Den kreativa dokumentärfilmens vara eller icke vara

Av alla filmgenrer så är dokumentärfilmen min favoritgenre. Det är någonting med det breda spektrumet av verklighetstolkningar som lockar. Jag är intresserad av visuella, överraskande, personliga och udda filmer som man oftast kan se på filmfestivaler. Finländska dokumentärfilmer har generellt haft bra framgång på internationella festivaler, och filmer gjorda av finlandssvenskar har också funnits bland dessa. Utanför filmfestivaler är Yle Arenan den främsta distributören av dokumentärfilm med festivalstandard i Finland.

Jag scrollar genom Yle Arenans dokumentärfilmsutbud och klickar mig fram till rubriken “Made in Svenskfinland”, där finns olika format och genrer av finlandssvenska dokumentärer; Spotlights granskande reportage, några entimmes inhouse tv-dokumentärer, flera temabaserade dokumentärserier och realityserier. Jag konstaterar att det finns många serier, men ytterst få dokumentärfilmer gjorda av outhouse produktionsbolag. Det jag saknar är dokumentärfilmerna där filmskaparen delar med sig av sin personliga blick på världen. Jag tänker på den kreativa dokumentärfilmen som genom sitt konstnärliga uttryck rör vid mitt inre. Även om jag ibland behöver se på en realityserie där folk dejtar, föder barn eller bygger hus på landet så behöver jag också någonting djupare som kan stanna hos mig lite längre.

Dokumentärfilm som konstform

När jag försöker hitta ord på vad som skiljer en kreativ dokumentärfilm från övriga dokumentärgenrer hamnar jag på Stockholms konstnärliga högskolas hemsida. Där beskrivs den kreativa dokumentärfilmen så här: “Den kreativa dokumentären är en konstform, vilket betyder att dokumentärfilmaren är en konstnär, inte en journalist. Dokumentärregissören omfamnar ofta en arbetsprocess som i grunden är oförutsägbar, då interaktionen med karaktärer och verkligheten präglas av ovisshet och kan sträcka sig under längre tid.” 

På Nationella audiovisuella institutet KAVIs sida för filmfostran för skolor finns en länk till Filmstigen som definierar dokumentärfilm så här: “Det essentiella i dokumentärer är deras sätt att närma sig det valda ämnet. Dokumentärfilmer är en form av konst och innehåller även en estetisk strävan. Det finns en stor skala av dokumentärer och filmskaparens möjligheter inom dokumentärgenren är lika stora som inom fiktionsfilmen.” Kreativ dokumentärfilm är alltså, till skillnad från övriga dokumentärer, en form av konst. 

På basen av Yle Arenans utbud verkar det som om den finlandssvenska kreativa dokumentären håller på att ersättas med korta dokumentärserier och reality. Jag letar upp Svenska Yles utbudsspecifikationer för 2025 (kan beställas från Yle) för outhouse produktionsbolag och noterar att dokumentärfilm saknas helt. 

Utbudsspecifikationer beskriver de viktigaste aktuella innehålls- och utgivningsbehoven Yle har, men täcker inte allt Svenska Yles innehåll utan pekar snarare på det innehåll de saknar eller erbjuder för lite av enligt Yles anvisningar för produktionsbolag. I specifikationerna står det att de letar efter fenomendrivna dokumentärserier och förklarar kundbehovet så här: “’Vad var det jag såg?’ Sanningen är konstigare än det fiktiva. Jag vill höra sanna historier som är beroendeframkallande och häpnadsväckande. Jag kan bli underhållen samtidigt som jag fördjupar min förståelse för världen.” Som exempel har de bland annat Pilsnerraggarna (2023). Även om Pilsnerraggarna är en välgjord realityserie så är den inte en dokumentär. Det står också att dokumentärfilmaren själv kan utsätta sig för saker, eller fungera som personen som driver dokumentärserien framåt. De persondrivna dokumentärserierna går mer åt lifestyle och reportage hållet och bygger på att det är en bra programledare som kan föra berättelsen framåt, exempel på det är vloggen Är livet ett skämt? (2023) med Märta Westerlund, men det är inte heller en kreativ dokumentär. 

