Ett framgångsrikt manusförfattarpar

Många minns säkert filmen Den bästa av mödrar (2005), i regi av Klaus Härö. Manuset till filmen skrevs av äkta paret Kirsi Vikman och Jimmy Karlsson. Trion är åter aktuell med en ny långfilm: My Sailor, My Love, som under hösten fick sin världspremiär på Toronto International Film Festival, i kategorin Contemporary World Cinema, inför en proppfull salong. 

Såväl manusförfattare som regissör och producenter var på plats. Filmen har en finsk huvudproducent och flera utländska samproducenter, då filmen är på engelska och inspelad på Irland. My Sailor, My Love visas nu på biografer i Finland, och har blivit en stor succé som väckt starka reaktioner hos publiken, berättar Kirsi när jag ringer online för en intervju.

Kirsi och Jimmy, ni är ett äkta par som skriver manus ihop. När och hur började ert samarbete?

– Det var hösten 1996, när vi precis blivit tillsammans. Vi skrev fyra kortfilmer som ingick i tv-serien Chock.  De var ”urban-storys”, skräcksägner.  Bara en av dem hann filmatiseras innan bolaget gick i konkurs, men vi fick betalt för alla avsnitt och gifte oss och åkte på bröllopsresa till Irland.

Nu är ni högaktuella som manusförfattare till My Sailor, My Love. Det är andra manuset ni skrivit som Klaus Härö regisserar. Hur samarbetar ni med Härö, eller en regissör i allmänhet?

– Vi vill ha och får frihet i tanken, i känslan och utvecklingen av storyn. Sedan redovisar vi varje steg av manusutvecklingen för regissören, som är med och diskuterar både helheten men kanske främst detaljerna. Det är viktigt att alla får sin röst hörd. När manuset väl är klart och filmen finansierad, överlåter vi åt regissören att göra sitt inspelningsmanus och hoppas att hen inte ändrar på innehållet.

Hur uppstod idén till My Sailor, My Love?

– Klaus bad oss skriva en berättelse om kärlek mellan ett äldre par, där släktingar blev oroade över arv och andra konsekvenser. Klaus hade redan producenter, Making Movies Oy, som vi träffade i Helsingfors. Vi fick sedan friheten att utveckla karaktärer och story som vi ville. För oss var det viktigaste att berätta om traumat mellan far och dotter, och Klaus var nöjd när vi presenterade vårt step-outline för honom. Det var bestämt från början att filmen skulle göras på engelska. Ganska snart bestämde vi oss för att storyn skulle utspela sig på irländska västkusten – där vi var på bröllopsresa för 25 år sedan!

Kirsi berättar att de började jobba med manuset 2016, och att coronapandemin satte käppar i hjulet så att inspelningen fick skjutas upp. De skrev fem versioner av manuset, och hon konstaterar att den sista manusversionen var väldigt lik den första tack vare att de hade bearbetat karaktärerna så grundligt. Redan innan manus började skrivas kopplades karaktärerna ihop med temat och huvudkonflikten. Särskilt den medelålders kvinnorollen var lätt att identifiera sig med, tycker Kirsi.

Hur går ert skrivarsamarbete till i praktiken? Turas ni om att skriva på ett manus, eller har ni olika specialområden?

– Vi gör research och idéutveckling separat till att börja med. Vi gräver i karaktärers inre och i temat genom psykodramatiska metoder samt diskussioner, sedan sammanför vi våra idéer och tankar till en step-outline. Innan vi börjar skriva första versionen av manus sätter vi upp varenda scenkort på väggen och diskuterar med regissör och ibland även med producent. Därefter sitter vi bredvid varandra och turas om att skriva på datorn medan vi diskuterar vad ser vi; vad är den dominanta känslan; vad är konflikten; vilken karaktär driver scenen; vad har karaktärerna för relation och känsla till/för varandra? Var börjar scenen, hur slutar den? Vi diskuterar varje bild, varje replik, varje detalj utan att behöva titta på step-outline mer än som undantag, eftersom vi redan kan story, temat och karaktärerna.

Kirsi berättar att hon studerade till psykodramaledare då paret bodde i Finland. De hade bestämt sig för att bo ett år i Helsingfors, men det blev sex år innan det flyttade tillbaka till Stockholm. Nu har de ändå sina flesta jobbuppdrag i Finland.

Den psykodramatiska metoden går ut på att arbeta utifrån kort som symboliserar olika karaktärsegenskaper, och att på det sättet hitta och skapa filmens karaktärer och deras drivkraft. De skriver även prosatexter för att hitta konflikterna, känslorna och scenerna, så när de börjar skriva manus har de mycket färdigt i huvudet. Kirsi, säger att psykodramamodellen är ett intuitivt sätt att jobba, att man hittar djupare känslomässiga dimensioner och kan skapa starkare karaktärer.

Hur gör ni om ni har helt olika åsikter, eller kör fast i skrivprocessen?

– Det händer väldigt sällan numera. Vi kan dra oss undan en dag eller två. Sedan hittar vi en lösning.

Kirsi, du undervisar på manusutbildningen på Nordens folkhögskola Biskops Arnö. Vad ger du dina elever för goda råd om skrivandet och om branschen?

