Den finlandssvenska filmens framtid?

Vilken framtid har den finlandssvenska filmen? Vilka utmaningar och möjligheter finns? Finns det mer utrymme för personliga berättelser? När beställarna blir allt mer specifika i vad de vill ha, väcks frågor om diversitet och mångfald. Fyra finlandssvenska filmskapare från fyra olika generationer – Claes Olsson, Ulrika Bengts, Eva-Maria Koskinen och Tommi Seitajoki – träffas för att diskutera ämnet.

I bilden från vänster till höger: Claes Olsson, Ulrika Bengts, Tommi Seitajoki, Eva-Maria Koskinen. Foto: Claes Olsson med självutlösare.

Tommi Seitajoki: Om vi börjar med att försöka definiera vad finlandssvensk film är.

Claes Olsson: Det kan vi sitta och fundera på i två timmar [skratt].

Ulrika Bengts: Ja, det har ju alltid varit ett problem.

Tommi: Vill någon försöka?

Claes: Kultur handlar oftast om språk. I den finlandssvenska litteraturen och teatern talar man svenska. Men ingen talar om finlandssvensk klassisk musik eller måleri. För oss som jobbar med både språk och visuella element uppstår frågan om det måste talas svenska för att en film kan klassas som finlandssvensk.

Ulrika: För mig är finlandssvensk film en film vars huvudspråk är svenska och som är inspelad i Finland.

Tommi: Måste den vara inspelad i Finland?

Eva-Maria Koskinen: För mig ska filmen utspela sig i en finlandssvensk kontext. Någon av de centrala karaktärerna ska vara svenskspråkiga. Jag tänker att det skulle kunna handla om en flyktingfamilj som inte pratar svenska men som kommer till Svenskfinland. Om någonting i filmens värld har en finlandssvensk kontext så räcker det för mig.

Claes: Finlandssvensk film ska berätta om oss finlandssvenskar, men det behöver inte betyda att omgivningen är finlandssvensk. Det kan också handla om en finlandssvensk familj som flyttar till en helt finsk miljö. På något sätt bör det finnas en anknytning till den verklighet som vi finlandssvenskarna utgör. Fast det är inte något som är helt och hållet klart.

Tommi: Hur stor del av dialogen i en film eller serie måste då vara på svenska?

Ulrika: Jag tror inte att någon vill definiera en procentsats. Det känns inte konstruktivt. Och själv backar jag genast från min rigida definition och ansluter mig till ”finlandssvensk kontext”-lägret.

Foto: Cata Portin.

Namn: Ulrika Bengts

Yrke: Filmregissör, manusförfattare

Filmer och serier: Iris, Lärjungen, fling, Avsked, Det finns flera sätt att simma, Lola uppochner, Riksväg Åtta, Nu är du Hamlet!, Kaskö, Goodbye Gibraltar

Tommi: För vem görs de finlandssvenska filmerna? Vem tänker ni ska titta på dem?

Claes: Jag har alltid svårt att säga för vem jag gör mina filmer. Man gör dem för sig själv, för det är något som man själv måste vara intresserad av. De teman som jag jobbar med måste tilltala mig. Eftersom jag har en finlandssvensk bakgrund och har levt ett finlandssvenskt liv, berättar jag ofta om en finlandssvensk verklighet. Men inte är det så att jag gör filmerna enbart för finlandssvenskar. Om man tittar på statistiken så är största delen av dem som har sett mina filmer finskspråkiga. Jag har svårt att tänka att jag skulle göra dem för en viss publik.

Tommi: För mig är det nog också så. Jag gör filmer som intresserar mig själv och så hoppas jag sedan att andra också ska vara intresserade av dem. Idag stöter jag ändå ofta på dilemmat att man som filmskapare måste fastställa sin målgrupp. Det verkar vara väldigt viktigt att i ett tidigt skede veta vem som ska titta på ens filmer.

Eva-Maria: Målgruppstänket är inte unikt för finlandssvenska produktioner, det finns nästan överallt inom tv och film. För mig är det viktigt att ha en kärna som jag inte ger avkall på när jag skriver. Den kärnan har aldrig varit kopplad till finlandssvenskhet och jag har aldrig upplevt att någon utifrån skulle önska sig det heller. Däremot har alla filmskapare realiteter som de måste jobba med, som begränsad budget, eller utgivarens önskemål. Då är frågan om och hur det går att ta de yttre kraven i beaktande och ändå hålla fast i sin kärna.

