jokisalos och manusförfattaren Samuel Kirkhopes egna smått pinsamma historier kring tonårskärlek. Jokisalo blev förälskad i en 30-årig musiker med alkoholproblem, och Kirkhope bildade ett band för att få tjejer. Det visar sig vara ett smart drag, publiken skrattar igenkännande – det personliga berör. Jag noterar senare att det här är ett återkommande sätt att försöka engagera publiken: att först ställa en fråga till publiken och sedan dela en personlig anekdot som svarar på frågan. Det visar varför projektet engagerar just dem.
De som pitchar måste sälja sin produkt på cirka tio minuter. Förutom innehållet i sig har också framförandet och valet av kläder en avgörande betydelse. Jag ser kostymer, monokroma dräkter, klackskor och lediga klänningar. Det ser ut som om de flesta har valt sina kläder med omsorg. Animationspitcharen Anttu Harlin kommer in ledigt med keps och t-shirt som passar till genren och målgruppen (barn och unga). Veteranen Klaus Härö klär sig däremot i kavaj och jeans, en klädsel som signalerar både formalitet och ledighet. Han vet att detta är en del av jobbet – därav kavajen, men han vill också visa att han är jordnära – därav jeans. Nordic Noir-serien Hildurs producenter Sara Norberg och Eero Hietala från Take Two Studios är de som är mest formellt klädda; bägge i kostym. De har också säkrat en stor del av finansieringen för serien och inger en känsla av professionalitet. Men jag kan inte annat än gäspa av uttråkning när de upprepar klyschor som en huvudkaraktär med ett familjetrauma, en bitter medarbetare som helst inte vill vara där och sen ännu lägger till slagord som vild natur, vänskap, familj och trumvirvel humor. Ja, det känns som om vi har hört det förr.
Under dagen hinner jag uppleva många olika former av pitchar. Där finns de som har sin första film i produktion och de som redan har varit med länge. Som publik kan jag känna av alla lager av nervositet. Många kämpar med det engelska språket och att prata inför en stor publik. Pitchning känns ännu inte som en naturlig grej för “den introverta finländaren”. Och ibland känns de amerikanska slagorden styltiga och onaturliga på finsk brytning. Många läser upp sin text rakt från telefonen och det känns svårt för mig som publik att engagera mig och lyssna på vad de försöker säga.
Ändå vågar många tänka utanför boxen och göra överraskande presentationer. Producenten Anttu Harlin som är i förproduktion av sin animationsserie Tadpoles, visar stillbilder av karaktärerna samtidigt som han gör alla deras röster själv, det är både modigt och roligt. Dokumentärfilmsregissören Pauliina Punkki och producent Veronika Janatková som presenterar filmen Women Named Pauliina kommer in klädda i muskeldräkter och ställer frågan “Har ni någonsin känt att ni valt fel kostym för tillfället?”. Dräkten hänvisar till bodybuildern Pauliina Talus som är en av huvudkaraktärerna i filmen samtidigt som filmen behandlar svåra teman kring misogyni. Konferenciern Andrea Reuter berättar att pitchparet Juha Löppönen och Jukka Kärkkäinens hiss är sen, samtidigt som de leker hiss bakom henne. Jag förstår inte syftet men skrattar ändå åt det fåniga initiativet. Det enda som jag kan läsa av det är att de leker med begreppet hisspitch – att snabbt presentera sin idé under tiden man åker från en våning till en annan. Eller så har jag missat något väsentligt. Även om jag inte förstår vad det har med filmen att göra så ger de ett sympatiskt intryck.
Trots att pitchandet inte alltid är på topp så fanns det mycket intressant att se framemot. Bland de finlandssvenska skaparna fanns Klaus Härös Never Alone (Ei koskaan yksin) som handlar om judiska finnar under andra världskriget då Finland stod i allans med natzityskland. Anna Blom är med och producerar fiktionsfilmen Earth Song där en kurdisk-finsk kvinna, Rojins, familjehistoria luckras upp. Själv ser jag fram emot But I’m no Influencer, som också vann priset för bästa dokumentärfilmsprojekt. Dokumentären berättar om den 50-åriga businessmannen och filippinern Mark som flyttar till Finland för att studera business, men skolan han börjar på heter Influencers Academy. The Beauty of Errors (Kappale kauneinta Suomea) som är en uppföljare till Jukka Kärkkäinens klassiker The Living Room of a Nation (Kansakunnan olohuone) om fadern och sonen Tero och Henri, ser jag också mycket framemot. Den ger löften om finsk dokumentärfilm när den är som bäst: rå, humoristisk och personnära.
