Mary Gestrin

Ett samtal med Filmpoolen

Alla som jobbar professionellt med svenskspråkig film i Finland känner nog till Svenska kulturfonden och Konstsamfundet. För tre år sedan slogs deras filmstöd ihop och deras samarbete fick det inofficiella namnet Filmpoolen. Det anmärkningsvärda är hur den gemensamma bidragssumman har sedan dess ökat med en tredjedel till totalt två miljoner euro per år idag. Det är en betydande höjning just nu då filmfinansieringen i Finland håller på att minska. 

Vilken är då fondernas vision för den finlandssvenska filmen? Hur arbetar och tänker de? Och vad bör vi som filmskapare fundera på när vi skickar in våra ansökningar? Jag träffar Mary Gestrin, kommunikations- och utvecklingsdirektör på Konstsamfundet och ansvarig för Filmpoolen, för att få svar på mina frågor.

Mary Gestrin.
Mary Gestrin, foto: Cata Portin

Vilken är din roll i Filmpoolen?

– Jag är chef för teamet på Konstsamfundet som jobbar med utdelningsfrågor och alla stipendier och stöd. Dessutom är jag kommunikations- och utvecklingsdirektör. Det betyder i princip att jag har ganska bred tomt. Jag vågar säga att jag känner filmområdet ganska bra, eftersom jag jobbade så länge med samma frågor på Yle. Under femton-tjugo år var jag ansvarig för Svenska Yles samproduktioner.  

Hur upplever du att verksamheten inom de finlandssvenska fonderna har ändrat sig under alla dessa år?

– Det är mer strukturerat och organiserat idag. Jag minns när jag först kom i kontakt med Svenska kulturfonden; då var Krister Ståhlberg direktör. På den tiden måste man i princip stå på god fot med honom, för annars fick man inga pengar. Allt byggde på kontakter, vem som kände vem och så vidare. Sedan var det en mellanperiod medan jag var samproduktionsansvarig på Svenska Yle. Då hade vi ett, ur Yle-perspektiv sett, mycket löpande och smidigt samarbete med både kulturfonden och Konstsamfundet. Också Svenska folkskolans vänner var med. Jag presenterade Svenska Yles förslag för dem, och sedan bestämde vi gemensamt. På den tiden använde sig fonderna inte av externa filmsakkunniga när besluten skulle beredas.

– Idag har vi ett fungerande system med experter som bedömer alla ansökningar. Det är människor som känner till branschen och har kompetens att bedöma vad som är bra och om budgeten är realistisk. Hela hanteringen av ansökningarna är professionell på ett helt annat sätt.

Anonyma experter

Vad var den ursprungliga orsaken till att Svenska Kulturfondens och Konstsamfundets filmstöd sattes ihop?

– För att det var lättare för alla. Både för dem som ansöker och för oss. Vi behöver inte längre lika många sakkunniga för att hantera ansökningarna. Branschen är ju ganska liten och det är inte lätt att hitta experter för två separata hanteringar av i princip samma produktioner. Vi har just nu fem sakkunniga. Det skulle vara svårare om vi behövde ha tio.

Kan du berätta hur de sakkunniga jobbar.

– Alla våra experter är anonyma för varandra, just för att branschen är så liten och sannolikheten att de känner varandra är stort. Därför är vi extremt noggranna med att hålla dem anonyma. Annars skulle vi inte få någon att ställa upp.

Experterna träffar alltså inte varandra?

– Nej, de får ansökningarna och arbetsproverna genom ansökningssystemet. Därefter går de igenom dem och lämnar sina kommentarer. De kommenterar innehållet, budgeten och finansieringsplanen. De kan säga att det här ser trovärdigt ut, eller inte. Budgeten kan vara för liten, eller för stor. Finansieringsplanen kan också vara problematisk – vi vill aldrig vara den enda finansiären för en produktion. 


– För oss inom Filmpoolen är de sakkunnigas synpunkter helt avgörande; om de sätter tummen ner blir det i allmänhet inget bidrag. I stället uppmuntrar vi de sökande att återkomma när helheten är mer genomtänkt.

