Finns det en framtid för den finlandssvenska dramafilmen?
Viktor Granö belyser och diskuterar läget mot bakgrund av Svenska Yles beslut om att sluta finansiera kortfilmer.
Film kostar. Dramafilm kostar skjortan.
Visst, det finns undantag, det finns filmer som görs av kärlek till konsten, av team sammansvetsade i vänskap och delad vision. De filmernas sanna prislapp räknas ut i massiv obetald arbetstid.
Men när vi diskuterar den professionella filmens existensmöjligheter måste vi utgå från de ramar för löner och arbetsvillkor som fastslås av branschens organisationer (här finns en lista över gällande minimilöner för teamet bakom kameran). Hur mycket man än skär, hyvlar och bantar så finns det i varje dramaproduktion arbetsinsatser och därmed utgiftsposter det inte går att komma runt:
Skådespelarna ska kläs, maskeras och fotograferas i scenograferade och ljussatta miljöer. För att detta ska ske måste hela teamet finnas på rätt plats i rätt tid, med tillräckligt mycket mat och kaffe, med all utrustning kontrollerad och rekvisita iordningställd. För att allt detta ska sammanfalla krävs noggrann och kunnig planering. När hela detta lass har körts i mål ska materialet klippas, ljudplaneras, mixas och färgkorrigeras konstfullt och yrkeskunnigt.
Så rasslar de negativa talen fram i budgeten också för den allra mest sparsamma producenten. Dessa minustecken måste, helst med lite råge, vägas upp av positiva siffror: av finansiering.
Så varifrån kommer pengarna?
När vi talar om professionell finlandssvensk dramafilm, professionell film gjord på svenska i Finland, har kärnan i finansieringen, i den överlägsna majoriteten av fallen, kommit från Svenska Yle och de finlandssvenska fonderna (Konstsamfundet och Svenska kulturfonden) samt i utvalda produktioner också från Finlands filmstiftelse, och i vissa kortfilmer från AVEK.
I denna helhet har Svenska Yle en alldeles särskild position. För alla finansiärer är det avgörande att produktionen kan visa upp en övertygande och tillräckligt omfattande distributionsplan. Annars blir det inga pengar alls. Genom ett avtal med Svenska Yle har producenten tagit sig över denna första avgörande tröskel.
Mot denna bakgrund, och med tanke på den finlandssvenska dramafilmens framtidsutsikter, var det en veritabel kalldusch när Svenska Yle i början av denna höst offentliggjorde sin nya dramastrategi, en samling linjedragningar för samproduktion och inköp av drama. I strategin fastslås:
”Svenska Yle går för tillfället inte in i nya kortfilmsprojekt med pengar.”
Det vaga ’för tillfället’ är föga tröstande i den totala avsaknaden av formuleringar som pekar mot någon som helst framtida öppning. Liksom det inte är någon tröst att formuleringen givetvis tillåter att Svenska Yle kunde tänkas gå in i kortfilmsprojekt – utan pengar.
Problemet med kortfilmer
Vi återkommer till varför detta är så djupt oroväckande sett ur branschens perspektiv. För gemene finlandssvensk är nyheten sannolikt mindre chockerande. Vem bryr sig om kortfilm?
Och där har vi också orsaken till Svenska Yles beslut.
Marina Meinander, ansvarig producent på Svenska Yles drama-avdelning, förklarar att dramastrategin växte fram ur ett behov av att skapa klarhet och transparens.
– Vi vill kommunicera klart: så här mycket pengar finns det, de här resurserna har vi och det här är vårt publikbehov. Det är kanske en ny sak på Yle, att publikperspektivet är starkare än det varit tidigare. Och det beror helt enkelt på att mediefältet har förändrats. Vi konkurrerar inte längre med MTV3 utan med hela världen.
Det är i den konkurrenssituationen, och med de begränsade resurser Svenska Yle har till förfogande, som ödesklockan klämtar för kortfilmsgenren.
– Problemet med kortfilmer är att de är otroligt svåra att få att synas i bruset, att få folk att hitta dem. Och då är de helt enkelt för dyra, för stora och dyra satsningar på något som inte når tillräckligt långt ut.
Att nå rätt publik
Vi återkommer till kortfilmens vara och icke-vara, men stannar först vid frågan om publiktillvändning, närmare bestämt vid det begrepp som anger tonen för hela den diskussionen: målgruppen.
– Yle har ett väldigt tydligt fastslaget mål, säger Meinander. Vi ska nå alla finländare. På grund av att Yles personalstruktur ser ut som den gör så är vi bättre på att göra innehåll för en äldre publik, för över 45-åringar. Det finns klara luckor då det gäller en yngre publik.