Ulrika: Det finns lite olika perspektiv här. Dels det personliga, hur man tänker som filmskapare. Men så finns det också en kulturpolitisk frågeställning. Där tycker jag att det är underligt att det offentligt, medialt och institutionellt, alltid månas om till exempel den finlandssvenska litteraturen eller teatern. Om deras existens skulle ifrågasättas skulle det bli ett ramaskri. Medan ingen däremot verkar bry sig om den finlandssvenska filmens vara eller icke vara. Den är lite som ett spöke som flyger omkring. Det finns ingen som stiger upp till den finlandssvenska filmens försvar utom filmskaparna själva.

Tommi: Har den finlandssvenska filmen egentligen någon betydelse?

Ulrika: Absolut. Jag tänker att den finlandssvenska filmen, förutom sitt konstnärliga värde, också har en identitetsskapande funktion för oss som pratar svenska i Finland, eftersom vårt språk och våra levnadsomständigheter synliggörs. I ett nationellt filmperspektiv bjuder finlandssvensk film på diversitet och andra synvinklar. Och i internationellt hänseende är den finlandssvenska filmen underbart fri och frigjord från språkpolitik, eftersom det då bara är konstnärlig kvalitet det handlar om. Att den finlandssvenska filmen samtidigt fungerar som språkambassadör är så att säga en sak som kommer på köpet.

Eva-Maria: Idag läser folk mindre och tittar mer på skärmar. Om jag skulle vara en kulturpolitisk makthavare skulle jag nog tänka väldigt mycket på tv-seriernas och filmernas roll. Det är ett sätt att få synlighet för en minoritet.

Claes: Många av mina filmer baserar sig på romaner, och de är därför användbara för modersmålslärare i bland annat finskspråkiga gymnasier. De vet att de får eleverna mycket mera intresserade av litteraturen om de också visar dem i filmform. Det är viktigt att visa att det görs film på svenska.

Eva-Maria: Som manusförfattare tycker jag att det också borde göras mera originalmanus.

Tommi: Jag håller med. Vad säger det om oss filmskapare om vi bara återskapar berättelser från litteraturen?

Claes: Det är en annan fråga, en fråga om finansiering. Vi vet att de som finansierar filmer har jäkla lite tid och ibland också lite kunskap för att sätta sig in i ett manus. Men om man säger att det baserar sig på Monika Fagerholm eller Kjell Westö, så vet de ungefär vad det handlar om.

Eva-Maria: Och publiken också [skratt].

Tommi: Det är en trend som man ser överallt. Alla måste veta i förväg vad allt handlar om, och det påverkar vad som produceras. Samma historier berättas om och om igen.

Ulrika: Det finns väldigt lite föreställningsförmåga.

Claes: Idag är det mycket en fråga om att regissörer och manusförfattare bygger upp sitt anseende och sin syn på saker. Klaus Härö är ett bra exempel. Han gör en viss slags filmer som folk vill se, för man får ju till och med gråta. När jag tänker på mig själv tror jag att jag inte skulle ha haft det så enkelt om jag inte först hade gjort framgång på finska. Det gav mig möjligheten att göra Underbara kvinnor vid vatten (1998). I vårt tvåspråkiga land är det viktigt att man bland beslutsfattarna har ett visst anseende. Om man som finlandssvensk regissör bara jobbar med finlandssvenska originalmanus är det väldigt svårt att slå igenom.

Eva-Maria: Jag tror inte språket är ett så stort hinder egentligen.

Tommi: Det borde inte vara det åtminstone.

Claes: Det är frågan om att välja en berättelse som är känd utanför den egna språkgruppen.

Eva-Maria: Jag vill nog tro att det också går att göra med originalberättelser. Måste man först skriva en roman för att få göra en film?

Claes: Här kunde nog de finlandssvenska fonderna hjälpa genom att stöda nya förmågor att bygga upp sitt anseende med bara finlandssvenskt originalmaterial.

Foto: privat.

