Österbottens hjältar – i verkligheten och på fiktion

På Yle Teema har det visats två österbottniska realityserier, Stuntfarmen och Österbottens hjältar, som följer med personer från två olika yrkesgrupper. Båda går att se på Yle Arenan. Även om produktionsbolagen för respektive serie, Parad Media och Delta studios inte är österbottniska så kan man utifrån seriernas starka anknytning till landskapet, vad gäller innehåll, huvudpersoner och filmteam, skämtsamt säga att de utförts med helösterbottnisk arbetskraft. 

Båda serierna är informativa och samhällsgranskande och varandras motsatser på ett intressant sätt. Jag vill, utifrån mitt perspektiv som inslagsproducent för Österbottens hjältar, ge en inblick i skillnaderna mellan realityserier och dokuserier samt utforska populariteten och framtidens potential för dylika program.

Två olika serier

Österbottens hjältar, som är en fortsättning på Ålands hjältar (2021) och Skärgårdens hjältar (2022), har som målsättning att ge tittarna en inblick i det jobb som poliser, förstavårdare, brandmän och tullinspektörer utför. Stuntfarmen (2022) däremot visar iscensatta olyckor utförda av tre unga män på klassiskt filmmanér. Även om båda programmen utspelar sig i Österbotten och är realityserier, så är de olika beträffande innehåll och huvudpersonernas syfte. Då killarna i Stuntfarmen sitter och planerar sina utföranden med att volta bilar och tända eld på sig själva, så förbereder sig räddningsmanskapet på riktiga olyckor ifall sådana skulle hända.

Det har tidigare i allra högsta grad gjorts dokuserier i Österbotten, som t.ex. Med rätt att dö (2020) och Sista dagen på jobbet (2022), men så vitt jag vet har aldrig några yrkesrelaterade eller så kallade blåljusserier blivit producerade. Efter sina premiärer på Yle Arenan har Österbottens hjältar och Stuntfarmen verkligen hittat sin publik.

Realityserier kontra dokuserier

Vad är då egentligen skillnaden mellan realityserier och dokuserier? Gränsen kan vara suddig, och även på plattformar som Yle Arenan kategoriseras programmen och serierna många gånger inom båda genrer. Här bör också nämnas att reality-tv och dokumentära serier ofta blandas ihop med så kallade dokusåpor där huvudpersonerna filmas under en längre tid under speciella förhållanden, som i Robinson och Big Brother. Men för att inte krångla till allt håller jag mig i det här sammanhanget enbart till reality- och dokuserier. 

Min åsikt är att realityserier saknar en dramatisk båge, där skillnaden blir att man i en realityserie mera följer den individuella utvecklingen (här kallad bågen) inom varje avsnitt, till skillnad från en dokumentärfilm eller dokumentärserie där utvecklingen sker under hela programmet. Om reality enbart försöker fånga stunden, så visar dokumentärfilmen en tolkning av verkligheten. I den klassiska amerikanska realityserien COPS (1989-2023) är det till stor del händelserna, de så kallade ”knäcken” där poliserna ger sig ut på sina uppdrag, som för handlingen framåt och håller kvar tittaren. I Österbottens hjältar är utryckningarna den huvudsakliga handlingen, men fokus läggs också på huvudpersonernas bakgrund, personligheter och eventuella rädslor – så att tittarna ska få en starkare identifikation med seriens huvudpersoner. Även om programmet följer huvudpersonerna från händelse till händelse, en utryckning i taget, så kan en förberedelse eller övning i det första avsnittet komma till användning i ett avsnitt längre fram. Samma gäller för Stuntfarmen där seriens karaktärer förbereder och planerar typiska stunts, som sedan på slutet av varje avsnitt visas i en spektakulär filmsekvens. Även här sker bågen inom varje avsnitt, men jag vill ändå påstå att man ser en utveckling i innehållet som knyter ihop hela serien.

