Ett oändligt hav av möjligheter
Eva-Maria Koskinen hör till den yngre generationen av finlandssvenska manusförfattare, och har just nu många järn i elden. Hon har skrivit manus till flera kortfilmer, nu senast till Spiral som tävlade i årets filmfestival Kärlek och Anarki. Spiral har visats på ett flertal både inhemska och utländska filmfestivaler, och kommer till våren att visas i Yles kortfilmssatsning. Eva-Maria skriver nu på en tv-serie och ett långfilmsmanus.
Vad fick dig att välja en yrkesbana som manusförfattare?
– Jag hade jobbat med journalistik i nästan tio år när jag bytte bana. Att skriva var något jag länge hade velat göra och jag tänkte att om det ska bli gjort så är det dags nu. Jag hade börjat längta efter längre och mer komplexa berättelser, med fokus på det osynliga som händer mellan människor; om det subjektiva; om det intima; om normer, och om spänningen mellan individen och gruppen.
Du är utbildad vid Aalto-universitetet i Helsingfors, på Institutionen för filmkonst ELO. Vad gav utbildningen dig som du upplever har varit värdefullt i ditt yrkesutövande?
– Utbildningen gav mig vissa manusverktyg, ett gemensamt språk med resten av branschen, och kontakter till filmskapare i min generation. ELO är en plats där många hittar sina samarbetspartner för framtiden. Den rollen är kanske viktigare än den borde vara med tanke på att hålla branschen öppen. Jag fick också en större förståelse för filmprocessen som helhet än vad jag fått om jag hade skrivit på egen hand.
Vad är viktigast att tänka på när man skriver ett filmmanus?
– Det finns inga allmängiltiga svar på den frågan. För mig är det viktigt att under hela manusprocessen försöka komma närmare essensen i det jag vill säga och spegla lösningarna i manuset mot det. Vad handlar det här om? Hur kan jag säga det på ett enklare sätt? Ju mer renodlad storyn är desto mer plats finns det för innehållet att andas och kännas. Det är kanske en viss slags lätthet och känsla av naturlighet som bara kommer av många omskrivningar.
Din senaste kortfilm Spiral har du även regisserat, tillsammans med Salla Sorri. Vad fick dig att ta steget till regi? Och hur jobbar man om man är två som regisserar?
– Det var Salla som föreslog att vi skulle regissera tillsammans när jag pratade med henne om manuset. Redan då vi gjorde kortfilmen Vårfesten gick vårt jobb in i varandras, så att regissera kändes som ett naturligt steg vidare. Jag hade erfarenhet av audiodramaregi och en del regiövningar på ELO.
– Salla och jag har utvecklat ett sätt där vi kokar ner manus till sin essens. Dels försöker vi kristallisera storyn i en mening, dels varje scen och varje riktning som karaktärerna har. Vi funderar väldigt noga på vad situationerna i manus handlar om. Det kräver mycket kommunikation, men då det är gjort är hjärnorna på samma våglängd och då är också regiplanen nästan färdig. Det är viktigt att vara så samspelta att regissörerna på inspelningen kan koncentrera sig på skådespelarna och reagera på det oförutsedda. Att vara två regissörer ger kanske också en större tolerans för att inte genast ha svar på alla frågor. Det uppstår automatiskt en mer sökande dialog.
– Salla hade huvudansvaret för att kommunicera med de vuxna skådespelarna och barnhuvudrollen, medan jag hade huvudansvaret för de övriga barnen. Efter varje tagning snackade vi om vad nästa steg skulle vara. Vi var så väl förberedda att vi ofta tänkte precis lika. Ju längre vi kom i inspelningarna desto mer gick våra roller in i varandra, men vi visste hela tiden hur ansvarsfördelningen såg ut, och vem som tar ett steg tillbaka om det behövs.
Du skriver nu på en tv-serie, som du delvis utvecklat under Svenska Yles Serieverkstad. Hur jobbade ni, och vad tycker du att det gav ditt eget skrivande?
– Det var fantastiskt att ha tid att utveckla konceptet, och skriva i lugn och ro, utan att genast behöva sälja storyn. Jag jobbade med Valeria Richter (en dansk manusförfattare och manuskonsult) som mentor. Hon lyssnade väldigt mycket på vad jag ville med berättelsen, och med henne kändes det som om spektret av möjliga lösningar blev brett. Det handlade inte om vad som var bra och dåligt, utan om rätt val för just den här storyn. Eftersom det är ett kontroversiellt tema var det extra viktigt att jag var säker på hur jag ville berätta storyn.
Serieverkstaden finansierades av Svenska Yle och Svenska kulturfonden, och pågick i cirka ett år, och alla som deltog var på ett eller annat sätt verksamma i branschen för att undervisningen skulle kunna läggas på en viss nivå. En del av gästföreläsningarna var även öppna för utomstående via webbseminarier.
Eva-Maria berättar att efter Serieverkstaden hade hon ett färdigt koncept som hon kunde närma sig produktionsbolag med. Tv-serien, med titeln Monster, på fyra entimmes avsnitt, kommer att bli en outhouse-produktion som Svenska Yle Drama gjort en manusbeställning på. Nu utvecklar hon tv-serien med producent Jussi Rantamäki vid Aamu Film Company, samma bolag producerade även hennes och Salla Sorris kortfilm Spiral.