Namn: Eva-Maria Koskinen

Yrke: Manusförfattare

Filmer och serier: The Boy Next Door (i utveckling), Spiral, Vårfesten

Eva-Maria: När jag ser på mitt barn, som tittar om och om igen på serierna Vesta-Linnéa (2022)  och Vilda (2019), så inser jag att finlandssvenskt drama redan har spelat en jättestor roll i hans liv. Det kommer alltid att vara en del av hans barndoms kultur, medan jag kommer inte ihåg att jag själv som barn skulle ha tittat på finlandssvenskt drama. Kanske vi inte alltid fattar vad det är vi saknar när det inte finns. För sedan när det finns och är bra är det jätteskönt att kunna titta på något som kommer från ens egen kontext.

Tommi: Men vad kommer ditt barn att titta på när han blir äldre? Nu görs ju allt svenskspråkigt dramainnehåll enbart för barn och unga.

Eva-Maria: Men är det faktiskt så? Jag är inne i förproduktion med en finlandssvensk serie för vuxna. Den svavelgula himlen (2021), Livet efter döden (2020) och Tove (2020) -filmen kom rätt nyligen. Det är inte mycket, men eftersom det inte görs så mycket på svenska blir det ändå en rätt stor del av de finlandssvenska produktionerna under senare år.

Tommi: Enligt mig ser det oroväckande ut. Jag har hört kollegor säga att de översätter sina svenskspråkiga manus till finska eftersom intresset för vuxendrama är så minimalt. Det är åtminstone vad man hör inom branschen just nu.

Claes: Jag tror att vi skulle behöva ett eller flera starka finlandssvenska produktionsbolag som fokuserar på finlandssvensk film och har nätverk i Sverige och övriga Norden.

Ulrika: Men visst finns det ju bolag som jobbar på svenska i Finland. Det är ju inte det som är problemet, utan att finansieringsmöjligheterna för finlandssvensk film är kringskurna jämfört med den finska.

Eva-Maria: Problemet är att så länge det handlar om att utveckla projekt på svenska så är läget ganska okej, men sedan när det handlar om att få finansiering för produktionen och att komma upp till samma nivå som motsvarande finskspråkiga projekt blir det jättesvårt. Det är ett hårt slitjobb för producenten och budgeten ska jobbas ihop från många olika håll. Om det inte lyckas ser det som görs på svenska billigare ut, och det betyder tyvärr ofta också att det ser sämre ut. Det är inte bra. Då är risken att tittaren väljer annat och att filmskaparna börjar fundera på om det alls lönar sig att göra något på svenska.

Claes: För just det behöver man en aktiv producent. Det är något som saknas. Det borde finnas professionella producenter som har byggt upp sina egna karriärer och sätt att jobba. Vi vet ju att Svenska Yle har så jäkla lite pengar och att de sällan går in i förproduktion överhuvudtaget. De är rädda. Den finlandssvenska tv:n har inga regelbundna kontakter till SVT, DR eller NRK. Man borde ha personliga kontakter med dem som sitter på de stora pengarna. Jag vet inte vad det beror på, för under de senaste tio åren har allt blivit jäkla mycket svårare.

Ulrika: Så är det. 1989-1990 skrev och regisserade jag två kortfilmer, gjorde en dokumentär och vann en manustävling som garanterade ett produktionsstöd. Allt under mitt första år efter filmskolan.

Tommi: Jag kom in i branschen genom att göra halvtimmes reportage. Det var ett enkelt sätt att börja jobba. Summorna var små, men man fick fria händer att göra sina egna program. Det är nog svårare idag för unga regissörer.

Eva-Maria: Jag kanske inte är så insatt, men jag tänker att det nu har gjorts mycket mera svenskspråkigt drama i Finland än vad det kanske någonsin tidigare gjorts under mitt liv.

Tommi: Är det så?

Eva-Maria: Ja, fast det har mest varit för barn och ungdomar. Vi har haft Drakar (2022), Seriöst i två säsonger (2020, 2022), Virala genier (2021), Jag kommer (2020), Badrumsliv (2019). Många har fått göra ganska stora saker utan att ha så mycket erfarenhet från tidigare. Så jag har en helt annan känsla.

