Film är teaterns nya skådespelare

Att använda film på teater var en stor boom runt 2010-talet och “årets trend 2012” enligt den numera nedlagda svenska teatersidan Nummer, men fortfarande finns video som element i teaterföreställningar kvar. Efter pandemin var streamad teater plötsligt ett faktum och nya föreställningsformer möjliggjordes. 

Det vanligaste sättet att använda film på teaterscenen är antagligen via en handkamera som filmar skådespelet live på scenen. Hur det sen görs är en kompott av beslut gjorda av regissör, videodesigner och arbetsgrupp. Förutom livekameran på scenen finns det också teater som gjorts till film, streamad teater och färdig film som visas i föreställningen.

På teatern &, det vill säga Esbo stadsteater, spelas i skrivande stund den hyllade teaterföreställningen Neljän päivän läheisyys (Fyra dagar av närhet). Pjäsen är skriven av Pipsa Lonka och regisserad av konstnärskollektivet Wauhaus (Laura Haapakangas, Juni Klein, Jani-Matti Salo och Heidi Soidinsalo). Föreställningen är omtalad för att den inte sätter skådespelaren i centrum, det är istället andra element som stjäl fokus. Förutom det posthumanistiska perspektivet som delvis förs ur en mås’ synvinkel, så har tekniken en utpräglad plats i föreställningen. Den tar faktiskt mer utrymme än den enda skådespelaren på scenen (Salla Loper). 

En videoinstallation på en teaterscen

Det första jag möts av när jag äntrar rummet är tre stycken väldiga videoskärmar. Några scentekniker presenterar föreställningen och en grupp med musikanter kommer in och spelar ett preludium komponerad av Kaija Saariaho. Sen tar videorna över. En symfoni av bilder från ett semesterparadis spelas upp på de tre skärmarna. Crescendot är när bilderna synkroniseras med Rihannas poplåt Umbrella. Det är inte skådespelaren som är i fokus utan videorna. För mig blir videorna själva skådespelet eftersom vi befinner oss på en teater. 

Jonatan Sundström är videodesignern och fotografen som fångat de olika fragmentariska bitarna från semesterparadiset. Han började studerade film på Aalto universitetet 2008, och har jobbat med videoformatet på teatern ända sedan 2006. Jonatan har bland annat gjort otaliga teatertrailer, men också jobbat med flera teaterföreställningar vars huvudinstrument är film. Det stora genombrottet kom 2018 då han gjorde videodesign för Den stora elden på teater Viirus som knep Thaliapriset för bästa videodesign. En videodesigner kan till exempel planera kamerans live-koreografi och estetik i förhållande till ljusdesignen. Eftersom Jonatan också har jobbat som fotograf för dokumentärfilm, fiktion och konstfilm undrar jag vilken genre videodesign för teater påminner mest om. 

– Videodesign är nog en genre i sig, men om man bara jobbar med en kamera påminner det mest om fiktioner som görs i en enda tagning, det man kallar one-take filmer. 

Jonatan anser att bra videodesign är när kameran kan ge ett annat perspektiv än den så kallade helbilden som en teaterscen rymmer. 

– När jag gör en videodesign för en föreställning brukar jag alltid ställa frågan; behövs det video i den här föreställningen? Ger det någonting? Vilken funktion fyller videon?

– Med en videokamera kan man styra åskådarens blick på ett helt annat sätt – det kan vara effektivt. Själv tycker jag att det blir ointressant om man flyttar live-kameran för långt bort från publikens synfält – det blir som dålig film på teater. Om man däremot ser vad som produceras samtidigt som det visas på en skärm kan det vara fascinerande, som ett trolleritrick. 

I föreställningen Fyra dagar av närhet finns däremot ingen livekamera utan allt är filmat på förhand. Videodesignerns roll var att tillsammans med konstnärskollektivet planera trekanalsvideon utgående från Pipsa Lonkas manus.

– Videoverket är en hel serie med bilder som texten beskriver i en viss ordning. Vissa bilder var lättare att förverkliga och vissa svårare. Innan vi åkte till Kreta för att filma gick vi igenom varje bildbeskrivning och frågade oss: Varför är den här? Vad betyder den? Finns det motsvarande bilder vi kan skapa? 

– Vi funderade på när en bild kändes konstgjort och konstruerad och när den fungerade, så bollade vi fram och tillbaka. Vi diskuterade mycket vem kameran var och vems blick den skulle föreställa.

Videoverket som är filmat på en semesterort i Kreta innehåller dokumentära bilder från strandlivet och mera iscensatta bilder från hotellrummet. En mås har en central roll i såväl videon som i texten. Innan inspelningarna började hade de en klar plan över vad och hur de skulle filma, därför var det också möjligt att bryta den. 

– Allt vad vi försökte iscensätta på stranden kändes fel, men det som hände på riktigt var sjukt intressant. Så vi hittade motsvarande bilder från verkligheten, berättar Jonatan. 

Att göra teater till film

Vi kan också vända på steken och fundera på teaterstycken som gjorts till film. Några kända exempel, förutom Shakespeares otaliga pjäser som filmatiserats, är Patrick Marbers Closer (1997), och den mer nyligen släppta filmen The Whale (2022) – som baserar sig på en pjäs skriven av Samuel D. Hunter.

