Bild från inspelning. Flera människor står i ett mörkt rum med kamera. Bild: privat.

Kan man studera film på distans?

En tredjeårsstuderandes tillbakablickar

När jag för tre år sen klampade in genom Arcadas dörrar med DocMartens på fötterna och en svart polotröja hade jag en magister i genusvetenskap och flera somrars reporterjobb i bakfickan. Jag hade bestämt mig för att försöka ta mig in i filmbranschen, och för mig kändes Aracada som det bästa alternativet, även om det innebar att jag igen skulle ta itu med en ny utbildning. Men… om jag ska vara riktigt ärlig så klampade jag inte in genom några dörrar, utan jag loggade snällt in på Zoom som alla andra. För nu råkade det ju sig så att jag började studera manus och regi mitt i en pandemi.

Alla har redan blivit så uttrötta på att ens höra ordet pandemi, säkert lika trötta på att läsa om studerande som upplever att de har gått miste om så mycket under sin studietid. Jag är själv trött på att läsa om det fast jag hör till den gruppen. Men det går inte att reflektera över studietiden och vägen in i filmbranschen utan att nämna pandemin, så försök hålla ut.

För oss filmstuderande innebar pandemin konstiga online-arrangemang (konstiga, men inte värdelösa), närundervisning i minimala grupper, ofta utomhus, och väldigt små teams som jobbade väldigt isolerat. Under mitt andra år lättade restriktionerna lite och vi kunde följa kursplanerna ”normalt” även om vi förstås hela tiden måste förhålla oss till regler kring munskydd och coronaavtal som producenterna sprang omkring med i bakfickan. Det känns som att det är först nu under tredje året vi kunnat återgå till vad våra lärare skulle kalla för vanligt, men vi studerande har ju ingen uppfattning vad det egentligen betyder.

Även om jag inte vet hur det brukade vara så kan jag nästan säkert säga att det som mest blivit lidande är kontakterna studerande emellan, men också kontakterna till arbetslivet. Under den värsta pandemin upplevde i alla fall jag att det var väldigt svårt att luska reda på passande praktikplatser, om det ens fanns några. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte har oroat mig över vad jag ska ta mig till efter mina studier. ”Vad ska filmbranschen med en genusvetare-journalist till?”, har jag ibland tänkt i mina mörka stunder. Men det är ännu inte för sent att ta igen det som vi delvis har missat. För tillfället är vi på tredje året mitt uppe i planerandet för våra slutproduktioner, vilket i princip blir vår första produktion som inte berörs av en massa restriktioner. Samtidigt har vi lite försiktigt börjat bolla med tanken på det hägrande examensarbetet. Så än är jag inte riktigt klar med Arcada.

Och ja, jag har fått en fot, eller i alla fall en tå, in i branschen och i sommar väntar min första praktik. Men vad jag till på köpet har fått, klyschigt nog, är insikt om mig själv. Jag har lyckats bli en bättre skribent och hittat tillbaka till min kreativitet, och jag har insett att det mesta som känns omöjligt och ofantligt stort i början faktiskt går att genomföra bara man tar ett steg åt gången. En del rent praktiska och tekniska grejer har också fastnat längs med åren. För första gången på länge känns det som att jag på något sätt har hittat mig själv och min plats, även om flera dörrar ännu står på glänt. Så för att svara på den inledande frågan – ja, man kan studera film på distans, och komma in i branschen. Och dessutom ha lite hopp med i bagaget.

Andra intressanta artiklar

Yles logo ovanpå en blå bakgrund.

Svenska YLEs sits förr och nu – historiska reflektioner och en suck

”I skrivande stund har Skådespelarförbundet utlyst en bojkott mot Yle. Det gäller pengar. När jag scrollar på facebook läser jag ett inlägg där en bekant regissör vill försvara Yle och public service mot hoten från dess politiska motståndare – samlingspartiet marknadsnissar och sannfinländska populister.”

Bild från "Under olivträden" (1994), Abbas Kiarostami.

Metafilmens formspråk – en lek med sanningen

Gränsen mellan sanning och fiktion i en essä om metafilmens formspråk. ”När det gäller metafilm finns magin också i det man föreställer sig händer utanför filmen.”

Teresa Ekman, söder films logo.

Med hissen upp till Söder Films parkett

En intervju med producent Teresa Ekman som jobbar för produktionsbolaget Söder Films i Helsingfors.

Språket – en skådespelares arbetsredskap

”Ge mig en roll på finlandssvensk finska, tack! Eller så skriver jag en själv!”. Johan Fagerudd skriver om sin inställning till att skådespela på olika språk.