– Och då är den strategiska tanken att de ’lösa pengar’ som finns att disponera, de medel som inte är knutna till fasta anställningar och kostnader utan kan användas till samproduktion och inköp, de ska användas till att fylla de här luckorna.
Men eftersom Svenska Yle, med sällsynta undantag för drama riktat till barn, inte själv (inhouse) producerar visuellt drama, så innebär väl detta i praktiken att Svenska Yle enbart finansierar drama som riktar sig till en yngre publik?
– På sätt och vis jo, svarar Meinander. Men drama är mycket mer komplicerat än så. Som jag själv ser på saken så fokuserar vi egentligen på vilken publik dramat också ska fungera för. När det fungerar för den unga publiken, och om det är bra drama, så fungerar det också utanför den gruppen.
Meinander berättar hur inriktningen på de unga, kräsna storkonsumenterna av drama ställer krav på manusförfattarna. Till exempel nöjer de unga sig inte med platta personteckningar ens för sidokaraktärernas del. På så vis kan målgruppstänkandet alltså faktiskt höja både dramats konstnärliga nivå och kompetensen inom branschen.
Att göra för att kunna få göra
Men för att kunna höja kompetensen inom branschen behövs förstås en bransch att höja kompetensen inom. Och här kommer vi tillbaka till kortfilmen.
Med de premisser Svenska Yle lägger upp för sin strategi kan man förstå beslutet att inte finansiera kortfilm. Kortfilmen har aldrig varit en kioskvältargenre.
I själva verket finns det ett enormt värde just i kortfilmens frihet från de publikförväntningar som anger tonen vid utvecklingen av långfilmer, för att inte tala om tv-serier. Kortfilmen berikar filmvärlden omåttligt. Men detta är inte den främsta orsaken till att Svenska Yles beslut är så bekymmersamt. Kortfilmen har nämligen också en enorm instrumentell betydelse.
På grund av alla de utgiftsposter som rasslar fram under varje sekund av professionell filminspelning, är det uppenbart att en finansiär behöver kunna lita på förmågan hos den person som sätts att leda cirkusen, det vill säga regissören. Ju större summor det gäller, det vill säga ju större produktion det är fråga om, desto mindre risker kan man ta.
Om summorna är tillräckligt små kan det ändå räcka med en tillräckligt övertygande idé och konstnärlig vision. Så måste det också vara, annars kan unga kreatörer ju aldrig komma igång.
Därför har kortfilmen blivit den genre där den unga regissören kan få visa sin förmåga att leda det tungrodda filmmaskineriet. Kortfilmen blir ett slags visitkort för filmskaparen, och kan sedan öppna porten till större arbeten. (Och jovisst, det finns undantag som bekräftar regeln.)
Marina Meinander är medveten om att kortfilmer har denna funktion, men det ändrar inte på saken ur Svenska Yles perspektiv:
– När vi söker innehåll som har ett publikperspektiv är det dumt att söka det med ett format som saknar publikperspektiv. Existensberättigandet för kortfilmer kan inte bara vara att vara visitkort.
Finns svaret på Arcada?
Men ingår det inte också i public service-bolagets uppdrag – och egenintresse – att stödja återväxten inom den finlandssvenska filmkulturen, att värna om att det också imorgon finns kompetenta finlandssvenska filmmakare?
I dramastrategin lyfts i själva verket återväxten på filmfältet upp som något Svenska Yle uttryckligen ska stödja för att nå sina publikmål.
Men den enda åtgärd som nämns, omedelbart efter tillkännagivandet att det ”för tillfället” inte blir fler kortfilmsproduktioner, är att Svenska Yle samarbetar med yrkeshögskolan Arcada. Detta samarbete går ut på att Yles dramateam kommunicerar sitt innehållsbehov till Arcadas filmstudenter, ger feedback under studenternas interna pitchrundor, och närvarar vid deras kortfilmspremiärer.
Enligt formuleringen i strategin vill Svenska Yle på detta sätt ”intensifiera dialogen med en ny filmskapargeneration och därmed stöda och hitta nya förmågor som i en framtid kan göra strategiskt (dvs. publikinriktat) innehåll”.
Samarbetet med Arcada är säkert hälsosamt. I sammanhanget är insatsen ändå så bristfällig att den närmast framstår som kosmetisk.
För det första är Arcada bara en filmskola i mängden. Hur är det med studenterna på Aalto-universitetet, eller vid utländska skolor? Hur är det med alla oss som gått en annan väg än filmskolans?
