Att närma sig det distanserade

En dag i mars tar jag spontant metron till Fiskehamnen och letar reda på galleri Huutos nya utrymmen som slagit rot i det före detta bananmogneriet. I deras mediabox snurrar en film som tilltalar mig estetiskt. Det är Bar 2000, undertecknad Nina-Maria Oförsagd. Jag bänkar mig framför filmen trots att jag missat början – jag är van att se videokonst från mitten.

En ensam kvinna med röda läppar befinner sig i Tokyo. Hon betraktar staden och jag den med henne. Det är som om staden rör sig förbi henne, som om hon inte kan få grepp om den. Det finns en distans mellan henne och platsen, mellan henne och människorna. Hon verkar leta efter någonting, hon längtar, men det är svårt att komma henne nära. Små textbubblor med suggestiva meningar dyker ibland upp på bilden, som en tanke eller ett meddelande från ett annat medvetande. Orden är skrivna av författaren Hannele Mikaela Taivassalo som också spelar kvinnan med det röda läppstiftet.

På Oförsagds hemsida ser jag att Taivassalo och Oförsagd har samarbetat i flera olika projekt och min nyfikenhet väcks. Hur har videokonstnären och författaren hittat varandra? Jag föreställer mig att det är deras långvariga vänskap som fört dem samman, men det visar sig att jag har fel. Det började i andra ändan, i mötet genom konsten. 

– Jag läste Hannele Mikaelas bok Åh, kom och se här. När jag läste texten kändes den visuella världen så konkret och så bekväm för mig. Det var något som korrelerade i mig så att jag bara måste kontakta Mikaela, berättar Oförsagd.

Åh kom och se här (2010) är en bok vars skrivprocess Taivassalo själv beskriver som ett “intensivt och ärligt skrivande, rakt ur hjärtat” på Förlaget Ms blogg FRLGT. Boken utspelar sig på många olika plan och tidsperspektiven skiftar. Att verket överensstämmer med Oförsagds associativa och poetiska sätt att skapa konst var därför inte så långsökt.

Ett möte i främlingskapet

Oförsagd befinner sig i Wien och Taivassalo på mitt arbetsrum när jag ska göra intervjun. Taivassalo varnar mig för att Oförsagd alltid är sen, och mycket riktigt kommer det ett kort mail: ”Jag är snart där, ska bara fixa kaffe”.  Vi öppnar samtalslänken och Oförsagd börjar med att berätta att Wiens konstnärscirklar är väldigt lika de i Finland, fullt med små bubblor. Sen kommer vi till sak. 

– Jag kontaktade Mikaela och försökte förklara min vision om mitt improvisationsprojekt City Mirage som jag ville att hon skulle medverka i, berättar Oförsagd.

– Och jag sa: ”Jag förstår ingenting men jag är med”, och någonstans hade väl mitt undermedvetna förstått att det här är intressant, fortsätter Taivassalo. 

På det viset har de fortsatt sitt samarbete, genom att leta efter ett gemensamt språk och låta det undermedvetna förstå det oförståeliga.

City Mirage var en tvärkonstnärlig performance med musiker, performancekonstnärer, en författare och en videokonstnär där alla samarbetade genom improvisation med sina egna konstformer. Varje gång de uppträdde skapades ett unikt verk med text, musik och live-cinema. Det visuella materialet var från Taiwan, Hong Kong och Tokyo och i början improviserade Taivassalo kring sin roman In transit, som handlar om en form av främlingskap, men hon släppte det efterhand. 

Hur började samarbetet kring Bar 2000?

– Mikaela och jag var på ett slott (Amadé–Bajzáth–Pappenheim i Iszkaszentgyörgy) i Ungern tillsammans med två musiker. Vi använde oss av de historiska ekon som fanns i rummet och började improvisera kring det. Vi fann rummen så intressanta att vi senare återvände dit på tumanhand, berättar Oförsagd.

– Vi återvände också till rummen för att undersöka en gestalt som vi fann där, Blanche, som är med i filmen Bar 2000, fortsätter Taivassalo.

Taivassalo använder begreppet undersökning av tillståndslandskap, när hon beskriver deras arbetsmetod. Det viktigaste i processen var själva undersökandet av begrepp som distans, främlingskap och verklighet. Dessa begrepp skapade grunden till Bar 2000. Efter det har tematiken förändrats och fördjupats. 

Kvinnan i slottet

Både Taivassalo och Oförsagd hade arbetat med främlingskap innan på var sitt håll, så det kom sig naturligt att filmen skulle utspela sig på en obekant plats. Duon åkte till Tokyo 2019 och påbörjade projektet. De var bägge intresserade av Japans visuella estetik.

Till följd av pandemin sköts projektet upp i två år och de försökte febrilt hålla kvar Japan inom sig under den tiden. De besökte ett japanskinspirerat hotell i Estland, och Oförsagd höll sig alert genom att lyssna på japansk musik och se på japanska filmer. Blanche fanns också fortfarande kvar i deras tankar. När de sedan kunde påbörja projektet på riktigt var det genom henne de möttes.

– För mig är Blanche overklighetskänslan i overkligheten. Hon är lite detached (frånkopplad) och inte helt närvarande i sig själv. Det är något verklighetsfrämmande med henne, någonting dockartat, säger Taivassalo.

