Bild från inspelningen av Sawandi Groskind och Kim Ekbergs film XXL.foto Saarlotta Virri.

Konstnärlig frihet med film utan pengar

Det finns otaliga filmskapare som har börjat göra film med väldigt liten eller helt utan finansiering. Lågbugetfilmen kan ses som en språngbräda för filmskapare att ta sig in i branschen. Eller så handlar det om ett sätt att kunna skapa film utan de utdragna ekonomiska beslutsprocesser och enorma maskineri som filmskapandet medför. I andra fall är noll- eller lågbudgetfilmen det enda alternativet för att överhuvudtaget kunna skapa ett verk. 

“Tystnad tagning!” skriker regissören och fotografen trycker på record. Ett gäng unga killar stannar upp och håller andan, medan de avslutar sina ljud- och ljusjusteringar. Vi befinner oss i Jakobstad, året är 2004. Jag står mitt i en utgrävning där en damm av iskallt vatten har samlats. 

Jag är genomvåt och har redan dött ungefär sex gånger, men blodet har inte sprutat på rätt sätt så det blir en omtagning till. Torra skjortor är redan en bortglömd detalj och även om en husbil är parkerad uppe på kullen var det länge sedan jag fått värma mig. 

Karaktären jag spelar heter Sandra Buckley, jag spelar huvudrollen i Klosse Wistbackas lågbudgetfilm om en polis som undersöker underligheter i en småstad. Filmen spelas på engelska, eller kanske snarare svengelska, och namnet Sandra Buckley har kommit från att den kändis som är min närmsta look-a-like är Sandra Bullock. 

Jag minns att filmen involverade en stor del frivilliga från Jakobstad. De lokala hiphopparna hade gängkrig utanför de tomma studentbostäderna som filmproduktionen fått låna. Närbutiken släppte in filmteamet innan öppningsdags och de övriga inspelningsplatserna varierade från övergivna byggnader till grannens hus på landet. 

Det är imponerande vilket maskineri filmteamet satt igång utan några pengar som helst, allt tack vare den gemensamma talkoandan. 

Finlandssvenska actionfilmer

Filmen med Sandra Buckley i huvudrollen blev tyvärr aldrig klar. Men det blev ändå en inkörsport för mig att börja studera film. Film blev någonting tillgängligt. Om killarna på landet kunde göra det, så varför inte jag? 

Med årens lopp har jag stött på ett flertal proffsiga filmare i Svenskfinland, som skaffat en dyr kamera för att spela in en film med noll- eller väldigt låg budget. Ofta har det varit unga män som haft en förkärlek till amerikansk actionfilm som har velat skapa sin egen version. Filmens språk var många gånger på engelska och hade gestalter som påminde om karaktärer från kända filmer. 

Efter min studietid på Arcadas filmlinje minns jag att mina före detta klasskamrater, beställde in en “äkta” Batmandräkt för att spela in en film där de gjorde Helsingfors till Gotham City. Ett annat gäng gjorde flera kortfilmer som hade många gemensamma drag med Tarantinos filmer. 

Några år senare investerade bröderna Artur och Emil Sallinen stort, men utan finansiering av de stora stiftelserna, i den nästan helt datorgenererade och mycket imponerande sci-fi filmen Might (2016). Klosse Wistbacka har redan flera actionbaserade indiefilmer på sin meritlista. Bland annat Smanderoon! with a Vengeance (2016) där Jakobstads vattentorn sprängs i luften. 

Indiefilm kan såklart vara allt från dokumentärer, konstfilmer, essäfilm och dramafilm. I den här texten använder jag mig av Maya Derens avantgarde filmer från 40-talet och hennes essä Amature vs. Professional, och så har jag har intervjuat Sawandi Groskind om hans indie- långfilmssatsning XXL.

Olika typer av lågbudgetfilm

Själv har jag aldrig försökt mig på att göra en långfilm utan budget. Men jag har 

jobbat med en låg budget med både mediakonst och dokumentärfilm. Dessa genrer är i allmänhet möjliga att jobba med utan ett stort filmteam och mer tillåtande för experiment.  

I mitt fall har små budgetar berott på olika orsaker: jag har inte haft tålamodet att leta upp ett produktionsbolag och vänta på finansiering, utan känt att jag vill jobba väldigt småskaligt och intuitivt och inte bli påverkad av en “marknad”. Ibland har jag sökt finansiering och inte blivit beviljad; men valt att göra filmen i alla fall. 

Det jag kan konstatera är att filmer gjorda med liten budget inte automatiskt är sämre. Men de är helt klart gjorda med mer arbetstyngd och kompromissade. 

Därför känns indiefilm som en egen genre som förtjänar en stund i rampljuset. 