Vem är det som gör finansieringsbesluten?

– Besluten fattas alltid av vår styrelse. De experter som läser ansökningarna lämnar sina kommentarer i ansökningssystemet. Filmpoolens utdelningsteam, med experter både från Konstsamfundet och kulturfonden, gör sedan en beredning, sammanställer kommentarerna och presenterar ett förslag för Konstsamfundets styrelse som i sista hand fattar beslutet, oftast enligt beredningen, men inte alltid.

Tidigare fattade Svenska kulturfonden och Konstsamfundet sina finansieringsbeslut för filmstöden inom en till två månader. Men sedan ni gick samman har det blivit tre månader. Vad är orsaken till detta?

– Det kan jag inte svara på då det var före min tid. Filmansökningarna är nu helt i samma tidtabell som allt annat. Ansökningstiden för alla våra stöd är i februari och september. Alla kategorier ska gås igenom av alla de olika sakkunniga under samma period, och alla beslut fattas av styrelsen samtidigt. I praktiken innebär det att för ansökningsperioden nu i februari, så fattas besluten i största sannolikhet i slutet av april. Så relativt snabbt med tanke på att vi talar om hundratals ansökningar.

Bild från Stormskärs Maja (2023). Foto av Antti Rastivo.
Stormskärs Maja (2023) fick 80 000 € i stöd av Filmpoolen. Foto: Antti Rastivo

Vikten att motivera sin budget

Nu när Filmpoolens tillgångar har ökat, kan man tänka sig att ansöka om större belopp, förutsatt att man kan motivera det?

– Så är det. Ju bättre underbyggd din ansökan är, med en vettig budget och finansieringsplan, och ju mer logiskt du kan motivera den summa som du ansöker om, desto större är sannolikheten att du får det du ansöker om. Vi vill aldrig betala hela produktionen, utan du ska också ha andra finansiärer. Du ska också ha en egen andel i det som på något sätt är trovärdig.

– Vi har en jättefin statistik på vår hemsida över tidigare beviljade bidrag (lhttps://konstsamfundet.fi/beviljade-stipendier-bidrag/#film). När du funderar på vad du kan ansöka om, och vad som är realistiskt, lönar det sig att ta en titt där. Om du hittar en produktion som ser ganska likadan ut som den som du planerar, kan du kolla hur mycket stöd den fick. Kanske det lönar sig att ansöka om ett belopp i samma storleksklass.

– För oss är det också viktigt att det finns en viss grad av professionalism, särskilt när vi talar om större summor. Vi kan bevilja tusen euro i stöd till någon som kanske inte har så mycket erfarenhet. Men så fort vi når summor som 10 000 och uppåt – redan 5 000 är väldigt mycket pengar – så är det helt klart att ansökan måste ge oss en uppfattning om att projektet faktiskt kan bli någonting och att någon kommer att se det.

Har ni ett tak för hur mycket procent fonderna kan bidra med i förhållande till den totala budgeten?

– Nej, det har vi inte definierat. Men vår grundprincip är att inte finansiera allt. Dessutom är det viktigt att komma ihåg distributionen. För att ansöka om produktionsstöd måste du ha ett LOC (Letter of Commitment), eller åtminstone ett LOI (Letter of Intent), som visar att din produktion kommer att visas någonstans. Och det räcker inte med YouTube.

Har ni några riktlinjer för hurdana projekt ni vill understödja? Finns det kvoter för till exempel spelfilmer, dokumentärer och barnfilmer?

– Vi har inga på förhand definierade slottar. Jag vet att många har åsikter om detta, men för oss har det visat sig vara bäst att bara se på ansökningarna. Vissa år får vi många jättefina ansökningar inom ett visst område, medan det andra år kanske inte kommer några alls. Om vi då har bestämt oss för att till exempel alltid ge trettio procent till dokumentärer och sedan får vi få bra ansökningar inom den genren, känns det ju bara dumt.

Hur stor procent av ansökningarna blir beviljade?

