Den analoga filmens återkomst

När man för cirka ett decennium sedan talade om den analoga filmens död, i samband med att biograferna digitaliserades, kan man nu tala om ett uppsving. Under pandemin ökade intresset för olika hantverkshobbyer och efterfrågan på analoga kameror ökade. Men bildkonstnärer har använt analog film som material sedan det fanns tillgängligt för allmänheten. 

Stora konstnärer som Maya Deren och Andy Warhol arbetade analogt med den klassiska Bolex H16-filmkameran (en fullt analog 16 mm-filmkamera som användes flitigt från 30-talet framåt), när den kom var den ett enkelt sätt för enskilda “amatörer” att använda sig av filmkameror. Avantgarde-filmens gudfader Jonas Mekas använde Bolex H16 i 40 år i sina dagboksliknade filmer som fortfarande visas över hela världen. Ännu idag finns det analoga gemenskaper över hela världen. I Finland kan man till exempel nämna konstnärer som Milja Viita, Sami van Ingen, Azar Saiyar och Jan Ijäs som använder analog film i sin praktik. För många fungerar analog film som ett eget material snarare än en nostalgisk arbetsmetod.

En verkstad för analog film

Filmverkstaden belägen i Vasa är en studio, verkstad och ett residens som håller på med analog film på många olika sätt. De fick nyligen stöd från Suomen Kulttuurirahasto, Svenska kulturfonden, Alfred Kordelinin säätiö och Jenny ja Antti Wihurin rahastos satsning Nya Klassiker som skapar förutsättningar för etablerade kulturaktörer att verka och utvecklas. Grundaren Britt Al-Busultan är född i Saudiarabien, uppväxt i Nederländerna och bosatt i Övermalax. Hon kom till Finland via ett residens i Stundars i Österbotten och valde sen att bosätta sig här permanent. Vi talas vid över ett videosamtal och intervjun hålls på klingande finlandssvenska. 

– Jag höll på med analog film redan för 14 år sedan när jag grundade Filmverkstaden. Men då fanns inget intresse och ingen kom på mina super-8 kurser, fast de var gratis, berättar Al-Busultan.  

Filmverkstaden grundades just i skiftet när biograferna digitaliserades och man övergick till DCP (digital cinema package). 

– Digitaliseringen kändes då som en slags religion, där de som ville jobba analogt sågs som bakåtsträvare, förklarar Al-Busultan. 

Men under pandemin såg hon ett skifte där fler personer blev intresserade av film som ett hantverk likt andra, och idag ser man på digital och analog film som två olika medium som kan verka simultant.

Al-Busultan började som installationskonstnär under sina konststudier under 2000-talets början i Nederländerna. Sedan, när hon hade flyttat till Finland, hittade hon sin pappas gamla super-8-kamera med tillhörande kassetter och filmade en videoperformance. Hon skickade filmen för framkallning till Schweiz och den kom tillbaka alldeles felfri. Den färdiga filmen åkte runt på filmfestivaler och Al-Busultan fick mersmak. 

– Jag blev intresserad av filmen som material, jag insåg att man kan manipulera det på så många olika sätt, förklarar hon. 

– Det finns olika saker som påverkar processen; kemikalierna, mörkrummet, ljuset, olika olyckor – såna som vi kallar “happy accidents”. Slumpen avgör mycket när man jobbar med film, man kan inte kontrollera processen och man kan inte göra samma sak två gånger. Man måste jobba tillsammans med filmen.

Från installation till Live Cinema

För att inte fastna i samma rutiner så började Al-Busultan bygga installationer igen, men nu genom att använda sig av filmteknik. AAVE festivalen i Helsingfors (existerade mellan 2009-2019) bjöd in henne och ville att hon gjorde något live. Så hon skapade en performance med fem filmprojektorer som hon hanterade i realtid.

– Det var väldigt stressigt med så många projektorer. Nu brukar jag jobba med två projektorer på hjul, så att jag kan leka med små och stora projiceringar. Till exempel så håller jag olika saker framför projektorn för att manipulera själva bilden. Jag är fascinerad av riktigt ljus och skuggspel – det är väldigt elementärt. Ibland kan det vara så enkelt att jag bara sätter handen framför projektorn för att skapa dramatik.

Live Cinema är ett brett begrepp som kan användas på många olika konstformer som relaterar till film men opererar utanför det traditionella sättet att visa film på. Det kan vara performance, en show med projektorer där man manipulerar filmen i realtid, eller ett musikuppförande till stumfilm. Det hittas på nya former i takt med att konstnärerna utvidgar sig och experimenterar. Filmverkstaden är en plats där konstnärer får chansen att utveckla sin kunskap och experimentera med hantverket. 

