Ur kortfilmen “Min pappa är en Alien!”. Foto: Eva Lingon.

Vem är Eva Lingon?

– Ett samtal med trion bakom namnet

Ur kortfilmen “Min pappa är en Alien!”. Foto: Eva Lingon.
Ur kortfilmen “Min pappa är en Alien!”. Foto: Eva Lingon.

Någon gång år 2015 ser jag en oerhört rolig musikvideo med den österbottniska humorgruppen KAJ. Videon är inte bara rolig utan snyggt filmad och i eftertexterna står det att den är gjord av Eva Lingon. Jag hittar fler videon gjorda av denna något hemlighetsfulla Eva med det skojiga efternamnet, och tänker att henne vill jag träffa.

Bakom en oansenlig garagedörr i Brunakärr i Helsingfors gömmer sig ett produktionsbolag, eller mediabolag som grundarna själva kallar det. Men här finns ingen Eva Lingon, utan det visar sig att bakom det underfundiga namnet finns två unga män från Österbotten: Rasmus Tåg och Tage Rönnqvist. Det märks genast att Tage och Rasmus är ett sammansvetsat team då de ledigt kompletterar varandras meningar under samtalets gång, eller hummar och nickar åt varandras inlägg. Sedan en tid tillbaka är de en trio med tillskottet Marcus Landgärds, som har sin bas i Vasa och som deltar i intervjun via en videolänk.

Hur började ni er verksamhet, hur kom ni in i branschen?

Rasmus: Det började 2008 då jag och Tage var på samma praktikplats i Vasa. I något skede ville vi börja göra musikvideon, så vi startade varsitt bolag och gjorde musikvideon för att det var roligt. I något skede förstod vi att vi gjorde allt tillsammans, så 2011 startade vi ett gemensamt bolag.

Tage: Vi praktiserade för Sveng.com (som drevs av Olof Svarvar och Anders Engström), som nu heter Olof Films. De höll på med en dokumentär om Sturm und Drang, som spelade in sina låtar i samma lokal som Jimmy Westerlund. Han hade ett annat band som hette Flame (senare So Long Sisters), som vi fick börja filma en dokumentär om. Flame skulle vara med i en musiktävling och behövde en video. Så vi praktikanter gjorde en musikvideo som vi fick varsin kotipizza för. När videon var färdig så vann Flame Voice-tävlingen. Det var det som sparkade i gång vårt musikvideoproducerande och att vi grundade firman Eva Lingon. Nu har vi gjort cirka 50 musikvideon. Vi blev ett house hold name hos skivbolagen, men de betalade ju inte så bra. Så vi började se oss om efter vad vi kunde göra mer – som reklam.

Var studerade ni under den här tiden?

Rasmus: På Arcadas film- och tv-utbildning i Helsingfors. Tage studerade regi och manus. Jag gick på linjen för medieteknik, en ingenjörsutbildning som inte finns mera. Markus kom med i firman 2020.

Marcus: Jag har studerat till slöjdlärare. Vi gjorde en slöjdvideo som fick mig intresserad av mediabranschen (skratt). Jag har också gått en 1-årig medialinje i Vasa, med fokus på journalistik, radio och tv-produktion. Jag träffade Rasmus och Tage på inspelningen av en musikvideo till Bastupojkarna. De var ju jättetrevliga killar att hänga med, så min tanke var att försöka hitta på något med dem. Och vi lyckades sälja in två idéer till Yle: Good Game och Min hobby.

Rasmus: Det är serier som riktar sig till barn och unga.

Ur dokumentärserien Min hobby. Foto: Eva Lingon.

Tage: Vi håller nu på med säsong 3 till Min hobby. Vi har gjort en säsong ungefär vartannat år. Det tar ett halvt år att göra en säsong då det är 20 avsnitt och 20 olika barn att filma. Sen har vi varje år försökt sälja in några idéer tillsammans med Marcus.

Hur kom ni på att döpa ert bolag till Eva Lingon?

Rasmus: Vi ville ha någonting nordiskt och tänkte att lingon är nordiskt.