För det andra och framför allt: en studentfilm är inte en professionell produktion, har varken en professionell finansieringsmodell, ett professionellt team eller professionella arbetsvillkor. Examensfilmen är ytterst sällan (men visst, lysande undantag finns) det arbetsprov som krävs för att ta steget vidare till stora helheter.
Så när nu Svenska Yle slutar stödja drama i det lilla formatet, vad ska de unga kreatörerna då alls kunna tänkas göra som sitt första professionella arbete?
– Nej, du har rätt, medger Meinander. Att göra en tv-serie som första jobb, det kan man inte. Och det här är ett stort problem. Men vi löser det inte med kortfilmer.
Meinander understryker ändå att dramastrategin inte är huggen i sten. Den är i ständig rörelse, och inte slutgiltig på någon punkt.
– Om någon kommer med en helt otroligt fin kortfilmsidé som vi tänker att publikt kan fungera och som vi kan sprida, då finns det ingenting som säger att vi inte kan göra den.
Men med den definitiva ordalydelsen som nu står i dramastrategin är det knappast många producenter som tänker lägga tid och kraft på att finslipa kortfilmsprojekt för Svenska Yles pitchrundor.
Finns det en framtid för den finlandssvenska långfilmen?
Men också för dem som har sitt på det torra vad gäller den professionell portföljen bjuder dramastrategin på en formulering som väcker oro.
Enligt strategin kan Svenska Yle ”stöda långfilmsprojekt om de har ett utpräglat värde för vår publik och om svenska är huvudspråket i filmen” med ”ett LOI (Letter of Interest) eller LOC (Letter of Commitment) på en liten summa”.
Långfilmer tenderar dock kosta stora summor, och i synnerhet för en film med en debuterande regissör (och följaktligen med begränsade möjligheter till internationell finansiering) är det inhemska tv-bolaget en livsviktig finansiär. Hur ska ”en liten summa” förstås?
Meinander svarar att det innebär en summa mindre än den minsta finansieringskategorin i Svenska Yles samproduktionsstrategi, det vill säga under 100 000 euro.
Under 100 000 euro är fortfarande en mycket flytande summa. Men också om det var fråga om 99 999,99 euro så är det fortfarande en bråkdel av de flesta långfilmsbudgetar.
Meinander menar hur som helst att här inte skett någon större förändring från tidigare. Jag saknar de nödvändiga fakta för att ta ställning till den punkten – må den utredas i en annan artikel.
Ofrånkomligt är ändå följande: om Svenska Yle slagit fast att intressanta svenskspråkiga långfilmer i bästa fall kan stödjas med en summa som är mindre än det som läggs in i de tv-serier som bolaget satsar allra minst på – ja då måste långfilmsproducenten väl ändå dra slutsatsen att långfilmen inte har en väldigt hög prioritet på Svenska Yle.
Och då frågar hen sig nog om det faktiskt är nödvändigt att göra den här filmen på svenska.
Kortfilm utan Yle?
Men vi kom inte vidare med frågan om återväxten. Kortfilmen framstår fortfarande som en nödvändighet.
Då blir nästa fråga: kan professionella, korta, svenskspråkiga fiktionsfilmer produceras i Finland utan samarbete med Svenska Yle?
Filmpoolen (det vill säga samarbetet mellan Svenska kulturfonden och Föreningen Konstsamfundet) har av hävd lagt mycket vikt vid Yles medverkan när de väljer vilka filmprojekt de deltar i.
Mary Gestrin, kommunikationsdirektör på Konstsamfundet, vill inte kommentera Svenska Yles nya strategi. Men på frågan om hur Filmpoolen förhåller sig till att finansiera kortfilm som saknar tv-distribution och finansiering från ett tv-bolag svarar hon:
– För oss är det viktigt att de produktioner som vi finansierar har distribution, men den behöver inte nödvändigtvis vara kopplad till ett tv-bolag. Däremot räcker det inte med t.ex. regissörens privata Youtube-kanal. Vi vill att den som söker finansiering från Filmpoolen kan uppvisa ett LOC från en distributör som har någon verifierbar publik.
Eftersom det inte sällan varit så att finlandssvenska produktioner finansierats helt och hållet av kombinationen Svenska Yle-Filmpoolen frågar jag ännu Gestrin hur Filmpoolen skulle förhålla sig till att stå som ensam finansiär av en intressant kortfilmsproduktion.
– Vi försöker undvika situationer där Filmpoolen ensam finansierar ett projekt, svarar Gestrin.