Eva-Maria säger att för en manusförfattare är det ett viktigt skede att närma sig en producent eller en kanal med sitt projekt, och att det lönar sig att göra sitt presentationspaket med omsorg och se det som en produkt i sig. Hon tycker det viktigaste är att ge en tydlig bild av storyn, förklara varför den ska berättas och ge en bild av varför just du ska berätta den. Hon brukar också visualisera projektets stämningar med en moodboard.
Vi kommer in på diskussionen om att tv-serieboomen varit positiv för manusförfattare. Eva-Maria tycker att det är viktigt att fler kan komma in i branschen från olika håll, och inte bara från filmutbildningarna, så att nya röster kan bli hörda och nya grupper kan känna igen sig i tv-serier. Hittills har det varit rätt smalt vem som fått berätta sin historia – det finns ju ett oändligt hav av möjligheter.
Att serieproduktionen i Norden ökat, har säkert påverkat att fler produktioner görs på svenska i Finland. Som exempel nämner Eva-Maria barn- och ungdomsserierna som visas på Yle Arenan, som exempelvis Badrumsliv, Vaakum, Drakar och Virala genier. Även framgångarna med långfilmen Tove har säkert bidragit till att man i Finland numera är öppnare för att producera mer på svenska.
Vad är dina egna film- och tv-serieinspirationskällor?
– Just nu inspireras jag av den franska manusförfattaren och regissören Céline Sciammas filmer. Min favoritserie är gamla hederliga (danska tv-serien) Borgen. Amerikanska Big Little Lies var också bra. Och så tyckte jag om brittiska I May Destroy You, av och med Michaela Coel. Just nu läser jag också Jess Kings bok “Inklusive Screenwriting For Film and Television”, som bland annat analyserar hur tillspetsandet av konflikter i manus skapar berättelser som delar in världen i dualismer – som gott och ont – och funderar på alternativ som ger utrymme för mer komplexitet.
Du har tidigare jobbat som dramaturg bland annat på Yle. Hur skiljer sig en dramaturgs arbete från en manusförfattares?
– Manusförfattaren skriver och hittar på berättelsen själv. Dramaturgens uppgift är att stöda manusförfattaren i att hitta de bästa lösningarna för ifrågavarande berättelse. Att jobba som dramaturg för Yle och att jobba som fri dramaturg är också olika. Som dramaturg för Yle finns ett ansvar för att kommunicera Yles linje. Trots att jag själv inte upplever det så, märkte jag att en del manusförfattare såg mig som finansiär, även om det inte är dramaturgerna som fattar finansieringsbeslut. Det är lättare att få en mer personlig relation till manusförfattaren som fri dramaturg.
Det har satsats en del på kort- och novellfilmstävlingar inom Svenskfinland, men det är sällan man får möjlighet att se kortfilmerna. Är kortfilmen styvmoderligt behandlad?
– Jag tycker att det alltid har varit ganska svårt att få tag i kortfilmer. Å andra sidan tycker jag att de flesta i branschen vet vilken otroligt viktig roll kortfilmer spelar. I kortfilmen finns en frihet att experimentera, att vända och vrida på konventioner. Det som många filmskapare har provat i kortfilmer tar de sedan med sig i sina långfilmer. Kortfilmer ger också en bra chans för nya filmskapare att komma in i branschen.
Det klagas ofta på att det inte finns tillräcklig bra manus. Stämmer det eller är det en myt, eller en ursäkt för att inte satsa tillräckligt mycket pengar i manusutveckling?
– Det är antagligen sant att det inte finns tillräckligt bra manus om det klagas på det, men – det är inte sagt att det är manusförfattarnas fel. Vi är inte de bästa på att ge manusfeedback i Finland, och det kan vara svårt att hålla fast i kärnan och navigera rätt bland en massa åsikter. Vi har också kortare manusprocesser och mindre manusbidrag än i flera andra länder. Vi borde bli bättre på att tala om manus, om vad de egentligen handlar om och ha gemensamma ord för att gräva djupare och komma åt strukturerna. Jag tycker att förståelsen för manus har ökat, men vi kan bli bättre.
– Det har varit lyx att utveckla manus med Jussi Rantamäki på Aamu. De är ambitiösa, men samtidigt måna om att processen får tid och utrymme. De vill genuint stödja dem de jobbar med i att göra sin grej, och ge dem så bra arbetsomständigheter som möjligt. Det är fint.
Vad ger du för goda råd till någon som vill satsa på att skriva film- eller tv-manus?
– JUST DO IT! Lyssna på feedback, men välj vilken du reagerar på. Och hitta människor att jobba med som respekterar dig, som vill jobba med ditt manus och din idé. Det är onödigt att kämpa mot omständigheterna, det är tillräckligt svårt att göra bra film ändå.
Någon finländsk produktion du tycker att man absolut inte får missa?
– Mikko Myllylahtis långfilm Metsurin tarina gjorde intryck på mig när jag såg den på filmfestivalen i Kokkola. Det är en ovanlig och modig film.
– Jag är precis på väg att se den för andra gången, den har premiär i kväll, svarar Eva-Maria Koskinen innan vi avslutar och hon skyndar iväg till Bio Rex.