Tage: Det skulle vara nåt som inte heter “productions” då nästan vartenda bolag heter så. Så det var Eva Lingon eller Hasse Havtorn. Med logon var vi mer noggranna. Vi var överens om att det skulle vara ett djur och lite NHL-inspirerat, lite som en ishockey-logo. Bävern är symbol för det djur som samarbetar mest, då de bygger sina dammar. Tillsammans drar de alla ett strå till stacken för få ihop dammen och kunna fiska sina laxar.

Från Egenland till egna idéer

Så ni har gått från att göra musikvideon till reklam till tv. Är tv-produktion er främsta arena?

Tage: Just nu gör vi ungefär 80 procent tv-produktioner för Yle. Resten är övriga produktioner. Vi har också jobbat som klippare och fotograf på andra bolagsproduktioner. Startpunkten var nog Egenland-serien som Rasmus ombads att filma.

Rasmus: 2017 togs jag in som ensam fotograf på Egenland. Säsong ett var inhouse klipp på Yle, men säsong två ville de göra outhouse så då började Tage klippa serien. Då fick vi göra en större bit av en tv-produktion…

Tage: … och blev ett namn, och plötsligt gjorde vi flera saker med och för Yle. Till slut började vi pitcha egna idéer till Yle.

Rasmus: Egenland-serien stack ut, den var snyggt genomförd klipp- och bildmässigt. Vi fick ett rykte om oss att vi gör snygga grejer, vilket gjorde att vi blev intagna på andra projekt. Så vid pitch-tillfällena visste folk på Yle vilka vi var, och hade ett visst förtroende för att vi kunde producera saker som ser och känns bra. 

Skulle ni säga att det var learning by doing; att jobben för Yle varit er främsta skola, eller lärde ni er mest av er utbildning?

Tage: Utbildningen var jättebra, men den var lång. Fem år. Praktikperioderna, att ha folk omkring sig att lära sig av, fick en att tro på sig själv och våga börja komma med egna idéer. Vi föreslog nog ganska mycket som inte blev av, men genom små steg har vi lärt oss om tv-branschen och till slut fick vi igenom vår första serie.

Rasmus: Den första helt egna serien var Min hobby, säsong ett.

Ur dokumentärserien Good Game. Foto: Eva Lingon.

Det låter som att ni är ett jättebra team, och nu är ni tre musketörer. Är det för att ni hittat egna arbetsområden som ni är bra på?

Tage & Rasmus: Nog är det så, jo.

Rasmus: I början gjorde jag och Tage samma saker, men i något skede blev det mer koncentrerade roller. Då Tage har en regiutbildning så fick han regissera, så då blev fotot över till mig (skratt).

Marcus: Jag kan tillägga att vi har våra egna områden, men det som jag tror funkar bra helhetsmässigt är att vi förstår allas roller. Vi förstår vad alla går igenom under olika delar av produktionen, vilket gör att man inte känner sig ensam. Vi har öppna diskussioner genom hela produktionen.

Det svåra i den här branschen brukar ju vara att hitta rätt samarbetspartners. Har ni haft extra tur eller vad beror er lyckliga stjärna på?

Rasmus: Jag tror vi har en viss Eva Lingon-grej; en glimten i ögat på våra produktioner. Det har blivit vårt varumärke att vi gör saker som firma istället för att det är en ”Tage Rönnqvist-film”, eller “Marcus Landgärd-grej”.

Kan en bidragande orsak vara att ni alla kommer från Österbotten; att ni har samma anda, samma kulturella referenser?

Marcus: Det kan det vara, men jag vill tillägga att det är ganska unikt att vi har en väldigt seriös strävan att höja nivån på våra produktioner samtidigt som vi har en humoristisk och god stämning till allting vi gör. En skön stämning på jobbet, det bidrar till att det vi gör känns bra när det är färdigt.

God planering och lekfullhet

Ni har en mycket sympatisk och tilltalande slogan på er hemsida. Det får mig att tänka på att i dag handlar mycket om att prestera och om ekonomi. Att vara lekfull och att ha trevligt kanske inte är något man hinner prioritera?

Tage: Jamen då är vi unika (skratt.) Klart att vi måste få inkomster så att vi kan gå runt, men det är nog viktigare med trevligheten. Det ska ju vara lite förnöjsamt, lite glädje också. Min hobby har ju lärt oss att det finns olika människor med olika spetskunskap. Det finns alltid någonting att hämta, det svåra är att knäcka en unik idé som Yle sen vill betala för, göra en serie av och litar på att vi kan göra den. Det är både trevligt, spännande och skrämmande när man väl kommer igång.