Konstnärlig frihet

Den ukrainskfödda konstfilmaren Maya Deren (1917-1961) hyllade amatörfilmen (idag skulle man snarare använda ordet indiefilm). Hon ansåg att det bästa stativet var människokroppen som kunde böja sig i oändliga formationer för att fånga den bild man vill ha. I sin essä Amature vs. Professional (1959) skrev hon:

Instead of envying the script and dialogue writers, the trained actors, the elaborate staff and sets, the enormous production budgets of the professional film, the amateur should make use of the one great advantage which all professionals envy him, namely, freedom – both artistic and physical. – Maya Deren 

Bild på Maya Deren, Meshes of the Afternoon (1943)
Maya Deren, Meshes of the Afternoon (1943).

Under hela 40- och 50-talet kritiserade Deren Hollywoods ekonomiska och artistiska monopol på filmvärlden. Hon ansåg att en amatörfilmare aldrig var tvungen att offra skönheten i bilder eller visuellt drama för ord eller handling som måste binda sin publik för hela 90 minuter. 

Deren rörde sig mellan konst- och filmvärlden och hennes tankar om poetiskt berättande blev först inte uppskattad bland höjdarna i Hollywood. 

Senare blev hon sedd som en av de mest inflytelserika filmskaparna under avantgarde-eran i Amerika och lär ska ha inspirerat bl.a. David Lynch i hans film Lost Highway (1997). 

Hennes mest kända film Meshes of the Afternoon (1943), som hon gjorde i samarbete med sin man Alexander Hammid, hade en budget på 275 dollar. Den vann Grand Prix Internationale på Cannes Film Festival 1947. 

För Deren blev det ett politiskt ställningstagande att jobba utanför det linjära berättandet, som hon ansåg att styrde filmvärlden i Hollywood. Hon sa ironiskt: “I make my pictures for what Hollywood spends on lipstick”.

Jag hittar ett liknande tankemönster hos filmskaparen Sawandi Groskind

Poesi före dramaturgi

Sawandi Groskind och Kim Ekberg är filmskapare som ofrivilligt valt att göra en långfilm med en budget på bara 30 000 euro. Pengarna har de skrapat ihop från olika små fonder och stiftelser som varit villiga att stödja deras filmsatsning: långfilmen XXL.

Groskind regisserar en scen för XXL. Bild: Saarlotta Virri.
Groskind regisserar en scen för XXL. Bild: Saarlotta Virri.

Ekberg och Groskind är ändå inga nybörjare utan Goskinds film Where to Land (2020) hade världspremiär på Locarno Film Festival och har efter det vunnit flera priser. Bland annat huvudpriset på Tammerfors filmfestival samma år. Ekberg, som är bosatt i Sverige, har en repertoar av flera kortfilmer som visats på prestigefyllda festivaler. Ändå har duon haft svårt att få finansiering för sin film men gör den i alla fall för att inte också den “ska dö i vaggan”.

Ekberg och Groskind hittade varandra genom sin delade kritik gentemot det gällande finansieringssystemet inom film. I en krönika på filmtidskriften FLM påstår Ekberg att han som bidragssökande upplever att Svenska filminstitutet fastnar vid frågor som narrativ, berättande och hur publiken skall bli känslomässigt engagerad istället för att hitta en annan form av nyskapande i manusen som pitchas. 

Varför ska det vara statens uppgift att skedmata publiken med färdigtuggade och näringsfattiga kulturyttringar? Var finns poesin? […] Vad innebär egentligen konstnärlig frihet när det rådande konsulentsystemet alltjämt baserar sig på smak? skriver Ekberg.

Jag träffar Groskind över en kaffe på Bildkonstakademin. Vi spånar vidare på Ekbergs och Derens tankar om passion och pengar. Groskind tittar sig omkring och funderar på om han borde börja studera bildkonst istället, kanske det skulle ge mer utrymme för ett mer konstnärligt tänkande när det gäller film. Han känner sig besviken på filmindustrin och kritiserar filmbranschen allt mer kommersiella linje. 

– Finansiärer säger att de skall stödja nya röster – men så är det ju inte i praktiken. De vågar helt enkelt inte backa upp någon som föreslår en vidunderlig film utanför den anglosaxiska dramaturgimodellen. 

Groskind tycker att avståndet mellan filmskaparna och produktionsbolagen ibland är avgrundsdjupt. De stora filmfestivalerna idag ser mera ut som amerikanska pengaspektakel. Han undrar ifall producenter överhuvudtaget intresserar sig för filmen som konsthantverk, eftersom han tycker att det bara är en viss typ av film som produceras. 

– En producent kan till exempel bestämma om en film ska göras digitalt eller på film. Att säga åt en person som jobbar med film som konstform att den måste filma digitalt är som att säga åt en målare att de skall använda vattenfärg istället för olja. Det är befängt. 