Yles kulturuppdrag

Jenny Westergård, som nyligen gått i pension från att ha varit dokumentärfilmsansvarig i Yles filmteam i 20-års tid, köpte in alla svenskspråkiga outhouse dokumentärer som sändes. Själö – Islands of souls, Tidsresenären, Att sälja en sommarstuga, Barn 182, Jag hör vad jag ser och Natten då min bror försvann är exempel på dessa. I en intervju med Hufvudstadsbladet (9.3.2024) säger hon att: “Yles roll i filmbranschen är viktig. Kanske särskilt när det kommer till dokumentärfilm, eftersom Yle och de andra finansiärerna samproducerar och distribuerar dokumentärfilmer som ofta får korta karriärer på biograferna, och sällan når ut till andra stora kanaler.”… –…“det ingår i Yles kulturuppdrag att stödja och ta hand om det kulturella skapandet även utanför huset.” (1)

“Det ingår i Yles kulturuppdrag att stödja och ta hand om det kulturella skapandet även utanför huset.”

I Yle-lagen, lagen om Rundradion Ab som fastställer Yles public service uppdrag, står det (i ikraftstädelsestadganden 10.8.2012/474) att: “Yle finansierar inhemsk film och är särskilt viktig för dokumentär- och kortfilmens existens och synlighet”, och att: “Den programverksamhet som bedrivs i allmännyttigt syfte skall särskilt producera, skapa, utveckla och bevara inhemsk kultur, konst och stimulerande underhållning.”

Stimulerande underhållning i all ära, men om den kreativa dokumentären ersätts med reality så förloras någonting väsentligt. Visst blir jag kanske berörd när en vloggare i en realityserie gråter framför kameran, men det är någonting helt annat när dokumentärfilmarens blick bevittnar en viktig stund och bygger upp ett filmatiskt berättande kring det. Egentligen går det inte ens att jämföra. Det får mig att tänka på debatten om kvalitetslitteratur som fördes på olika arenor under förra året. 

Kulturdebatt om kvalitet

För cirka ett år sen släppte Ulrika Nielsen den lilla ljusröda pamfletten Vad är litteratur och vad ska man ha det till? på Ellips förlag. I essän försöker Nielsen reda ut vilken slags litteratur det är som gör så att ens värld vidgas och ens liv förändras, det som hon kallar kvalitetslitteratur. Hon resonerar att vi lever i en mainstream-era där den smalare litteraturen skjuts åt sidan för berättelsen. Hon syftar på den mera lättsmälta säljande texten som kan slukas av den stora massan. 

Essän startade en uppfriskande kulturdebatt i Hufvudstadsbladet om kvalitet och mainstream efter att Nielsen i en intervju (25.10 2023) säger: “Att däremot utgå från att genrer som många läser automatiskt måste vara bra litteratur är som att säga att McDonalds borde få en Michelinstjärna för att många äter där”.(2) Det är lite samma känsla jag får efter att ha sträcktittat på realityserier – en känsla av att jag just har proppat i mig en godispåse. En välgjord dokumentärfilm däremot stannar hos mig länge efteråt, den ruskar om mig och väcker oanade känslor. 

Den danska filmen Apolonia, Apolonia (2022) som går att se på Yle Arenan är ett exempel på en, enligt mig, utmärkt kreativ dokumentär. I den har regissören Lea Glob följt konstnären Apolonia Sokol, som försöker etablera sig på den internationella konstmarknaden. Glob följde Apolonias resa i tretton år och historien kunde ha tagit flera olika riktningar. I samband med att regissören är med om en livsfarlig förlossning så vänder hon kameran mot sig själv. Apolonia, Apolonia handlar i slutändan mer om deras vänskap, kärlek och om kvinnligt konstnärskap. För mig är filmen ett exempel på hur filmskaparens blick och konstnärliga val gör filmen till en unik dokumentärfilm som sedan utvecklas till en häpnadsväckande berättelse. Berättelsen byggs tålmodigt upp framför betraktarens ögon; den visar för mig att om man låter konsten leda en så kan den föra en till oanade platser. Det är såna filmer jag vill se från Svenskfinland. 

De finlandssvenska realityserierna har visat att det finns intressanta personer och fenomen att berätta om, vi har också många duktiga dokumentärfilmare som som behärskar det kreativa dokumentärfilmsformatet. En kvalitativ dokumentärfilm kräver dock tid, tålamod och finansiering, och en finlandssvensk dokumentär kräver också ett LOC (letter of commitment) av Svenska Yle. Om inte Svenska Yle köper in eller finansierar de svenskspråkiga dokumentärfilmerna så görs inga heller.