Våghalsiga österbottningar

Som det ovan redan framkommer utforskar serien Stuntfarmen typiska filmstunts som först noggrant planeras av huvudpersonen Otto Nyholm tillsammans med hans kollegor Oskar, Stian, och Rhianna, vilka sedan med hjälp av Ottos barndomsvänner Blomppo och Elias utförs på de mest spektakulära sätt på Ottos gård hemma i Munsala. Varje avsnitt inleds med att Otto på klingande dialekt uppmanar tittaren att inte försöka sig på liknande saker hemma, vilket ur säkerhetsskäl är bra eftersom det för varje amatör eller nykomling i stuntbranschen kan vara livsfarligt att prova på samma våghalsiga trick. Det framkommer tydligt i serien att varje lyckat utförande kräver noggrann planering för att minimera riskerna. 

Som tittare kan man inte annat än fascineras över modet hos seriens karaktärer, men stundtals också undra varför någon över huvud taget vill bli stuntman. Detta framkommer inte heller så tydligt, annat än att seriens karaktärer tycker det är roligt och spännande vilket räcker bra för oss som tittare. Serien bekräftar också på ett smickrande sätt den österbottniska galenskapen, och påminner till sitt innehåll om finska tv-serien Extreme Duudsonit (2001-2003) där svanskotor, handleder och skallben ständigt sätts på prov. Konceptet är bra och bevisar att bristen på en stor budget kan kompenseras med uppfinningsrikedom, kreativitet och hög energi. För varje blivande filmskapare kan serien också vara lärorik eftersom vi får en inblick i planeringen, scenografin och kameraarbetet kring varje scen, vilket sedan klipps ihop till en större helhet som visas i slutet av varje avsnitt.

Stuntfarmen kan ses av alla, men programmet går kanske främst hem hos motor- och extremsportsintresserade unga män med smak för actionfilmer, och det var också till dem som serien ursprungligen riktades. Seriens producent och skapare Mats Wägar berättar för mig att Yles efterlysning av tv-program riktade till en svenskspråkig publik var en inspiration till det koncept som han tillsammans med Otto Nyholm pitchade. Efter planering och bearbetning av konceptet kom de slutligen fram till det upplägg som nu kan ses på Yle Arenan, Avsnitten spelades in i två olika perioder under en månads tid. Enligt Wägar fungerar Stuntfarmen, och realityserier överhuvudtaget, eftersom de utspelas bland folk samt att tittaren ofta på ett eller annat sätt kan relatera både till innehållet och programmets huvudpersoner. Enligt Otto Nyholm var just autenticitet högsta prioritet för regissör Jan Inberg, liksom att den österbottniska dialekten skulle bevaras. Utmaningen vid inspelningarna var att på kort tid planera och förverkliga de väl utförda stunten, som tittaren sen kan se i programmet. Stuntfarmen blir också en bra påminnelse för österbottniska filmskapare att man kan gräva där man står. Man behöver inte åka långt för att göra filmer, dokumentärer och realityserier, och många gånger kan de intressantaste händelserna och karaktärerna hittas bakom nästa husknut.

Lokala hjältar

Samtidigt som Stuntfarmen visas på Yles kanaler har tv-tittare fått följa med polisens, ambulanspersonalens, brandmännens och tullinspektörernas arbete i Vasa med omnejd i serien Österbottens hjältar. Serien, som är en uppföljare till Skärgårdens hjältar och Ålands hjältar, spelades in under sensommaren 2022 med ett fyra personers team, inklusive mig själv i rollen som inslagsproducent. Mina upplevelser av den månadslånga inspelningen är enbart positiva där stundtals otåliga stationshäng varvades med plötsliga utryckningar med vård- och räddningspersonal, eller med intensiva nattliga patrulleringar med polisen. När larmet gick på någon enhet åkte kameramannen med i antingen ambulansen, polisbilen eller brandbilen, samtidigt som inslagsproducenten försökte komma fram i tid för synkintervjuer med räddnings- och vårdpersonal medan insatsen fortfarande var i gång. Detta var speciellt utmanande då vi filmade poliserna; när de i sina patruller plötsligt fick ett larm och med blåljusen tända snabbt körde genom stadens gator. Som inslagsproducent i bilen bakom fick jag bara hoppas på att stoppljusen var på min sida, så att jag lyckades hänga med. 

Till inslagsproducentens uppgifter hörde också att samla tillstånd från medverkande, skapa innehåll mellan utryckningarna, rapportera om dagens händelser till produktionsbolaget och utföra djup- och kompletterande intervjuer med huvudpersonerna.

