Språket – en skådespelares arbetsredskap

En castare ringde och undrade om jag kunde spela rikssvensk i en finsk serie. Jag var inne i en fas när jag tyckte att jag skulle säga ja till allt så jag tänkte “Varför inte?”. Brittiska skådespelare tycks ju ivrigt prata amerikanska vid behov så varför skulle inte vi finlandssvenskar kunna slänga iväg lite rikssvenska mellan varven.

Det lustiga var att jag fick två liknande förfrågningar samma sommar. Lite surt tänkte jag förstås att varför behöver de inte min finlandssvenska eller min finlandssvenskt färgade finska lite oftare, men jag bet i det sura äpplet och slängde iväg ett selftape, som man ju gör nuförtiden. Det ena stället hörde aldrig av sig. Kanske lika bra. Kändes lite stolpigt att svänga sig med rikssvenska, trots att jag vid det här laget faktiskt bott åtta år i Stockholm.

Den andra rollen gjorde jag. Det var en humorserie och plötsligt var det lättare att fjanta på rikssvenska.

Här i Sverige betraktas vår finlandssvenska ofta som en trevlig dialekt eller brytning. Jag orkar inte alltid svara att det snarare är en språklig variant.

Som skådespelare vill jag gärna behärska olika varianter av mina två modersmål: finlandssvenska och österbottnisk dialekt. Att under studietiden i Helsingfors bli medvetandegjord på mina österbottniska u-ljud och min regionala klang var kanske inte helt smärtfritt, men ändå nödvändigt för att kunna ta mig an och trovärdigt gestalta olika roller. 

Språket är ett arbetsredskap för mig. Det kan uttrycka emotioner, status, makt och brist på makt. Det kan vara vardagligt, poetiskt, högstämt och jordbundet. Och det är ett nöje att kunna använda sig av det i olika situationer. Att försöka behärska, tygla och befria språket.

Så varför känns det då så tillgjort och fånigt att tala rikssvenska. Jag vet att jag inte är den enda finlandssvenska skådespelaren som tycker det. Kanske för att det kommer så nära och finns om hörnet. Varför skall jag göra det när det kryllar av rikssvenska skådisar som kan göra det ordentligt?

Men jag gjorde glatt en tysk bilprovare i den finska filmen Aurora. Där försökte jag mig på en engelska med tysk klang. Säkert finns det nån tyskspråkig någonstans som upprörts av det på samma sätt som jag blev rabiat när jag hörde Regina Lund stolpa fram på finlandssvenska i Lars Molins Kreuger- Tändstickskungen för många år sedan. Och nu har jag nästan tackat ja till att göra en roll på engelska med rysk brytning. Utan att skämmas.

Språk är känsligt och så tätt sammankopplat med vår identitet.

Länge hade dialekter använts som komisk krydda med varierande framgång på våra finlandssvenska teatrar. Men när vi i föreställningen Colorado Avenue använde dialekten som självklart scenspråk hände något både med oss på scenen och kanske framförallt med publiken i salongen. Vår egen historia berättades på vårt eget språk. Nästan lika revolutionerande som när man började tala finlandssvenska istället för rikssvenska på våra scener.

Jag glömmer aldrig när vi gästade Södra Teatern i Stockholm med Colorado Avenue och salongen kväll efter kväll fylldes med österbottningar som utvandrat på 1950-talet och nu plötsligt kände sig hemma. Som ett österbottniskt språkbad mitt i Stockholm.

Och det är kanske det jag vill göra, bada modigt i olika språk.

Ge mig en roll på finlandssvensk finska, tack! Eller så skriver jag en själv!

Andra intressanta artiklar

Bild på Eeva Putro

En fullträff efter fem års hårt arbete

Eeva Putro är upphovskvinnan bakom manuset till Tove, filmen om Tove Janssons liv, som 2020 blev den mest sedda finlandssvenska filmen någonsin på biograferna i Finland.

Filminspelning av Koka Björn på Jackarby gård. Foto: Helena Nymark.

Bakom kulisserna – Rapport från en filminspelning på Jackarby gård

En titt bakom kulisserna för tv-serien Koka björn genom en intervju med Helena Nymark som var på plats under inspelningen.

Kritiken finns inte i ett vakuum, den är en del av ett system, ett kretslopp. Foto: Maghradze ph.

Att göra sig helt öppen för det verk man har framför sig

Den kritiska textens värde är inte beroende av hur läsaren agerar, utan vilka tankar den väcker. Men det räcker inte att kritikern tar kritiken på allvar, för om ingen läser har vi ingen att skriva för. Är det skäl att ställa sig fråga: hur mår filmkritiken?

Oscar Forstén. Foto: Riitta Supperi.

Från kreativ producent till filmkonsulent

Oskar Forsten inleder i januari jobbet som AVEKs nya filmkonsulent med ansvar för kort- och dokumentärfilm.