Tillgänglighet i filmproduktion – DuvTeaterns första kortfilm

När Mikaela Hasán från DuvTeatern kontaktade mig i början av året och bad mig distribuera deras första kortfilm, Inne i överläraren Irina von Martens stora hjärna, väcktes min nyfikenhet. Vem är Irina von Martens och varför är filmens titel så lång?

Hasán berättade att idén till filmen föddes från ett teaterprojekt från 2017 när DuvTeaterns ensemble skrev texter om sina drömyrken, varpå Irina von Martens skrev om sig själv som överlärare. Texten utvecklades senare vidare av DuvTeatern till en experimentell och poetisk kortfilm på fyra minuter som spelades in 2023. Irina von Martens spelade själv alla roller i filmen. 

Under våren jobbade jag med att läsa von Martens tidigare texter för att kunna fördjupa mig i hennes kreativa värld. Jag hittade ett urklipp från en intervju där von Martens ombads beskriva sin skrivprocess. “Jag tänker med min stora hjärna och sen skriver jag ner det”, var hennes svar och plötsligt förstod jag mig på kortfilmstiteln. Jag skrev ansökningsbrev till festivaler världen över och inom några månader började svaren trilla in. Hittills har kortfilmen visats på festivaler i Sverige, Norge, England och Australien, och Finlandspremiären ägde rum den 9 september på Esbo Ciné.

Filminspelningar är ofta hektiska och krävande både fysiskt och mentalt. Tidsbegränsningar, långa arbetsdagar och plötsliga ändringar hör till vardagen, och den här standarden passar inte alla. Jag fick snart veta att DuvTeaterns kortfilm gjordes som ett test för att se hur man praktiskt kan göra en filminspelning mera tillgänglig för artister med olika typer av funktionsvariation och nu efter en lyckad kortfilmsproduktion är DuvTeatern inspirerad att i framtiden göra en längre film med en funktionsvarierad ensemble. 

Nyfiken vände jag mig till dem som jobbat med filmen för att höra hur de gjort för att beakta tillgänglighet, vilket började redan under manusprocessen. Sanna Huldén, DuvTeaterns verksamhetsledare och en av kortfilmens dramaturger, agerade vid skapandet av texten som en slags sekreterare som skrev ner det von Martens sa. Trots att Irina skriver själv har DuvTeatern ofta använt sig av denna metod, så att författarnas tankar och idéer får flöda friare.

Kostymdesignern Maria Rosenqvist underlättade kostymbytena för von Martens genom att använda en vit särk, kjol och underkjol i sekelskiftesstil som bas för alla dräkter så att arbetsgruppen smidigt kunde lägga till olika överplagg. För tillgänglighetens skull jobbade Rosenqvist även utan provning, och då är det förstås spännande att se om allt sitter enligt måtten.

När jag talade med fotografen och klipparen Jonatan Sundström fick jag intrycket av att lyhördhet spelade en stor roll i produktionen. Genom att beakta von Martens behov, exempelvis hennes rörelseförmåga, kunde han på förhand bildplanera och blocka scenen framför kameran. (Blocking = Koreografisk planering: hur skådespelare rör och förhåller sig till varandra och kameran under scenens gång.) Man får intrycket av att inspelningsgruppens utgångsläge var att utföra produktionen på Irinas villkor och ta pauser när det behövdes. 

DuvTeatern betonar alltid att berättelserna som skildras ska vara skådespelarnas egna, och attityden är inte annorlunda vad gäller kortfilmen. Mikaela Hasán kallade vid många tillfällen kortfilmen för “Irinas film”. Det här var nog delvis för att den fulla titeln tar en stund att säga, men det speglar också att alla medverkande såg filmen som en hyllning till Irina och till hennes långa karriär som skådespelare och manusförfattare inom DuvTeatern. Irina von Martens är inte bara filmens centrala röst, hon är en konstnär som utmanar tittaren genom att ge en glimt av sin inre värld, där karaktärer och idéer flödar fritt. 

Det har varit ögonöppnande och inspirerande för mig att följa med Inne i överläraren Irina von Martens stora hjärna och kortfilmens festivalframfart. Det har varit lärorikt att höra filmskaparna berätta om hur de beaktade tillgänglighet under sin produktion, och jag tror att det kan vara bra att i alla filmproduktioner ifrågasätta stressen och den hårda tidtabellen, som med åren verkar bli allt snävare på grund av budgetnedskärningar. 

Enligt mig hittas balansen mellan effektivitet och empati även i hur man kommunicerar på inspelningsplatsen, så att alla känner sig värdefulla och respekterade för sin kreativa insats.