– Ungefär hälften, men det beror helt på ansökningsrundorna. Vissa år har vi inte delat ut alla våra pengar för att vi inte har tyckt att det funnits tillräckligt många bra ansökningar. Andra år har vi däremot haft så många bra ansökningar att vi har begärt tillstånd att överskrida budgeten. Men det var innan vi hade två miljoner per år att dela ut. Efter att budgeten steg har pengarna räckt till.

Bild från Klaus Härös Ei koskaan yksin (2024). Foto: Andres Teiss
Klaus Härös Ei koskaan yksin (2024) fick också 80 000 € i stöd. Foto: Andres Teiss.

Att tala svenska på bioduken

Ett kriterium för de beviljade bidragen är att filmerna skall ha en koppling till det svenska i Finland.

– Det är väldigt viktigt för Filmpoolen, kanske ännu viktigare för Svenska kulturfonden än för oss på Konstsamfundet. Filmpoolen vill stödja filmbranschen i Svenskfinland, men för att man skall kunna få stöd behöver det inte betyda att filmens språk måste vara enbart svenska. I vissa fall kan det räcka med att det finns tillräckligt många aktörer inom produktionen – regissörer, fotografer, klippare eller skådespelare – som är finlandssvenskar, även om också andra språk än svenska talas i själva slutproduktionen.

– För oss är det viktigt att det finns en finlandssvensk filmbransch. Att arbeta som finlandssvensk inom film innebär inte alltid att du bara jobbar på svenska i Finland. Ibland kan du utveckla dig genom att arbeta i större sammanhang; vissa har exempelvis jobbat i Sverige. Men det kan också vara på finska i Finland. Men det är klart att det finns en enskild finlandssvensk klippare i ett stort finskspråkigt projekt räcker nog inte som argument för att man ska få stöd från Filmpoolen, lika lite som det att regissörens mormor var finlandssvensk.

Hur är det med tvåspråkiga projekt?

– Det går att motivera, allt beror på helheten. Nyligen har vi bland annat stöttat Klaus Härös senaste långfilm Ei koskaan yksin (2024). Berättelsen baserar sig på historiska händelser där flera av huvudkaraktärerna har svenska som modersmål. Även om huvudspråket i filmen är finska, talas det också svenska.

Hur ser den finlandssvenska filmbranschen ut i dina ögon just nu?

– Jag tycker att det är väldigt uppmuntrande att det finns en återväxt. Det finns de som har varit med i branschen under lång tid, som är erfarna och skickliga när det gäller att göra ansökningar. Men det har också kommit nya förmågor. De produktioner som görs just nu har ofta varit mycket bra.

– Och så har vi en positiv utveckling när det gäller förhållningssättet till det svenska språket inom den finska filmbranschen. Stormskärs Maja (2023) är ett fint exempel. Den visar att även de finska produktionsbolagen vågar göra film på svenska idag. Det är inte så länge sedan många tänkte att man bara kunde nå ut till en stor publik om man gjorde film på finska. Som i filmen Helene (2020), där språket var finska, trots att den riktiga Helene Schjerfbeck inte kunde finska alls. Det kan man ju bli lite olycklig över som finlandssvensk. Men idag vågar man lita på att den finska publiken kan tolerera att det talas svenska på bioduken, vilket är mycket positivt.

Samarbetet med Svenska Yle

Hurdana projekt erbjuds just nu? Finns det några trender?

– Det är svårt att svara på. Det verkar som att en ny generation filmskapare just nu vill göra långfilmer och tv-serier, även om de inte tidigare har gjort så mycket. Men i allmänhet vågar vi inte lita på att någon utan erfarenhet skulle kunna göra till exempel en sexdelad tv-serie.

– Det som påverkar ganska mycket är förstås Svenska Yle. De har sina prioriteringar som inte alltid är i synk med våra. Det är ingen hemlighet, och vi har också gett dem feedback om det. Vi skulle gärna ha mera bredd i det som produceras. Allt behöver inte bara vara korta ungdomsserier som handlar om saker som intresserar 15-20-åringar. När vi tänker på de projekt vi nyligen har stött finns det flera stora produktioner som också har fått betydande stöd – men som inte är Yle-produktioner. De har istället andra kopplingar till det svenska i Finland.