Utryckningarna utgör i huvudsak innehållet i serien. Jag kan erkänna att de eviga förhoppningarna på utryckningar och action-situationer stundtals utlöste ett moraliskt dilemma, där vetskapen om att varje lyckad utryckningsscen ofta var på bekostnad av någon annans olycka. Ingen önskar en olyckshändelse åt någon, men eftersom utryckningarna för seriens handling framåt och vårt jobb var att dokumentera den verklighet som räddningsmanskapet och poliserna nästan dagligen utsätts för så filmade vi det som inträffade. Vi var förberedda på det mesta, och även om poliserna och räddningsmanskapet själva tyckte att vi prickat en ovanligt lugn period fick vi se allt från tjuvjakter till bilolyckor, vilka sedan kompletterades med intervjuer, personporträtt och övningar som tillsammans skapar innehållet i serien.

Realityseriernas popularitet och framtid

De flesta vet att professionella i de så kallade uniformsyrkena gör ett viktigt jobb för samhället, men många är kanske inte helt medvetna om hur mycket det krävs av dem och hur svåra situationer de verkligen kan komma att möta i sin vardag. Vid sidan av att dokumentera själva utryckningarna var vår målsättning från första början att lära känna personerna bakom uniformerna, men också att utforska Österbotten som arbetsområde. Serien är tänkt att vara informativ där huvudpersonerna får berätta om sina jobb och ge värdefulla tips om förebyggande av olyckor. Likasom Stuntfarmen riktar sig Österbottens hjältar i första hand till en svenskspråkig publik, men innehållet är ändå på sina ställen tvåspråkigt. Som exempel på detta frågar vårdpersonalen, tulltjänstemännen och poliserna alltid om tredje person pratar finska eller svenska.

Enligt producent Eva Mattson på Delta studios är just igenkänningsfaktorn och huvudpersonernas koppling till landskapet orsaker till varför folk visat ett intresse för serien. Speciellt österbottniska tittare är nyfikna på vad som händer i välbekanta stadsdelar och gatuhörn, och många har kanske ingen vetskap om hur polis, räddnings- och vårdpersonal jobbar. Samtidigt kan just igenkänningsfaktorn och bevarande av tredje persons integritet vara utmaningar vid filmandet av denna typ av program. Vid utryckningarna följs bestämda regler på vad och vem som får filmas, och allas önskan om att inte synas på film respekteras. Speciellt under filmandet med polisen har förhållningsreglerna om vad som får filmas skärpts, efter att det i liknande program tidigare uppstått situationer som ur ett juridiskt perspektiv varit oönskade. Det är helt förbjudet att tillsammans med polisen filma hemma hos folk eller på folks egendom, vilket något begränsar materialet. Allt som händer med polisen måste så att säga hända på gatan.

Arbetsplats- och blåljusverklighet är ett beprövat och fungerande koncept som ännu tycks intressera människor. Eftersom det hela tiden produceras nya program, och olika plattformar håller på att svämma över av nytt utbud, är det ändå intressant att spekulera kring vart reality som genre är på väg. Det är så klart omöjligt att förutspå, men så länge det finns en publik och tekniken utvecklas så kommer realityserier om olika arbetsplatser säkert att finnas kvar även om formen ändras. Något som en tid varit populärt kan förlora sin popularitet nästa säsong; allt måste utvecklas för att hålla intresset hos tittaren. 

Jag tror att framtidens realityserier kommer att bli någon slags hyperreality, där tittaren får interagera i huvudpersonernas förehavanden. För vad är nu mera verkligt än det? Detta har redan gjorts i viss mån, men jag tänker någon slags dygnet-runt-reality där tittaren via sina telefoner får styra huvudpersonernas öden och utkomsten av programmet. De traditionellt ihopklippta arbetsplats- och blåljusprogrammen kanske ersätts med live-streamade sändningar från någon krigszon eller olycksplats, likt överlevnadsprogram som Robinson ersätts med dystopisk action-reality som ur en Stephen King bok. Vad det blir får framtiden visa. Jag hoppas vi inte är där ännu.