Marcus: Det är sällan vi firar framgångar i nuet, utan vi försöker alltid tänka två år framåt; dels för att trygga ekonomin, och dels för att utveckla produktioner.

Så jobbet med Eva Lingon-produktionerna är allas huvudsyssla?

Rasmus: Jo, vi tre jobbar 100 procent, men jag hyrs ibland ut via firman. Sen har vi också frilansare som jobbar för oss. Vi tar in olika förmågor om det behövs, till exempel klippare eller fotograf i Österbotten.

Marcus: När vi får grönt ljus från Yle så räknar vi med att anlita frilansare så att det inte bara är vi som får kakan, utan att fler kan gynnas av den.

Tage: Om alla skulle tänka i den banan när de säljer in projekt, så skulle vi kunna ha flera finlandssvenska produktioner igång. Vi vill också hjälpa andra framåt, då kan de i sin tur kanske hjälpa oss.

Ur dokumentärserien Good Game. Foto: Eva Lingon.

Projektidéer på kylskåpet

Så hur gör ni för att sälja in ett projekt? Skriver ni synopsis, en projektpresentation eller går ni och pitchar er idé till Yle?

Rasmus: Jo, Marcus är för det mesta idékläckaren.

Marcus: Jag kastar ofta ut idéer åt Rasmus och Tage. De som är bra hänger vi på kylskåpet. Sen skriver jag en botten till idén på en A4. De läser, vi ändrar och därifrån säljer vi in idén. Om Yle tycker om den så gäller det att utveckla idéns dramaturgiska bågar.

Tage: Först skickar vi in idén per e-post till Svenska Yle, som får in väldigt många idéer. Därefter blir en del kallade för att pitcha sin idé i 10 minuter. Sen väntar man cirka en månad innan Yle  svarar om de vill gå vidare med idén. I det skedet så börjar vi fila på idén. Efter det blir det en budgetfråga, Yle brukar inte vilja ha en budget vid pitch-tillfället.

Jag upplever att mycket tid går till att jobba på spekulation i film- och tv-branschen. Hur mycket tid uppskattar ni att ni lägger på förarbetet innan ni gör en pitch?

Rasmus: För Marcus är det säkert en pågående process.

Marcus: Ibland kan idén komma snabbt. Till exempel idén till Pilsnerraggarna fick jag efter att ha sett Matilda och hennes miljö på TikTok. Andra produktioner är mer komplicerade.

Tage: Med Min hobby så var det Svenska Yle som sa att de letar efter reportageaktiga program på dialekt för 9-12-åringar. Då pitchade vi in en idé som hette Min sport. Yle tyckte den var rolig men föreslog att vi skulle bredda till min hobby. Så då gjorde vi det.

Hur mycket styrs idékläckandet av Yles önskemål om vad de vill ha med tanke på målgrupp och innehåll?

Rasmus: Yle har specifikationskort på målgrupp och hurdant content de söker. Har du en idé som fungerar med deras specifikationskort så är det lättare att få igenom sin idé.

Marcus: Jag tänker inte på specskorten då jag kommer på en idé, utan tänker på vad jag själv tycker skulle vara roligt och intressant att se på. Efter det förfinar jag idén och titta på vad Yle söker efter. Stirrar man sig blind på specskorten så dödar det kreativiteten.

Tage: På specifikationskorten, eller utbudsspecifikationerna, står målgrupper, nyckelord och referensserier. Just nu letar Yle efter fenomensbundna dokumentärserier.

Rasmus: Pilsnerraggarna är en fenomensbunden dokumentärserie.

Dokumentär- reality-serien Pilsnerraggarna. Foto: Eva Lingon.

Stämmer det att Svenska Yle letar främst efter program för barn och unga?

Rasmus: Jo, för tonåringar och unga vuxna. De räknar med att 40+ ändå kan se på program som är riktade till 20-åringar, men att 20-åringar inte tittar på program riktade till 40-åringar.