Om kvalitetsstämpel och marknadsvärde

Ulrika Nielsen skriver i sin essä att litteraturens språk är en kvalitetsstämpel. Hon påstår att man idag tenderar att sätta för mycket fokus på berättelsen, då man istället borde diskutera den språkliga ansatsen som ett försök att avslöja det mystiska. När jag scrollar på Arenan och läser Yles utbudsspecifikationer får jag känslan av att materialet utformats enligt det som är mest klickbart och säljande, inte det som är unikt och kreativt. 

Inom dokumentärfilm skulle man kunna prata om filmens språk som gör den specifika filmen unik. Filmspråket, eller filmens berättarkomponenter, är strukturen på hur filmen byggs upp och innefattar allt från bild till innehåll. Men filmen skapas inte bara av en drivande berättelse utan alla komponenter måste sammanspela. Det är filmskaparen – alltså konstnären (oftast flera konstnärer) som gör filmen unik. Filmskaparen bestämmer den visuella stilen och estetiken samt bygger upp det som utgör filmens konstnärliga språk. Hen gör filmen till kvalitet. En bra dokumentärfilm kan ha ett innehåll som överraskar, som ger ett helt nytt perspektiv och det viktigaste av allt: det kan vara någonting du inte visste att du ville titta på. 

När Hufvudstadsbladet (25.10 2023) frågar olika författare vad det är som utgör kvalitetslitteratur svarar Hannele Mikaela Taivassalo: “Litterär kvalitet är att det först finns något som måste uttryckas eller utforskas, sedan ett eget konstnärligt tänkande och förmåga att kunna förverkliga det.” För att skapa en kreativ dokumentär behövs samma komponenter. 

Det har också nyligen förts en debatt i Hufvudstadsbladet om kulturens marknadsvärde som förankrats i tankesättet att det som säljer är bra. Nicolas von Kraemer ifrågasätter (19.1.2025) kulturens “egenvärde” och undrar varför övriga skattebetalare ska understödja den. Kritikern Helen Korpak kontrar (3.2.2025) med att “kulturarbetare inte kritiserar nedskärningar för att de personligen vill ha pengar på kontot, utan för att de till skillnad från honom (von Kraemer, red. anm.) tycker att det är önskvärt att staten upprätthåller kulturella och bildningsrelaterade institutioner eller projekt.”. 

Om det enbart skapas dokumentärserier som utgår ifrån Yles utgivningsbehov så försvinner en viktig konstform. Vi utmanas inte som tittare och allt som produceras blir snävt och likformigt. Med risk för att låta elitistisk tänker jag att konstens egenvärde är ett samhälleligt värde som folket inte alltid vet att de (vi) behöver. Om man tar del av kvalitetskultur och till exempel tittar på kreativa dokumentärer så blir man en själsligt rikare och mer empatisk människa.

---

Källor:

1. “Dokumentärproffset Jenny Westergård varnar: snart ser vi ingen skillnad på fejk eller verklighet”: HBL 9.3.2024: https://www.hbl.fi/2024-03-09/dokumentarproffset-jenny-westergard-varnar-snart-ser-vi-ingen-skillnad-pa-fejk-eller-verklighet/
2. “Ett problem att bokmässan kallar alla böcker för litteratur”, HBL 25.10.2023: https://www.hbl.fi/2023-10-25/ett-problem-att-bokmassan-kallar-alla-bocker-for-litteratur-ellips-essaer-vill-skilja-kvalitet-fran-mainstream/
3. “Vad är litterär kvalitet? Tretton röster från fältet svara”, HBL 25.10.2023: https://www.hbl.fi/2023-10-25/vad-ar-litterar-kvalitet-tretton-roster-fran-faltet-svarar/
4. “Kulturarbetarnas regeringskritik är egentligen självupptagenhet”, HBL 19.1.2025: https://www.hbl.fi/2025-01-19/kulturarbetarnas-regeringskritik-ar-egentligen-sjalvupptagenhet/
5.  “Jag är kulturarbetare som Adlercreutz och von Kraemer tycker ska hålla mun”, HBL 3.2.2025: https://www.hbl.fi/2025-02-03/jag-ar-kulturarbetaren-som-adlercreutz-och-von-kraemer-tycker-ska-halla-mun/