– Man kunde kanske tänka sig att en extremt högklassig och intressant kortfilm, vars producent eller regissör har lyckats få till stånd ett avtal med en distributör med publik, kunde få finansiering från oss trots att det saknas andra finansiärer. Men i så fall räknar vi med att den sökande också har skrivit in en egen andel i finansieringsplanen.
Princip och praktik
Enligt bestämmelserna som gäller på Finlands filmstiftelse är ett av villkoren för att en film ska kunna beviljas produktionsstöd att ”professionell distribution av filmen är säkrad”.
Matti Paunio, produktionschef på Filmstiftelsen, säger att tv-distribution i sig inte är en nödvändighet för att detta villkor ska uppfyllas. För vissa experimentella filmer som fått produktionsstöd har distributionskanalen kunnat vara muséer. Det har också förekommit enstaka fall med distribution via annan media än tv.
Filmstiftelsen vill enligt Paunio inte begränsa möjligheterna. Sedan måste stiftelsen i varje enskilt fall ta ställning till vad som kan uppfattas som en tillräckligt omfattande distribution. De allra flesta kortfilmsprojekt som stötts av Filmstiftelsen har haft Yle bakom sig, och då har villkoret automatiskt varit uppfyllt.
– I princip är det alltså inget problem om Yle inte är med, så länge det finns en säkrad, professionell och tillräckligt bred distribution, och någon annan instans bidrar med finansiering.
Bortfallet av Yle är ju nämligen samtidigt bortfallet av en väsentlig finansiär – för kortfilmernas del ofta den största finansiären.
– Praktiken är sedan sin egen sak, avslutar Paunio.
Kreativa spridningsmodeller välkomnas
På AVEK har distributionsvillkoret lite friare ramar: ”Villkor för AVEKs stöd är att verket har en trovärdig plan för nationell eller bredare professionell offentlig distribution.” (Min översättning.)
Också själva stödet har nyligen fått en friare form, berättar Ulla Simonen, direktör på AVEK. Förr beviljades stöd, liksom på Filmstiftelsen, separat för utveckling och produktion. Nu beviljar AVEK helt enkelt stöd.
– Vi identifierar inte längre olika produktionsfaser, eftersom faserna i praktiken ändå smälter ihop.
Enligt Simonen strävar AVEK efter att stödja kreatören i den stund då stödet bäst behövs. Ofta är det i början av processen. Ju längre arbetet hunnit, desto större vikt läggs vid distributionsplanen. Och här är den avgörande skillnaden mot Filmstiftelsen, och också mot Filmpoolen: AVEK kräver ingen säkrad distribution.
– Ett distributionsavtal har naturligtvis tyngd. Men vi stöder också till exempel immersiva verk, där det inte ens är möjligt att påvisa fastslagen distribution i förväg.
AVEK ber istället om en distributionsplan, och tar sedan ställning till hur relevant och övertygande planen är.
– Men en festivaldistribution är till exempel inte väldigt trovärdig som enda plan, påpekar Simonen. Filmen kanske inte alls antas till någon festival när den är klar.
Kreatörens egen Youtube-kanal uppfyller i regel inte heller relevanskravet, men:
– Om kanalen är kopplad till något relevant varumärke, eller om kreatören har väldigt många följare, då kan det vara ett intressant alternativ!
Som ett särskilt lyckat exempel på alternativ distribution lyfter Simonen upp Ami Lindholms korta animationsfilm Mother and Milk, en humoristisk gestaltning av amning, som distribuerades på föräldraskapssajten vauva.fi. Det var ett perfekt fönster för just den filmen.
– Som organisation väntar vi med iver på alla nya idéer, sammanfattar Simonen.
En tankenöt
Så en sak står klar, oberoende vilken finansiär vi vänder oss till: vi kreatörer måste redan från första början tänka på hur vi ska nå vår publik.
Marina Meinander och jag bollar idéer kring hur kreatörer och finansiärer i samarbete kunde försöka tackla utmaningarna i kombinationen av begränsade resurser, stenhård konkurrens om synlighet, och branschens ständiga behov av återväxt.
Jag föreslår en öppen workshop med utgångspunkten: kortfilm kostar för mycket och når för få – lös problemet! Meinander gillar idén och understryker:
– Vi sitter inte på två olika sidor om bordet, utan har olika roller i samma landskap. I slutändan är vårt mål det samma: att få till stånd ett bra innehåll som når många.
Så där är den kreativa tankenöten. Hur skapa en publiksuccé, helst för en ung publik, med minimala medel? Kläck den och den finlandssvenska filmens framtid ligger i din hand.