Ulrika: Jag har tvärtom känslan av att det just nu görs färre finlandssvenska filmer – både drama och dokumentär – än någonsin. Men eftersom berättelsen om den finlandssvenska filmen är en dold historia är det svårt att säga säkert. Själv tänker jag kanske framför allt på en tid när Åke Lindman kunde regissera stora episka verk som Stormskärs Maja (1975), Tjurens år (1989), Den förtrollade vägen (1987), Din vredes dag (1991) och så vidare, samtidigt som det också gjordes mycket dokumentärfilm. Idag är det inte bara volymen utan också diversiteten som krympt.

Tommi: Nog har det ju gjorts en hel del svenskspråkiga drama under åren, men folk kanske inte längre kommer ihåg dem. Klas Fransberg skrev till och med en bok om finlandssvensk film (Film på finlandssvenska: Från Stiller till Engström, Scriptum 1994). Men den gavs ju ut på 90-talet så de senaste trettio åren är alltså inte dokumenterade.

Ulrika: Det finns en historielöshet. Det skulle vara jätteintressant att se någon sorts sammanställning över hur mycket finlandssvenskt drama som har gjorts.

Claes: Någon borde ta och skriva om det här.

Eva-Maria: Det tycker jag att till exempel Finlandssvensk filmcentrum kunde göra. Om vi vill ha förändring behöver vi fakta för att kunna argumentera.

Foto: privat.

Namn: Claes Olsson

Yrke: Filmregissör, producent, manusförfattare

Filmer som regissör: Häng dej pojkfan!, Svart, vitt, rött, Underbara kvinnor vid vatten, Colorado Avenue, Slaget om Näsilinna 1918, Den svavelgula himlen

Filmer som producent: Drakarna över Helsingfors samt andra 16 biofilmer

Tommi: Tycker ni att det finns utrymme för mera konstnärliga berättelser inom finlandssvensk film? Eller är det bara den stora mainstream-publiken som måste nås?

Eva-Maria: Vad menar du med konstnärlig berättelse?

Tommi: En sådan som inte automatiskt lockar den största möjliga publiken.

Claes: Om man tänker på tv-produktioner, så borde det finnas utrymme, men då är det ju frågan om hur mycket en sådan kostar att göra. Men om man sedan tänker på biografmarknaden, då blir det avsevärt mycket svårare. Då räcker inte de finlandssvenska pengarna till.

Ulrika: Jag tycker inte att det är något som säger att en finlandssvensk produktion behöver stanna inom landets gränser. Nästan alla mina filmer har gjorts som nordiskt samarbete. Jag tycker inte heller att det har varit ett problem att sälja eller exportera mina filmer. När det gäller synlighet är de internationella festivalerna viktiga. Det är också en arena där finlandssvensk film varit välrepresenterad och framgångsrik.

Claes: Det är en tuff konkurrens om att få nordiska pengar. Det gäller också för Svenska filminstitutet och SVT. Det är inte många finlandssvenska projekt de har varit med och finansierat från början. Efterhand kan de nog köpa in dem, men det är ju bara småpengar.  

Ulrika: Lite funderar man också att var finns den finlandssvenska filmen idag. Förut hade man program-tv med schemalagda sändningar. Man gjorde en film, lång eller kort, billig eller dyr, och den hade en programtid. Den fick recensioner och synlighet. Man syntes. Nu går allt direkt till Yle Arenan, och så hittar någon det, om de hittar. Det förändrade spelreglerna. Jag har en känsla av att det man gör idag bara flyter omkring någonstans.

Tommi: Yle Arenan är nog problematisk för finlandssvensk film. Man måste välja i språkinställningarna finska eller svenska, och det påverkar vilket innehåll som presenteras för dig. Algoritmerna spelar en viktig roll. Om din film inte syns på Arenans förstasida kommer den inte att få många tittare. Rekommendationssidan är avgörande.

Eva-Maria: Det är dessutom ganska svårt att hitta till det ställe där du väljer språk. Det är inte intuitivt, utan man får klicka och gräva.

Claes: Svenska Yle har ju ändå lite förbättrat på att marknadsföra de grejerna de är med i.

Eva-Maria: Det spelar en roll om ditt program råkar hamna just i en nisch som Yle tycker att är intressant. Då finns Yles marknadsföringsmaskineri där. Men om det inte gör det, så är det mycket svårare.

Tommi: Det skulle vara viktigt att utveckla Arenan så att publiken lättare kan hitta de filmer och program som kan vara intressanta för dem.

