Northern Script 2024 -Det var en gång i Uleåborg

“Allt är betalt i Uleåborg” är meningen som föresvävar mig. Gänget, det vill säga deltagarna i detta års Northern Script (organiserat av Mediametka, med stöd av Nordisk kulturkontakt) kretsar kring frukostbuffén – ögonen fastnar på druvorna, brien, den lufttorkade skinkan. I en tid då den finländska nationens kultursektor erfarit stryptag efter stryptag känns det rentav dekadent att bli unnad delikatesser som dessa, men ett dåligt första intryck är det inte, tänker jag och låter blicken vandra, fastna i de andra deltagarna.

Vi har alla kommit till lägret med kortfilmsmanus, och under den kommande veckan ska vi öppna upp dem för varandra och även för oss själva, när vi, efter vägledning av filmskapare Mikko Myllylahti och Mediametkas vd Jenni Koski arbetar fram våra pitchar. Lägerveckan bjuder på ett fullproppat program som inkluderar museibesök, nätverksmingel och övriga evenemang i samband med Uleåborgs barn- och ungdomsfilmfestival, ovanpå fraterniserandet i barer runtom hotellet.

Att pitcha, säger Mikko Myllylahti, handlar också om att göra folk nyfikna på dig och din passion. Tack vare Mediametkas professionella, vänliga och framförallt engagerade personal skapas förutsättningarna för att vi som deltar också intresseras för varandra. Det är väldigt givande att få möta personerna bakom manusen, se och höra allt det där som inte nödvändigtvis ryms i en pitch. Att knyta kontakter som håller i framtiden, att kunna le när vi nås av nyheterna om att ett bekant namn fått resurserna för att göra verklighet av sin berättelse.

Vi tävlar inte med varandra, säger Jenni Koski. Alla vinner på att en film blir gjord. Även om vi inte förstår varandras språk. Vårt gäng består av tre ester, en dansk, tre finnar och två finlandssvenskar – det låter som inledningen till ett skämt, men slutklämmen är istället en vänlig gemenskap, i vilken allt mellan himmel och jord diskuteras, från favoritgenrer till finlandssvenskars faktiska existens. De varierande bakgrunderna syns även i manusen. Vi befinner oss i olika skeden av våra karriärer, liksom även i vår involvering i kulturlandskapet i övrigt. Genom samtalen lär jag mig om vad film kan betyda. Film är ett medium för personligt uttryck, för social påverkan, för bearbetning av det tunga. Film håller en på fötter och låter en sjunka ner i fantasin.

Plötsligt är det lördag. Vi sitter i kulturhuset Valves kafeteria och väntar på att stiga inför juryn med våra finslipade pitchar. Trots allt som hänt under veckan känns det här ändå som någon slags höjdpunkt, trots att vi informerats om att det bara är för att få öva oss. En manusförfattare återvänder till cafeterian och en annan beger sig till presentationsrummet. Somliga återvänder med ett nöjt leende, andra med dysterhet i blicken. Undertecknad hör till de senare. Kanske har det att göra med att förståelsen och intresset som omgett en hela tiden plötsligt bytts ut mot en annan verklighet. Jag likställer mig plötsligt med min prestation, trots Jenni Koskis påpekande om att ens värde inte mäts i pengarna man får för sitt projekt, eller i detta fall, vilket omdöme som fälls om ens förmåga att presentera en berättelse.

Men utanför kulturhusets väggar, efter den härliga grekiska middagen, i nattåget på väg tillbaka till Helsingfors går det upp för mig att verkligheten är en blandning av dessa två världar, värderande och nyfiken, och att avsikten med lägret varit att instifta en tro på och intresse för oss själva och de historier vi skapar, med eller utan andnöd i kulturen. Och vad är väl bättre för unga filmskapare än att få överösas med förståelse och generositet, så att vi en dag får betalt för allt, som i Uleåborg.