Ni har gjort flera program för unga och barn. Är det den målgrupp ni vill göra program för i första hand om ni själva får välja?

Tage: Det har blivit vår målgrupp. Nästan allt vi har gjort är för åldrarna från 9 upp till 20. Utom Sista dagen på jobbet, som var en dokumentärserie för en äldre målgrupp.

Ni har även producerat en fiktion, en kortfilm för barn, med manus och regi av Elin Grönblom. Bildspråket i den är mycket snyggt. Är fiktionsfilm något ni skulle vilja göra mer av?

Tage: Vi gillade att göra fiktion och det är gärna något vi gör igen nån gång, men just nu har vi nästan bara dokumentära uppdrag i produktion.

Ni är ett gott exempel på att det går att göra tv-produktioner på svenska i Finland. Är det ett medvetet val eller har det bara blivit så?

Tage: Det har alltid varit ett mål att göra filmer på svenska, för det ser jag själv på Yle Arenan. Man är intresserad av det som ligger en nära. Det finns ju jättemycket berättelse i Svenskfinland.

Rasmus: Vi känner att våra program ger tittaren mera färg och egenhet om de som vi filmar får tala sitt eget språk. Det finns någon nyans av äkthet som försvinner om man städar upp sitt hemspråk.

Har ni egna teman, intresseområden som ni brinner för att berätta om?

Marcus: Jag tycker om sport; om dramatiken i idrotten, hur den påverkar och sammansvetsar människor. Jag har själv en fotbollsbakgrund, men sportbiten behöver inte bara handla om sport.

Tage: Mitt intresse är människor som är unika på något vis, som tror på sin grej och har en agenda som de tycker är viktig. Att filma människor som vill komma framåt – och sport. Jag har också en fotbollsbakgrund. Det här kombineras i vår serie Min hobby.

Rasmus: Jag har inte så mycket idrott i bagaget, men intressanta personer och människoöden att följa brinner jag för.

Ur dokumentären Jägaren. Foto: Eva Lingon.

Raggare och ömsesidig respekt

I Pilsnerraggarna har ni hittat en spännande och tv-mässig karaktär i Matilda Vestergård. Serien har fått uppmärksamhet och kallats för ”en riktig tv-snackis”. Var det lätt att få alla att medverka i serien?

Marcus: Rasmus och jag åkte och träffade Matilda, då stärktes känslan av att det här är en fantastisk tjej. Matilda var lätt att få med, hon säger i serien att hon vill bli känd, så vi frågade om hon tror att hennes kompisar vill vara med. De fick se allting som filmats och vara med och påverka. Det var viktigt under hela produktionen att ha ömsesidig respekt för varandra. 

Matilda är en intressant person som bjuder på sig själv, men man anar också en svärta under ytan. Blir det en uppföljare, kommer vi att få veta mer om Matilda och hennes kompisar?

Tage: Det är upp till Yle. Vi vill gärna göra en uppföljare.

Marcus: Det finns mycket som är oberättat.

Matilda Vestergård, ur Pilsnerraggarna. Foto: Eva Lingon.

Pilsnerraggarna har korta avsnitt, har det blivit vanligare? Beror det på målgruppen? Finns risken att det blir dramaturgiskt snuttifierat?

Marcus: Det är på gott och ont. I det här fallet var 17 minuter tillräckligt, men nog måste man köra på så att det ska hända något.

Rasmus: Om man ser på trenden överlag så verkar det som att kortare avsnitt går hem hos publiken.

Tage: Man ska kunna se dem på bussen. Det är ett nytt sätt att konsumera tv och media jämfört med för 15 år sedan. Det ska det vara snabbt och lätt. Vill man ha något tyngre så går man på bio.

Rasmus: Sista dagen på jobbet, som vi släppte förra året, har långsammare tempo och långa bilder och halvtimmes avsnitt. Så det beror på serien hur man formar stilen.

Tage: Pilsnerraggarna behövde anpassas för en ung målgrupp, då ska det gå undan. Därför är det en svår fråga att svara på vad vi själva brinner för – för vi måste även brinna för det som just nu är i skriket…

Rasmus: …eller vara anpassningsbara.

Marcus: Pilsnerraggarna innehåller mycket snack och funderingar. Vi är glada att folk tycker det är roligt att lyssna på folk som snackar; att dialogen får ta plats och på dialekt. 

