Collage av bilder från Filmvision Finland nummer 3.

Bästa läsare!

Sommaren är runt hörnet men innan det passar vi på att publicera nummer 3 av Filmvision Finland. I det här numret har vi behandlat språk ur olika synvinklar; formspråk, filmspråk och språket i filmer.

Det här numrets kolumnist Johan Fagerudd skriver om sin inställning till att skådespela på olika språk. Vår gästskribent Kyösti Linna reflekterar över reality versus dokumentär genom två österbottniska realityserier, där han utgår från sitt perspektiv som inslagsproducent. 

Camilla Roos minns sin ungdom läsupplevelse och reflekterar över vad som händer med finlandssvenska romaner som adapteras med utländsk finansiering och utländska skådespelare. 

Metafilm är en genre som vi hittills inte har sett så mycket av i Svenskfinland. Anna-Sofia Nylund funderar på gränsen mellan sanning och fiktion i en essä om metafilmens formspråk. 

Trevlig läsning!

Andra intressanta artiklar

Språket – en skådespelares arbetsredskap

”Ge mig en roll på finlandssvensk finska, tack! Eller så skriver jag en själv!”. Johan Fagerudd skriver om sin inställning till att skådespela på olika språk.

Skärmdump från yle arenan.

Vem får credit på YLE Arenan?

För en tid sedan diskuterades i Facebook-gruppen Film-, tv- och medieaktörer i Svenskfinland vem som avgör hur presentationstexten ska skrivas för produktioner som visas på Yle Arenan.

Bild från "Under olivträden" (1994), Abbas Kiarostami.

Metafilmens formspråk – en lek med sanningen

Gränsen mellan sanning och fiktion i en essä om metafilmens formspråk. ”När det gäller metafilm finns magin också i det man föreställer sig händer utanför filmen.”

En skrivamaskin på ett bord. Foto: Camilla Roos,

I begynnelsen var ordet – sedan blev det film

Det är ofta manuset som det klagas på om en film inte blir bra, och om filmen blir bra är det ofta manusförfattaren som får minst kredit. Ja, ibland till och med glöms manusförfattaren bort att omnämnas!