– Vi tar in kunskap utifrån genom att bjuda in olika konstnärer med en viss sorts expertis kring analog film. Sedan stannar kunskapen i Finland, berättar Al-Busultan.

Runt världen med analog film

Paola Fernanda Guzmán Figueroa är hemma från Bogotá i Colombia och hennes pappa tog henne till olika smalfilmsvisningar i stället för till de stora amerikanska biofilmerna. Hon fick se europeisk indiefilm men också dokumentärer och marginella kortfilmer. Guzmán Figueroa började intressera sig för analog film i slutet av sina studier på Bildkonstakademin i Helsingfors, efter att hon gått en kurs under ledning av Milja Viita.

– Efter min examen hittade jag Filmverkstaden och fick åka till Vasa på en månadslång residensvistelse. Jag var intresserad av att jobba med nya tekniker. De tog in en kanadensisk konstnär, Lindsay McIntyre, för att lära ut Mordançage-tekniken (en process som förändrar silvergelatinutskrifter för att ge dem en nedbruten effekt). Jag fick testa den här tekniken genom att använda mig av mitt eget hår.

Guzmán Figueroa flyttade till Finland 2013. Som början på en ny era så klippte hon av sig sitt långa mörka hår. I sitt kandidatarbete till Bildkonstakademin satte hon håret i ett akvarium på hjul och skapade en performance där hon gick omkring på gatorna i Bogotá tillsammans med sitt hår. Håret i kontakt med vattnet i akvariet fick ett eget liv och man kunde inte förutspå dess rörelsemönster.

– När jag började jobba med analog film hittade jag ett samband med filmen och med mitt hår som material. Jag kunde använda håret på en projektionsyta och det blev en film. 

– Hår är så mycket annat än hår, hår är i ständig rörelse, det representerar tid och identitet. När jag dör kommer mitt hår ännu att finnas kvar, förklarar Guzmán Figueroa.

Sammanhang viktiga för individuella konstnärer

Efter residensevistelsen på Filmverkstaden har Guzmán Figueroa aktivt letat upp olika ställen och sammanhang som håller på med analog film, och en ny värld har öppnats upp för henne. Kretsarna är små även om man befinner sig i Vasa, USA eller i Kanada där hon befinner sig vid intervjutillfället. 

– Sen jag flyttade från Colombia så har jag varit i ständig förflyttning. Nu befinner jag mig på ett residens i Toronto i Kanada och jobbar med en film om min familj och fyra generationer av kvinnor. Jag ligger i samma tidszon som Bogotá så det är enklare att hålla kontakt med min mamma och mormor än när jag är i Finland, förklarar hon.

– Jag fick först en residensplats genom Finska kulturinstitutet i New York, där jag fick tillgång till egen studio och mörkrum. Jag jobbade på ett verk om min mormor, en animation gjord med analog film, som jag sen ställde ut i Manhattan. 

På vernissagen uppenbarade sig Sebastian Mekas, son till avantgarde filmskaparen Jonas Mekas – en av de filmskaparna som den 17-åriga Guzmán Figueroa bekantade sig med i Bogota tack vare sin pappas stora filmintresse. Hans poetiska dagboksfilmer betydde mycket för Guzmán Figueroas. Även den unga Mekas jobbade med analog film, och eftersom kretsarna är små är det inte så konstigt att han dök upp på Guzmán Figueroas vernissage. 

– Jag fick sen chansen att besöka Sebastian Mekas studio, som var en rekreation av Jonas Mekas arkiv och studio. Det visade sig att han också jobbade med Bolex och vi hade mycket att prata om. 

Det är viktigt med sammanhang inom konstvärlden, då vi konstnärer jobbar så ensamt och dessa analoga communities har skapat sammanhang för mig.

Filmen – en tidsresa

Både Guzmán Figueroas och Al-Busultan använder sig av tid på olika sätt när de arbetar med analog film. Al-Busultan har nyss besökt Svalbard och filmat hur snön och isen försvinner, och nu försöker hon lägga ihop hur det hänger ihop med Norden och resten av världen. 

– Vårt samhälle kommer att se mer ut som det gjorde förr. Förut har det till exempel funnits palmträd på Nordpolen, förklarar hon.  

Mina installationer handlar på ett vis om dåtid, nutid och framtid. Filmen är dåtid – någonting som redan har hänt, men i performancen skapas något nytt tillsammans med publiken på en specifik plats och tidpunkt.

Guzmán Figueroas använder sig av tiden som tema genom att använda håret som metafor för tid och rörelse genom att filma olika generationers kvinnor från sin familj. Mitt i sin residensperiod i Toronto kommer hon att åka tillbaka till Colombia för att gifta sig med sin finlandssvenska partner Theo af Enehielm och en ny tidsera får börja.