Rasmus, du medverkade som fotograf i dokumentärserien Fängelseexperimentet Little Scandinavia, av journalisterna John Stark och Tomas Lindh. Hur kom du att jobba med den produktionen?

Rasmus: John var producent för Egenland och för dokumentären Breaking the Cycle (2017), som vi filmade tre veckor i Norge och USA. Den handlar om en fängelsedirektör som reser till USA för att studera fängelsevården där. Breaking the Cycle gjordes av Yle och blev deras mest distribuerade innehåll någonsin. Den finns ännu att se på Yle Arenan. Dokumentären visades i ett fängelse i Philadelphia av en forskare, vilket John fick reda på. Det ledde till ett forskningsprojekt med att testa hur skandinaviska fångvårdsprinciper kunde fungera i USA.

Jag har förstått att inspelningen pågick länge och även hade en del motgångar.

Rasmus: Jo, inspelningen pågick i fem år. Vi filmade första gången på fängelset SCI Chester i USA 2018, och sen 2019. Tanken var att fängelseenheten skulle öppna i maj 2020, men då slog covid till och allt blev pausat. Vi visste inte vad som skulle hända med projektet, om vi alls kunde fortsätta filma, för fängelseenheten förvandlades till ett sjukhus. Men slutligen började allt rulla på nytt och vi kunde åka till USA igen i oktober 2021. Sista gången filmade vi i januari i år. Då hade enheten varit öppen i ett halvår. Den pågår fortfarande med goda resultat. Dokumentärserien Little Skandinavia har släppts i de nordiska länderna men väntar på release i Europa och USA, så serien har just börjat sin resa internationellt.

Ur Fängelseexperimentet Little Scandinavia. Foto: Rasmus Tåg. 

Hur var det att filma i ett amerikanskt fängelse?

När vi filmade Breaking the Cycle i Norge så var jag för första gången i ett fängelse. Då var jag lite orolig, men i något skede så förstod jag att de här människorna inte är farliga hela tiden utan bara i en specifik situation och då ofta under påverkan av droger eller alkohol.

Att balansera jobb och privatliv

Idag jobbar många hårt och mycket för att klara sig. Hur balanserar ni jobb- och privatliv för att inte bränna ut er?

Tage: Då jag klippte Pilsnerraggarna bestämde jag mig för att jobba 6 månader med klippet, och sa: ”is’ int’ stör”. Då var jag inte stressad. När det händer många saker samtidigt så blir man störd. Därför är det bra att vi är tre, för då kan Marcus fokusera på nästa grej och Rasmus filma på annat. Så vi försöker dela in jobbet så att man inte ska stressa ihjäl sig, utan ha någon sorts rytm i livet. Jag har också två små barn, så jag vill jobba mellan klockan 09 och 15.30.

Rasmus: Man måste tänka på vad man orkar, att man inte kör 16 timmars inspelningsdagar, och på hur många projekt vi kan ta på oss. Vi undviker att jobba helger för att vara med familjen. Per serie är det 20 inspelningsdagar, plus att vi har lite extra projekt, så nog är det 50-60 inspelningsdagar per år som vi har. 

Tage: De senaste åren har vi gjort två serier per år, då har vi jobbat samtidigt med Pilsnerraggarna och Min hobby. En serie räcker för två personer, men nu när vi är tre så strävar vi efter att ha igång två projekt för att klara oss ekonomiskt.

Marcus: Så långt som det går så bestämmer vi vår inspelningsdagar, men sen händer ju saker som karaktärerna gör på helger. Vi har alla små barn, så en eloge till dem där hemma som förstår när vi måste åka bort några nätter. 

Vad skulle ni ge för råd till dem som vill starta ett produktionsbolag, som vill jobba med tv-produktion?

Tage: Våga satsa, våga misslyckas. Misslyckandet är ju konstant (skratt) men sen emellanåt lyckas man.

Rasmus: I början så jobbade vi mycket, det var de där åren innan vi kunde se att vi kan leva på det här. Så det är inget man ska ta som en självklarhet att man startar en firma och sen lever loppan. Det är många års hårt arbete innan man skapat relationerna som behövs.