En spännande händelse är också när essäfilmaren Jonas Mekas dokumentärfilm The Brig vann Grand Prize för bästa dokumentär på Filmfestivalen i Venedig 1964. Filmen var en dokumentation av en grupp skådespelare som framförde föreställningen med samma namn på en tom teater. Föreställningen var en grym, ultrarealistisk skildring av en marinkår på läger i Japan 1957. Det intressanta är att The Brig var en dokumentation av en realistisk teaterföreställning och inte en dokumentär av det riktiga lägret. Filmen var inte heller en adaption gjord för film utan en dokumentation av pjäsen, den ansågs ändå ligga rysande nära verkligheten. 

Under pandemin var det många som måste reformera teaterformen och streamad teater blev ett nytt koncept. Men bara streamad teater från en teaterscen är sällan intressant då man som publik vill uppleva mer än distanserade skådespel i en jämntjock inspelning. Det gällde att omformulera hur teater på film kunde se ut och många nya hybridformer hittades. 

En av dem var teatergruppen Glitcher (Emelie Zilliacus, Joel Forsbacka, Josefine Fri, Oscar Fagerudd och Martin Paul) som var tvungna att omformulera hela sin föreställning till en filmversion under pandemin. Distant Dildos, som skapades 2020, var föreställningen The Porn Horror Musicals sura tvillingsyster. Filmregissören Malin Nyqvist fungerade som dramaturg och klippare, och filmfotografen Marika Hill filmade. 

Föreställningen The Porn Horror Musical var på väg till teaterfestivalen Hangö Teaterträff, men under den första coronavåren blev hela festivalen digital och streamades via Yle Arenan. Glitcher blev tillfrågad om de kunde göra en filmversion av sin föreställning för festivalen. 

– Alla i gruppen var jättepositiva och den första tanken var att göra en film med samma material och dramaturgi. Ganska snabbt kom vi fram till att det inte kommer att fungera särskilt bra, eftersom föreställningen var så beroende av den fysiska publiken, berättar scenskonstnären Emelie Zilliacus från Glitcher. 

The Porn Horror Musical var en lek med porrfilmens verktyg på en teaterscen, men när de skulle sätta tillbaka den estetiken till filmens värld hamnade de i en fälla. 

– Vi fattade att det blev porr istället för att leka med porrestetiken. Kameran gör att allt ser mer äkta ut. På teatern är det så självklart att det är en lek, på scenen kan man använda sig av den leken, vi hade fejkblod och lösdildon. När vi tittade på det filmade materialet så blev det inte mera en lek utan verkligt. Det kändes våldsammare genom en kameralins.

Filmen Distant dildos blev därför också mer allvarsam och sorgsen. De använde sig av samma tema som i föreställningen: porr och våld som vattnas ur för att förlora sin effekt, men resultatet blev annorlunda. 

– Ingen från Glitcher hade gjort film förut. Men som tur var hade vi med oss fotografen Marika Hill, hon hade också filmat massor av våra samtal kring detta. Resultatet blev sen en blandning av samtalen och scenerna. Vi hade också Malin Nyqvist som jobbade med oss som dramaturg och klippare, och de båda räddade oss när vi kände att vi var utanför vår expertis, konstaterar Emelie.

Vad kan ni hämta med er från den här erfarenheten?

– Film var för oss svårare än teater, vi hade tänkt att det är enklare att göra en dramaturgi för film, att det är samma som för teater, men där finns så många element som vi inte kände till. 

Glitcher jobbar nästan uteslutande med populärkulturella referenser, senast i föreställningen Antoinette! som också hade många paralleller till filmen Marie Antoinette (2006). 

– Det kunde vara naturligt för oss att i framtiden använda en kamera på scenen med tanke på vårt referensmaterial. Men det blir problematiskt att göra en film av det. Eftersom vi plockar ut referenserna från skärmen till teaterscenen blir det tokigt att föra in dem till filmens värld igen. De tappar hela sin poäng.

Teater och teknologi efter pandemin

Film på scenen i teatraliska verk har funnits närvarande så länge filmen funnits. Televisionsverksamhet påminde också till en början om teatern eftersom den var direktsänd. Alla misstag sågs i realtid och det var också det som gjorde det spännande. 

Under pandemin kom många nya innovationer inom scenkonstfältet till, men det gav också en längtan efter att få se levande skådespelare igen. Video som element i föreställningar har ändå lyckats hålla sig kvar i olika former ända tills dags datum och jag frågar Jonatan vad han tror om dess framtid. 

– Den är här för att stanna som ett berättarverktyg bland andra. Vi har förhoppningsvis kommit över kamerornas storhetstid på teatern, då man bara gjorde film för att det var coolt – som en gimmick utan estetik. Numera kan man tänka hur det görs än att det görs.

– Under den första coronavåren gjordes det en del intressanta experiment med streamande som hade potential, men när teatrarna tänkte att pandemin var över följande höst så fortsatte man inte undersöka möjligheterna. Det betydde att när pandemin blossade upp igen så måste man börja fundera på streamad teater från noll igen. Att streama en föreställning som är menad för scenen är nästan uteslutande sämre än live, men en föreställning som från början är tänkt att streamas kan bli intressant, avslutar Jonatan.