– Det är som när man är hemskt djupt inne i sig själv, utan att förstå sitt eget förhållande till jaget. Man är mellan platser, fortsätter Oförsagd.

Den filosofiska diskussionen kring Blanche var en väsentlig del av manusets tillblivelse. Men de improviserade också på olika platser. I improvisationerna intog Taivassalo rollen som Blanche och försökte sätta sig in i hur hon förhöll sig till rummet. Ofta uppstod intuitiva rörelsemönster. Oförsagd fortsatte med att filma olika fysiska rum och leta efter symbolik och signalement. Taivassalo skrev. Sen började de leta efter ett gemensamt narrativ.

– Mikaela kan mitt visuella språk så bra att hon vet vad jag vill. Hon känner in platsens begränsningar när vi improviserar, säger Oförsagd.

– Ur improvisationerna uppstod en berättelse, sedan skrev jag ett manus och skapade en struktur som vi i senare inspelningsskedet utgick ifrån. I manuset använde jag både de scener vi improviserat fram samt skrev nya scener med repliker och indikationer på rörelsemönster, säger Taivassalo.

Arbetsmetoden för Bar 2000 var därför dels improviserad och delvis skriven och skapad i en intuitiv process. Materialet filmades i olika omgångar och sattes sen ihop till en helhet i klippet.

Främling i Japan

Tokyo är en plats som figurerar i flera berättelser om främlingskap för västvärlden. Jag tänker främst på Sofia Coppolas Lost in Translation (2003), där en kvinna åker med sin upptagna man till Tokyo och träffar en skådespelare med nedgången karriär. De möts i sitt främlingskap i relation till staden och sig själva. I Bar 2000 är Blanche den som betraktar staden och förhåller sig till den som en person som står utanför. Hon har en distanserad längtan efter att få en form av kontakt, som hon inte hittar i sig själv. I slutet träffar hon en man men även detta möte färgas av en overklighetskänsla och en ouppnådd kontakt.

Vad är er relation till Tokyo?

– Jag har ett ambivalent förhållande till Tokyo. Jag är både hemskt nära och hemskt bortstött från Tokyo. Det korrelerar till det jag skriver själv och det vi jobbar med tillsammans. Det finns någonting oerhört frånstötande men samtidigt tilldragande. Man är som en främling på alla sätt: utanför språket och utanför kulturen, säger Taivassalo.

– Först är Tokyo magiskt och underbart men ju mer tid jag vistats där desto mer har jag börjat se det problematiska. Som misogyniteten och rasismen som finns under ytan. I Tokyo är man ändå alltid en främling till skillnad från Europa där man kan blanda sig med massan, till och med när jag umgås med andra konstnärer är jag en främling, säger Oförsagd. 

– Ja, man är den som blir betraktad. Men vi har kommit närmare och närmare olika människor för varje gång vi varit där, fortsätter Taivassalo.

Att dela samma värld

Oförsagd och Taivassalo delar liknande inre världar i sina separata konstnärskap. De har i omgångar arbetat på var sitt håll, med samma tematik i olika konstformer, vilket gör det lätt för dem att förstå varandra och veta vad den andra är ute efter. 

Vad är det bästa med ert samarbete?

– Vi har samma intensitet när vi jobbar. Men det mest intressanta är att vi ofta jobbar ordlöst trots att vi båda är väldigt verbala. Vi har en slags intuitiv kommunikation – vi vet när det känns rätt, säger Taivassalo.

– Jag vet att Mikaela förstår mig och att hon ser vad jag ser, jag kan lita på det och bara vara i stunden. Efter flera samarbeten känner jag Mikaelas ord och vissa av dem följer med mig till nästa projekt, förklarar Oförsagd.

Även om de samarbetat intuitivt är det Oförsagd som står som regissör, fotograf och klippare medan Taivassalo delar titeln som manusförfattare med Oförsagd men är den som skrivit texten. I Bar 2000 kommer Taivassalo ord och meningar i form av små grafiska tankebubblor, likt en serietidning:

De är i varandras världar

orden planterades också i mig

Plötsligt var hela jag påväg tillbaka till staden 

Det är som om jag hade en annan kvinna inuti mig
Jag vet inte vem det är, om det är hon jag en gång var
– textutdrag, Bar 2000

Hur förhåller ni er till att arbeta med text och bild i videokonst?

– Alla element tillför något men de krockar också. Det som händer mellan de olika elementen är spännande, det uppstår något i mellanskiktet. I Bar 2000 är texten ett visuellt element som symboliserar den inre världen. Det är som att texten finns inne i Blanche. Bild och text ska ju annars kommunicera, men i Bar 2000 har Blanche själv ingen röst för det är nåt i henne som inte når fram, säger Taivassalo.

– Textbubblorna var ett val för texten att också fungera som ett visuellt element. Därför tog vi i tidigt skede också med grafisk design, tillägger Oförsagd.

Efter intervjun konstaterar jag att det föll sig naturligt att en av dem var fysiskt på plats medan den andra befann sig i ett annat land, då deras samarbeten ofta har handlat om distans och främlingskap. Trots det fyllde de enkelt i varandras meningar och talade samma språk. 

Bar 2000 hade premiär i Tokyo och visades på Galleri Huuto i mars 2024.