Yles prioriteringar styr med andra ord delvis ansökningarna.

– Ja. En stor del av de förslag vi får in ser ganska likadana ut, så att man ibland till och med blir lite utmattad. Jaha, okej, ännu en person som vill göra en tv-serie om exakt samma tema. Samtidigt förstår vi ju förstås att produktionsbolagen är tvungna att satsa på produktioner som de kan räkna med att intresserar Yle.

För ni en dialog med Yle om projekten som erbjuds?

– Ja, ibland. Men Yle och vi fattar nog beslut helt oberoende av varandra. Det händer att vi stämmer av deras planer med våra. Ibland är vi överens, och ibland inte.

I en perfekt värld, hur skulle framtiden för den finlandssvenska filmen se ut?

– Jag skulle inte säga att vi lever i en perfekt värld nu. Men om du är en finlandssvensk filmproducent så är din värld nog ganska bra ändå, eftersom det finns en såhär stor summa pengar som kan ansökas om varje år, med ett grundkriterium som är en koppling till det svenska i Finland. Många filmproducenter i Finland, alla de som saknar den kopplingen, är tvungna att klara sig utan den finansieringsmöjligheten.

– Sett ur ett ekonomiskt perspektiv är situationen kanske exceptionellt bra just nu. Sedan önskar man att producenter också är öppna för nya talanger inom fältet. Att de vill lära sig nytt och ta in nya idéer och influenser, så att det som görs kan hålla sig på en så hög nivå som möjligt.

Statistik över Filmpoolens beviljade bidrag:


Film- och medieproduktion

Hösten 2023
Ansökningar: 79
Beviljade bidrag: 27

Våren 2023
Ansökningar: 76
Beviljade bidrag: 35

Hösten 2022
Ansökningar: 70
Beviljade bidrag: 34


Manusarbete

Hösten 2023
Ansökningar: 37
Beviljade bidrag: 9

Våren 2023
Ansökningar: 28
Beviljade bidrag: 14

Hösten 2022
Ansökningar: 32
Beviljade bidrag: 11


Utveckling och produktion, övriga format

Hösten 2023
Ansökningar: 7
Beviljade bidrag: 3

Våren 2023
Ansökningar: 17
Beviljade bidrag: 6

Hösten 2022
Ansökningar: 26
Beviljade bidrag: 18


Bidragsummorna till film- och medieproduktion:

2023:    1 659 420€
2022:    1 376 650€
2021:    1 274 500€

Andra intressanta artiklar

Stillbild ur filmen Ellipsis av Marjo Levlin.

Medie- eller filmkonst? Var placerar vi mediekonstnärerna?

När vi talar om film finns det aktörer vi ofta glömmer bort, nämligen mediekonstnärer eller bildkonstnärer som jobbar med rörlig bild. Det kan kännas oklart vad mediekonst är och vem som kategoriseras som sådan.

Ett collage av bilder från Filmvision Finland nummer 5.

Bästa läsare!

I det här numret har Filmvision Finland försökt lyfta fram synvinklar som mer sällan får plats i rampljuset.

En person står med en kamera i ett rum utan möbler. Foto: Anna-Sofia Nylund.

Filmskaparens drivkraft

”Filmbranschen är en tuff bransch; det är hård konkurrens om finansiering, lång väg mellan idé och produktion och ovissheten stor”

Till vänster en bild från Österbottens Hjältar skylt tagen av Kyösti Linna. Till vänster en bild av gänget i Stuntfarmen tagen av Anna Betlehem.

Österbottens hjältar – i verkligheten och på fiktion

Kyösti Linna ger en inblick i skillnaderna mellan realityserier och dokuserier samt delar med sig av hans erfarenhet som inslagsproducent och utforska populariteten och framtidens potential för liknande program.