Kreatörens vision – att finna berättelsens hjärta
Om Aalto universitetets öppna föreläsning om dramaturgiska verktyg för film och tv
Under hösten har Aalto universitetet i Helsingfors startat en fördjupningsutbildning för dramaturger inom film och tv. Utbildningens målgrupp är manusförfattare som avlagt en magisterexamen eller som på annat sätt är kvalificerade inom sitt yrkesområde. Utbildningen ger fördjupade teoretiska kunskaper för multiprofessionella samarbeten. Undervisningsspråken är finska, engelska och svenska.
Den nya utbildningen startade i september med ett öppet seminarium i Finlands filmstiftelses biograf K-13. Under en heldag diskuterades film- och tv-dramaturgins möjligheter och utveckling med hjälp av föreläsningar, kortare anföranden och mindre gruppdiskussioner. Seminariet, som var öppet för alla intresserade av film- och tv-dramaturgi, hade runt 70 deltagare på förmiddagen och något färre på eftermiddagen.
Gästföreläsare på förmiddagen var Soni Jörgensen och Johanna Ginstmark från Sverige, som båda gjort sig ett känt namn som manuskonsulter. Föreläsningarna hölls på engelska.
Johanna Ginstmark betonade att hon inte vill kalla sig för manusdoktor eftersom ett manus inte är sjukt. Det viktigaste för en manuskonsult är att förstå hjärtat i berättelsen. Förstår man inte det så kan man ta kål på en berättelse. Ginstmark jobbar främst med utveckling av tv-manus. När hon får ett projekt lägger hon ner cirka en månad på det och delar in arbetet i två faser: analysen av projektet och en workshop med kreatörerna bakom projektet.
När Ginstmark träffar teamet bakom tv-projektet ställer hon dem sex frågor: 1) Hur skulle du beskriva projektet? 2) Vad är ditt personliga intresse i det här projektet? 3) Vad vill du att publiken ska tänka och känna? 4) Vilket tema utforskar projektet? 5) Vad står på din önskelista för projektet? 6) Vad är det du älskar med det här projektet? Utifrån svaren är hennes strävan att ena teamet kring samma vision.
Soni Jörgensens dramaturgiska arbetsredskap utgår ifrån två ord: want and need. Det vill säga önskan eller viljan om det som karaktären vill ha kontra det hen egentligen behöver. Det är karaktärernas önskan och behov som styr berättelsen dramaturgiska utveckling. I början vill huvudkaraktären en sak (want), men handlingen går ut på att hen inser vad hen egentligen behöver (need). Berättelsen kan liknas med att karaktären genomgår en metamorfos från puppa till fjäril. För att gestalta detta visade Jörgensen korta exempel ur filmerna The Shape of Water, The Bourne Identity, Mustang och Little miss Sunshine.
På eftermiddagen höll bland manusförfattare Sami Keski-Vähälä (före detta ordförande för Finlands dramatiker och manusförfattare) ett kortare anförande. Han hänvisade till att ordet dramaturg härstammar från tyskans ord för någon som läser, analyserar och utvärderar manus. Han betonade att en dramaturg inte skriver, utan enbart läser och ger feedback för att få manusförfattaren att skriva. Han tog upp frågan hur en dramaturg egentligen ska avlönas. Ett äkta engagemang och en trygg arbetsplats är viktigt, inte en massa fakturerade timmar. Han ansåg också att en dramaturg inte kan vara engagerad i för många manusprojekt samtidigt, då hens uppgift är att vara eldens beskyddare (orig. liekin vartija).
Severi Koivusalo, producent på Aurora Studios, definierade en dramaturg som en representant för publiken. Dramaturgen ska kunna erbjuda manusförfattaren det som noter erbjuder en musiker. Dramaturgen kalibrerar idéerna så att berättelsen blir allas gemensamma projekt och hjärtesak. Koivusalo efterlyste en workshop för att lära ut hur man pitchar; hur man muntligt presenterar sin manusidé. Han konstaterade att det tyvärr är många filmprojekt som förstörs av motsägelsefulla dramaturgiska utlåtanden.
Dokumentärfilmare Susanna Helke pratade om att manusarbetet ser annorlunda ut då man jobbar med en dokumentärfilm. Verklighetens dramaturgi är annorlunda än fiktionens, då hinder kan dyka upp – som att någon inte längre vill ställa upp framför kameran, eller att miljön är helt annorlunda än den planerade.
Till sist berättade Hannaleena Haru om arbetet bakom sin nya långfilm Parvet. Filmen gjordes som ett grupprojekt utifrån en open call för filmskapare, skådespelare med flera. Under en workshop deltog 70 personer som under åren 2021-23 utarbetade projektet i följande ordning: koncept – textutkast – filmmanus – produktion – inspelning – demofilm – publikrespons – klipparbete – efterproduktion. Med under projektarbetet fanns även psykologer. Filmen Parvet får premiär 2024.
Seminariedagen avslutades med diskussioner i mindre grupper om dramaturgi, som till sist redovisades inför alla deltagare. Som helhet var det öppna seminariet givande med bra diskussioner och kommentarer samt en god stämning. Förhoppningsvis arrangeras fler liknande öppna seminarier i framtiden.