– Jag ger uppmuntran. Den egna rösten är oerhört viktig. De ska ta sig själva på allvar, sina känslor, erfarenheter – det är viktigt att konfrontera sina rädslor. Att skriva manus handlar om att lösa kreativa problem; ju fler dörrar, desto lättare är det att skapa. Allt ska finnas i texten. Ju fler kreativa tekniker man behärskar, desto större möjligheter. Sedan ska de ha tålamod, att lära sig hantverket tar flera år. De ska se filmer, analysera dem, läsa manus, skaffa kunskaper. Att skriva manus handlar om att skriva om och om igen.

Jimmy, du är svensk men jobbar mycket i Finland. Vad har lett till att du fått jobb i Finland?

– Jag var i Finland redan runt millennieskiftet och föreläste kring filmdramaturgi, något som de finska manusförfattarna inte var så hemtama i då. Jag höll också i ett dramaturgiseminarium för nordiska dramaturger i Oslo 2001, vilket ledde till ytterligare ett seminarium i Helsingfors året efter. Allt detta ledde till vissa dramaturgiuppdrag och manusarbeten.

– Jag gjorde en bearbetning av Klaus Härös första långfilm Elina – som om jag inte fanns, vilket ledde till att Klaus bad mig läsa Äidestä parhain, ett manus på finska som hade nekats finansiering och som Kirsi fick betalt för att översätta. Jag sa att det måste skrivas om helt och hållet, varefter Matila Röhr Productions bad Kirsi och mig att ta över och skriva en helt ny version, som blev filmen Den bästa av mödrar. Därefter har det bara rullat på för mig i Finland. Jag har varit inblandad i många finska manus som dramaturg, men har också skrivit en del manus på beställning, främst finlandssvenska produktioner, men också på engelska.

Hur tycker du Jimmy att filmbranschen i respektive länder skiljer sig åt?

– Först och främst är det en skillnad i budget. Finska filmarbetare lyckas göra ett lika bra jobb för mindre pengar. Tjugo år tillbaka var filmbranschen i Finland i betydligt högre grad mansdominerad, och deras produktioner hade inte samma kvaliteter som de svenska enligt min uppfattning.

– Detta har gradvis förändrats då finska filmbranschen mer och mer haft en växande skara av kvinnliga producenter, manusförfattare och regissörer och därmed blivit mer jämlik. Även om det finns fler framstående (manliga) auteurer i Sverige i dessa dagar (deras filmer fick tre av de främsta priserna i Cannes detta år), så tycker jag den finska filmindustrin rentav har passerat den svenska i kvalitet när det gäller inhemska berättelser. Den finska filmindustrin har fler och fler framgångar mycket tack vare starka kvinnliga konstellationer. Jag hoppas den trenden håller i sig.

Hur ser ni på en dramaturgs roll i utvecklingen av ett manus?

– Många gånger har en dramaturg en avgörande betydelse, Jimmy har exempelvis jobbat med flera projekt som förändrats en hel del efter hans analyser, säger Kirsi. När vi arbetar med våra egna projekt ser vi ingen anledning till att använda någon utomstående dramaturg, vi är ju varandras kritiker, men också eftersom regissören och producenten är våra diskussionspartner. 

– Det är svårt för mig som är etablerad som dramaturg att ta in någon annan, säger Jimmy. Men jag har gjort det på ett projekt, på en workshop där jag fick synpunkter från fem internationella dramaturger. Det var intressant att sitta på andra sidan bordet och det hjälpte mig att förbättra manuset rejält. Många filmer jag sett är jag övertygad om hade blivit bättre om man gått ytterligare ett varv med manus.  Att anlita en dramaturg, dvs. en annan kritisk blick, kan löna sig avsevärt.

Stämmer det att ni främst jobbat med långfilmsmanus framom tv? I så fall varför, och hur tycker ni långfilms- och tv-manus skiljer sig åt?

– Ja, de manus som vi skrivit som producerats har varit främst för film. Att skriva för film handlar huvudsakligen om att skriva en karaktärs utvecklingsbåge med en slutgiltig självinsikt/förändring. Tv-serier handlar oftast, (om de inte är en förlängd film uppdelad i en miniserie) om ett tema, och har en story med betydligt fler handlingslinjer som man drar ut på i det längsta genom att undvika en avgörande förändring. Vi tycker att det är lättare och mer givande att skriva för film eftersom tiden och formen är begränsad. Det handlar om att framföra ett slutgiltigt budskap, inte att sukta efter en andra säsong.

Har ni tips på någon sevärd finsk eller svensk långfilm?

– Aurora, av Mia Tervo. Ett mycket bra manus som blandar aktuellt drama och allvar med humor genom att vrida och vända på välkända finska teman och klichéer.

– Goliat, av Peter Grönlund. En socialrealistisk film som bygger på genuin   research och samhällsengagemang plus känsla för familjekonflikter.

– Den blinde mannen som inte ville se Titanic, av Teemu Nikki. En film med en unik ensam huvudkaraktär, och som lyckas skapa humor, romantik och spänning med minimala resurser. Genial!

Jimmy noterar till sist att dessa tre filmer också skrivits av regissörerna. 

– Det är svårt för en manusförfattare att sälja in ett originalmanus om man inte redan från början har ett samarbete med en regissör. Att skriva på spekulation blir alltmer meningslöst, då de bästa regissörerna utvecklar sina egna projekt. I regel är det numera bara producentstyrda och redan marknadsetablerade projekt som tilldelas en separat manusförfattare innan man tar in en regissör, så kallade ‘guns for hire’.

Vad driver er att skriva filmmanus: pengar eller passion? 

– Passion! Har upphovsteamet inte passion, bör eller kan inte filmen bli av.