Kortfilmen aktiverar mig
Idag är det Internationella kortfilmsdagen. Filmvision Finland önskar alla en trevlig läsning och julhelg med en kolumn av skribent Fanny Arra, som reflekterar över kortfilmens tjusningskraft.
När jag ser en fantastisk film vill jag alltid absorberas av den och gå in i en ny värld. Jag vill slukas av filmens själsliga och visuella uttryck. En form av djup och lärorik eskapism. Ibland plingar telefonen till. Där och då brukar verklighetsflykten upphöra. Filmen fortsätter i bakgrunden eller pausas. När jag återigen fäster min uppmärksamhet på filmen kan det vara svårt att uppnå ett liknande (nästan meditativt) tillstånd, vilket är synd. Jag kan även distraheras av någon annan som fipplar eller tittar på sin telefon. Är jag och andra såpass överstimulerade att vi inte kan fokusera på en sak åt gången? Vi lever i en hektisk värld, där det finns många distraktioner. Vår tankspriddhet gör oss frånvarande och vi kan gå miste om viktiga budskap och lärdomar. Dessa betydelsefulla betraktelser speglas ofta också i film. Om vi fortsätter vara passiva och lättdistraherade filmåskådare kan betraktelserna gå in genom ena örat och ut genom det andra. Vi glömmer, förstår inte eller orkar inte bry oss helt enkelt. Det är sorgligt. Hur ska vi bli mer aktiva filmåskådare?
En viss form av film som vanligen lyckas aktivera mig som åskådare är kortfilmen. Om den görs bra så går jag in i filmen: iakttar noggrant, spetsar öronen och känner starkt. Tack vare det kortare formatet kan filmupplevelsen till och med bli mer intensiv. Kanske för att ingen eller inget hinner distrahera mig, eller på grund av att hela filmens universum och budskap avslöjas snabbare. Anna Paavilainens kortfilm Två kroppar på en strand (2019) bjuder in åskådaren till en drömlik och färgsprakande fars. Filmen är ett gott exempel på när jag blir fängslad av film och omvandlas till en aktiv, istället för passiv, åskådare. Åskådaren får följa med en yngre och äldre kvinna. Filmen lyfter fram spänningar mellan kvinnorna, vilket beror på skillnader i hur deras generationer ser på feminism. Båda är mer eller mindre besvikna på varandra och den patriarkala omgivningen. På ett kameleontliknande sätt skiftar den surrealistiska filmen från ett ögonblick till ett annat genom abrupta klippningar, kamerarörelser, skiftande ljus och ljud och expressiva landskap. Tempot är hastigt men kontrollerat. Trots det vackra kaoset är den feministiska tematiken konstant närvarande. Den genomsyrar hela filmen.
Filmens satiriska och komiska inslag är också medryckande. Generellt uppskattar jag film som kan kombinera komedi och medborgliga rättigheter i samma veva. Paavilainen gör detta genom denna feministiska, mörka och komiska kortfilm. Komiken belyser de problematiska och patriarkala maktstrukturerna, och illustrerar effektivt ett rådande samhällsproblem. Det känns rentav skönt att få ta del av viktiga budskap på detta vis. Filmer som behandlar liknande tematik kan ibland vara väldigt smärtsamma att ta del av som en medlidande åskådare, och det är fullt förståeligt att det är så. Emellanåt måste åskådaren också få skratta åt denna absurditet. Det är behövligt. När jag skrattar åt en film är jag fullständigt närvarande. Skrattet kan överrösta distraktionerna i bakgrunden. Skrattet är ett tecken på eskapism och skapar en atmosfär där jag verkligen lyssnar och hör budskapet. Kortfilmens möjligheter, att skapa en upplevelse bestående av skratt, eftertanke och reflektion, kommer för min del alltid att skapa en verklighetsflykt som jag värderar högre än telefonens ständiga krav på min uppmärksamhet.
Fanny Arra är frilansande kulturjournalist som för närvarande studerar kommunikation och journalistik vid Helsingfors universitet. Passion för både film och teater.