Tage: Jo, det bygger på goda relationer med andra. Så länge man har ett gott kontaktnät och får hjälp av andra så kommer man att klara sig. Inte är det ju bara vi tre på inspelningarna, vi kan vara 6-7 personer. Man tar hjälp av andra hela tiden, det är det som är nyckeln. Och att vara ödmjuk, våga misslyckas och våga ställa frågor och att vara noggrann. Att man sitter och klipper med puls och hjärta, och tar emot idéer av andra för att få fram det där man letar efter. Det en rikedom att vi är många som kan bolla idéer med varandra. Vi är öppna med allting, diskuterar ekonomi, linjedragningar och vad vi vill göra. 

Marcus: Jag vill lägga till att när du är ny så tacka inte nej till projekt, utan far på allting, sätt in din kärlek och noggrannhet även om det inte är exakt det du vill göra. För du lär dig av alla projekt.

Tage Rönnqvist. Foto: Rasmus Tåg.

Eva Lingons slogan: Ett mediaproduktionsbolag, där god planering möter lekfullhet. Tillsammans skapar vi innehåll som berör, väcker intresse och för fram ditt budskap. Oberoende om det gäller tv-produktion, musikvideo, reklam- eller företagsfilm så vill vi göra processen så trevlig som möjligt för dig.

Rasmus Tåg och Marcus Landgärds. Foto: Tage Rönnqvist och Rasmus Tåg.

Produktioner av Eva Lingon:

Min hobby, tv-serie för barn, 40 avsnitt (2021-23) https://arenan.yle.fi/1-50692987

Jägaren, kort dokumentär (2023) https://arenan.yle.fi/1-50633299

Pilsnerraggarna, reality-/dokumentärserie, 6 avsnitt (2023) https://arenan.yle.fi/1-63054554

Sista dagen på jobbet, dokumentärserie (2022) https://arenan.yle.fi/1-50787832

Good Game – dokumentärserie, 5 avsnitt (2022) https://areena.yle.fi/1-62023299 

Pappa är en alien, drama, kortfilm (2021). Manus & regi: Elin Grönblom https://arenan.yle.fi/1-50821914 

På stallet, dokumentärserie för barn, 10 avsnitt (2023) https://arenan.yle.fi/1-62946925

Musikvideon bl.a. för KAJ och informationsfilmer för bl.a. Kulturfonden

Övriga produktioner som nämns i intervjun:

Breaking the Cycle, dokumentärfilm (2017) (https://arenan.yle.fi/1-3964779

Egenland, dokumentärserie (2017-2020) https://arenan.yle.fi/tv/program/57-kW7mBdOmV

Fängelseexperimentet Little Scandinavia, dokumentärserie (2023) https://arenan.yle.fi/1-64592287

På stallet – nu på en tv nära dig! Foto: Eva Lingon.

Andra intressanta artiklar

I bilden från vänster till höger: Claes Olsson, Ulrika Bengts, Tommi Seitajoki, Eva-Maria Koskinen. Foto: Claes Olsson

Den finlandssvenska filmens framtid?

Vilken framtid har den finlandssvenska filmen? Vilka utmaningar och möjligheter finns? Claes Olsson, Ulrika Bengts, Tommi Seitajoki och Eva-Maria Koskinen träffas för att diskutera ämnet.

Oscar Forstén. Foto: Riitta Supperi.

Från kreativ producent till filmkonsulent

Oskar Forsten inleder i januari jobbet som AVEKs nya filmkonsulent med ansvar för kort- och dokumentärfilm.

Stillbild ur filmen Charukake Beja. Bild: Haliz Yosef.

Att dekonstruera sin bakgrund

När Haliz Yosef var sju år gammal sa hen åt sin bror: “Nu talar vi inte kurdiska mera utan bara svenska”. Det är någonting hen ångrat i efterhand. Nu behandlar Haliz sin kulturella identitet, sitt språk och sina minnen i sin konst.

Två upplagor av Sommarboken, av Tove Jansson. Foto: C. Roos.

Boken jag önskade adaptera

Om filmatiseringar, språk och finansiering. ”Det är tidigt 2020-tal och jag läser till min förvåning en notis om att Sommarboken ska filmatiseras…”