Ulrika: Det är igen ett exempel på hur sårbar man är då man är en minoritetskultur. Man drunknar i mängden.

Foto: Titus Poutanen.

Namn: Tommi Seitajoki

Yrke: Filmregissör, producent, manusförfattare

Filmer som regissör: Explosionen av en badring, Glaspärlan, In mot natten, Djurens dag

Filmer som producent: Natten då min bror försvann, Vaietut perhetarinat

Tommi: Hur ser vår framtid ut?

Claes: Den ser dålig ut om vi inte gör något åt den.

Tommi: Varför ser den dålig ut?

Ulrika: Nu frågar jag. Är det bara filmskaparna som bär ansvaret för den finlandssvenska filmen?

Tommi: Det tycker inte jag.

Ulrika: Vem är det då som bär ansvaret?

Claes: I främsta hand är det nog filmskaparna själva, men vi har rätt att kräva saker för vår existens. Det är de kraven som man borde föra tydligt fram.

Tommi: Vad har du för krav, Claes?

Claes: Jag tycker att man borde satsa mer utan att tänka på vad som blir slutresultatet. Ge frihet åt kreativiteten.

Ulrika: Möjlighet att skapa något nytt.

Claes: Något eget, utan att man hamnar att tänka på om det får många tittare på tv eller Arenan. Men för det behövs det någon producent som orkar köra igenom det hela. Det räcker inte bara med oss regissörer och manusförfattare. Det måste finnas producenter som aktivt jobbar för den finlandssvenska filmen.

Ulrika: Om jag ska svara på min egen fråga om vem som bär ansvaret för den finlandssvenska filmen vill jag påstå att det delas mellan filmskapare, finansiärer, distributörer, media och publik. Om det ska finnas en finlandssvensk film i framtiden måste publiken också stöda den i praktiken, inte bara i teorin.

Tommi: Jag önskar att man skulle inse värdet av personliga berättelser, att man skulle stöda och lyfta fram filmskapare som har sin egen syn på världen, istället för att producera färdigt tuggade kommitéfilmer eller -serier. Med kommitéfilmer avser jag filmer som fått sitt ursprung av andra än filmarna själva.

Ulrika: Jag har alltid tänkt att den finlandssvenska kulturens stora möjlighet är dess litenhet. I och med att vi är så få kan vi aldrig få stora kommersiella framgångar. Det betyder att vi kan glömma mainstream-tanken, som utgår från att göra saker som de alltid gjorts, för att istället skapa något personligt och originellt. Det är ändå det personliga filmberättandet som i slutändan drar publik, och som också kommer att överleva oss alla, om vi ska tala i ett evighetsperspektiv.

Eva-Maria: Jag tycker att det som är utmärkande för den finlandssvenska film- och tv-branschen är att det är lite vilda västern över det hela. Det finns människor med väldigt olika bakgrunder, väldigt olika sätt att göra, jobba och skapa. Det är kanske både vår utmaning och vår rikedom. För att det är så litet finns det en möjlighet för oväntade projekt att växa fram. Det kunde bli ett trademark för finlandssvenska projekt, att man vågar göra annorlunda.

Claes: Jag tror inte att det är omöjligt att man kunde skapa ett begrepp som ”finlandssvensk film” ute i världen. Vi har ändå många unga och intressanta filmskapare.

Andra intressanta artiklar

Teresa Ekman, söder films logo.

Med hissen upp till Söder Films parkett

En intervju med producent Teresa Ekman som jobbar för produktionsbolaget Söder Films i Helsingfors.

Oscar Forstén. Foto: Riitta Supperi.

Från kreativ producent till filmkonsulent

Oskar Forsten inleder i januari jobbet som AVEKs nya filmkonsulent med ansvar för kort- och dokumentärfilm.

Bild på Eva-Maria Koskinen.

Ett oändligt hav av möjligheter

Eva-Maria Koskinen hör till den yngre generationen av finlandssvenska manusförfattare, och har just nu många järn i elden.

Yle logo i hörnet, texten the end framför en filmrulle.

Finns det en framtid för den finlandssvenska dramafilmen?

Viktor Granö belyser och diskuterar läget mot bakgrund av Svenska Yles beslut om att sluta finansiera kortfilmer.