Bild från inspelningarna av filmen XXL, skådespelarna Astrid Drettner och Georgios Giokotos. Bild: Saarlotta Virri.
Bild från inspelningarna av filmen XXL, skådespelarna Astrid Drettner och Georgios Giokotos. Bild: Saarlotta Virri.

Var placerar vi avantgarde filmen?

I filmen At Land av Maya Deren (1944) ser vi henne i form av filmens huvudrollsinnehavare röra sig mellan tid och rum. Deren klättrar upp på en trädstam och hamnar mitt på matbordet i en middag, hon färdas vidare genom en buske och kommer ut och hamnar framför en shackduell. 

Maya Derens film At land, 1944. Bild: commons.wikimedia.org
Maya Derens film At land, 1944. Bild: commons.wikimedia.org .

Filmen är ofta klassificerad som avantgarde, det vill säga nyskapande och i detta fall icke-linjär. Deren ansåg att dessa typer av filmer inte fick plats i Hollywood. Men hur får det icke linjära berättandet plats på långfilmsmarknaden i Finland idag? Enligt Groskind inte alls. 

– Vi ville att manuset till XXL skulle vara i förändring under hela processen. Att det skulle vara möjligt att klippa in slutet i början till exempel. 

Grosking och Ekberg var överens om att de inte vill ha ett helt “färdigt manus” innan de började filma. Grunden till manuset skrevs av duon under en workshophelg.

I filmen reser ett syskonpar från Sverige till Finland och möts av olika absurda, oförklarliga händelser. Filmen beskriver Groskind som en poetisk reflektion som förflyttar sig mellan tid och rum. Men poetiska betraktelser intresserar inte finansiärerna, påstår Groskind. 

– Skulle jag som brun person göra en uppväxthistoria om hur det är att vara brunhyad i Finland skulle jag med all säkerhet få finansiering. Men om jag subtilt vill behandla existentiella frågor är det inte intressant för dem som sitter på pengarna. Rop hörs högre än viskningar, men är det verkligen intressant?

Ett finskt stöd för experimentell långfilm?

Groskind anser att det borde finnas ett system som stöder fiktionsfilmer med mindre budget som får vara mer experimentella, men ändå inte helt klassas som videokonst. 

– Den här gången sökte vi inte ens pengar från Filmstiftelsen eftersom jag otaliga gånger fått nekande svar, säger han.

Han nämner Moving Sweden som skapades 2013 i Sverige, som en fond som stöder ny, subversiv film. XXL har fått 100 000 kronor i utvecklingsstöd från dem. Det var möjligt eftersom Ekberg är skriven i Sverige. Men inget motsvarande finns i Finland. 

Ekberg och Groskind har funderat mycket på finansieringsmodeller gällande lång fiktionsfilm. De har till och med hittat på ett helt eget lotterisystem där man bland annat skulle få poäng för aktivitet, tidigare festivalspridning, priser, debutfilm eller produktivitet. 

– Man kunde till exempel skippa en av de kommersiella filmerna med stor budget varje år och dela ut summan till fler experimentella filmer med små budgetar istället. På så vis kunde vi sålla fram nya konstnärligt intressanta långfilmer, konstaterar Groskind. 

Konstfilm som billigare alternativ       

Det man inom bildkonsten kallar videokonst har i allmänhet en lite annan finansieringsmodell än den klassiska fiktiva långfilmen, budgetarna är oftast mycket lägre, men det finns större utrymme för experiment. I Finland har vi ett relativt bra stödsystem för konstfilm, enligt mig. De som hamnar mellan stöden är personer som gör fiktiva långfilmer. 

Men jag har också hört konstnärer klaga på att de inte får pengar från Filmstiftelsen för sina långa experimentella filmer, eftersom de rör sig i en annan genré och inte har samma publikunderlag. 

Till exempel AVEKs stödsystem för mediakonst stöder inte fiktiv långfilm, även om den kunde klassas som experimentell konstfilm. (Medan jag skriver den här artikeln har AVEK skapat ett nytt program, KEHITTÄMÖ – ett utvecklingsprogram, som fokuserar på filmskapare och mediskonstnärer som har ambitioner att skapa en långfilm. I programmet väljs fem filmskapare ut för att tillsammans med ett produktionsbolag skapa ett verk med en budget på 55 000 euro.) 

Jag har i skrivandets stund själv nyligen gjort klart en essäfilm med en produktionsbudget på 1500 euro. Det var möjligt på grund av ett arbetsstipendium och eftersom jag gjort nästan allt själv.

Också en kort, voice over baserad film kräver klipp, fotografi, ljud, musik, färgkorrigering och i mitt fall framkallning och digitalisering av 16 mm film. 

Det är ändå inte i längden ändamålsenligt att jobba med liten eller en obefintlig budget. 

Men som filmskapare eller konstnär har man ibland ett enträget behov av att skapa, man bara måste gå vidare, för att inte lågan ska slockna. 

Varför gör man då film utan pengar?

För Groskind är det ett måste att få göra filmen precis som han vill, att finansiärer inte skall styra hur filmen utformar sig. Då finns det ibland inget annat alternativ än att jobba utanför ansökningssystemen eftersom de ser ut som de gör. 

– Film är ju ett medium som går direkt i ens undermedvetna, ser du folk som sörjer på film så skapas det en uppfattning om att det är så man sörjer på riktigt. Det kan skapa en distans mellan en själv och verkligheten. Folk verkar inte förstå hur stark bildens kraft är. Samtidigt är “hur publiken kan identifiera sig känslomässigt” en måttstock för finansiärer och recensenter. Jag vill skapa film på andra premisser. 

Repetitioner av Den inbillade sjuke i filmen XXL. Fotograf: Saarlotta Virri
Repetitioner av Den inbillade sjuke i filmen XXL. Fotograf: Saarlotta Virri.

En inspelningsdag med litet team

Jag får följa med på en inspelningsdag av filmen XXL som research för min text. Ett litet team är på plats. Tre skådespelare, de två regissörerna, fotografen, ljud och ljus samt en linjeproducent som kollar att allt funkar och att alla har det bra. 

Vi befinner oss på Berghälls medborgarinstitut. Eftersom jag ändå är på plats undrar de om jag samtidigt kan hoppa in i en biroll. Det låter kul, tänker jag och minns Sandra Buckley, men ångrar mig då jag får manuset i min hand. I filmen ska jag spela en skådespelare som repeterar rollen som Antoinette i Moliéres Den inbillade Sjuke, på engelska. Textmängden är massiv. Moliéres pjäser är komedier som oftast spelas med stora känslor och snabba vändningar, och min scen börjar med att jag ska gråta över min faders död. 

Jag tänker att det måster finnas någon baktanke med detta eftersom jag inte har en utbildning som bemästrar det här. Och mycket riktigt, på inspelningen träffar jag mina motspelare: en äldre herreman som ansvarar för Finlands begravningsplatser och en ung asiatisk kvinna som studerar på Sibelius-Akademin. Ingen av dem har någonsin stått på en teaterscen eller medverkat i en film förut. 

När inspelningarna börjar uppmanar Groskind oss att spela teaterpjäsen så allvarligt vi kan. Det vi kan beskåda utifrån är “världens sämsta teaterpjäs med världens sämsta skådespelare”. Och jag tror att regissörerna visste vad de gjorde när de rollsatt amatörer för dessa biroller. 

16 mm filmkameran rullar, fotografen Annika Miettinen filmar handhållet. Groskind verkar ha roligt då han regisserar och det känns som att regin kommer spontant. Det finns en avslappnande atmosfär och ett förtroende för att det kommer att bli bra. 

Jag väntar med spänning.

Länkar till Maya Derens filmer:

Maya Deren: Meshes of the Afternoon (1943)

Maya Deren: At Land (1944)

Andra intressanta artiklar

Bild på Eeva Putro

En fullträff efter fem års hårt arbete

Eeva Putro är upphovskvinnan bakom manuset till Tove, filmen om Tove Janssons liv, som 2020 blev den mest sedda finlandssvenska filmen någonsin på biograferna i Finland.

Bild från "Under olivträden" (1994), Abbas Kiarostami.

Metafilmens formspråk – en lek med sanningen

Gränsen mellan sanning och fiktion i en essä om metafilmens formspråk. ”När det gäller metafilm finns magin också i det man föreställer sig händer utanför filmen.”

Till vänster en bild från Österbottens Hjältar skylt tagen av Kyösti Linna. Till vänster en bild av gänget i Stuntfarmen tagen av Anna Betlehem.

Österbottens hjältar – i verkligheten och på fiktion

Kyösti Linna ger en inblick i skillnaderna mellan realityserier och dokuserier samt delar med sig av hans erfarenhet som inslagsproducent och utforska populariteten och framtidens potential för liknande program.

Kritiken finns inte i ett vakuum, den är en del av ett system, ett kretslopp. Foto: Maghradze ph.

Att göra sig helt öppen för det verk man har framför sig

Den kritiska textens värde är inte beroende av hur läsaren agerar, utan vilka tankar den väcker. Men det räcker inte att kritikern tar kritiken på allvar, för om ingen läser har vi ingen att skriva för. Är det skäl att ställa sig fråga: hur mår filmkritiken?